Vilken vecka


Vilken vecka

Vilken vecka

Jösses. Trodde nästan inte jag skulle överleva den där veckan. Skämtar inte när jag säger att jag aldrig någonsin har mått så där dåligt. Jag vet att jag kämpade emot min kropp och det hela gjorde mig ledsen men jag kände att utbildning var viktigt för mig, eller faktiskt inte bara för mig utan för hela min verksamhet. På torsdag morgon när jag faktiskt började känna att jag mådde lite lite bättre började jag blöda näsblod vid frukosten.

Det gjorde mig rädd då jag alltid ser näsblod som en varningssignal. Det betyder ofta “bromsa in”. Jag tog det på allvar och pratade med utbildarna för att se om det fanns någon som helst möjlighet för mig att lämna kursen tidigare utan förlora möjligheten att arbeta i programmet och det gick med på att släppa mig några timmar tidigare på fredagen. Vilken lättnad.

När jag skulle lyfta telefonen och ringa chefen för att meddela att jag kommer lämna utbildningen tidigare bryter jag ihop. Jag känner verkligen hur dåligt jag mår, hur jag har offrat mig, min hälsa. Att hålla “ihop sig” en hel vecka tar verkligen på krafterna.

På fredagen mådde jag bättre. Nästan oförskämt bra. Första dagen utan varken feber eller alvdeon. Men jag får ont i bröstet av minsta ansträngning och blir anfådd av att bara prata med människor. Känns som det blöder i mitt bröst.

På tåget hem kommer åksjukan direkt. Jag blundar och fantiserar om att vara hemma. Jag fryser mellan tågbytena. Förbannar mig själv att jag åkte utan vinterskor, mössa och vantar, men mer förbannar jag tåget då jag inte hinna tina upp mellan resorna.  Känner mig mer eller mindre som en isbit.

På tredje tåget är jag en timme hemifrån, det känns nästan som hemma. Det plingar till i telefonen, det är ett mail från sonens lärare som säger att han varit i ett bråk i skolan, igen. Hon berättar att han varit ledsen och hade tänkt att springa hem, när jag läser sista stycket kommer tårarna utan att jag ens hinner stoppa dem “det kom också fram att Gibson saknat dig denna veckan när du varit bortrest, så han var lite känsligare än vanligt trodde han”. Från fint rinnande till forsande.

Det brukar gå bra för mig att vara borta. Har en förmåga att kunna stänga av massa känslor (både på gott och ont). Men det krävs inte mycket för att öppna på den där känslodörren så väller dem ut och då kommer alla känslorna, på en och samma gång.

Idag har jag semester och jag ska sitta i lokalen och vänta på att Ikea dyker upp med lite möbler samtidigt som jag ska förbereda en föreläsning jag ska hålla i veckan. Jag är tacksam för att jag överlevde helvetsveckan och ser fram emot dagarna jag har framför mig. På något sätt känns det som att det är nu det börjar, livet. Och jag ska njuta av det, som aldrig förr.

Önska er en fin vecka!

Jessica

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.