nimble-builder domain was triggered too early. This is usually an indicator for some code in the plugin or theme running too early. Translations should be loaded at the init action or later. Please see Debugging in WordPress for more information. (This message was added in version 6.7.0.) in /home/nestorfo/public_html/wp-includes/functions.php on line 6131customizr utlöstes för tidigt. Detta betyder vanligtvis att någon programkod i tillägget eller temat körs för tidigt. Översättningar ska läsas in vid åtgärden init eller senare. Mer information finns i Felsökning i WordPress. (Detta meddelande lades till i version 6.7.0.) in /home/nestorfo/public_html/wp-includes/functions.php on line 6131
Du har släppt taget om min hand, men jag vill hålla dig kvar. Du vågar dig längre och längre bort i från mig och jag vill egentligen bara springa efter fast att jag vet att jag inte får. Det är så här det ska vara, det är så här vår framtid ser ut. Jag kan inte låta bli att tänka på om du skulle falla och jag inte finns där för att fånga dig.
Du klarar dig, det vet jag. Men gör jag?
Ur sammetskaninen (1992)
”Levande har ingenting att göra med hur man är tillverkad” sa läderhästen. ”Det är något som händer inom dig. Om ett barn älskar dig, och fortsätter att älska dig, och inte bara leker med dig , men VERKLIGEN håller av dig, då blir du levande.
”gör det ont?” Frågade kaninen.
”ibland”,sa hästen, för den talade alltid sanning.
”händer det på en gång som att bli uppdragen eller bit för bit?”
”det händer inte på en gång. Det är någonting man uppnår. Det kan ta lång tid. Det är därför det inte händer särskilt ofta med sådana saker som lätt går sönder, eller har vassa kanter eller sådana man måste vara försiktig med. Vanligtvis är det så, att när du blir levande, har du tappat en del hår av allt kramandet, och dina ögon har trillat ur, och du kanske har blivit lite lös i fogarna och ganska utsliten. Allt det där har ingen betydelse när du en gång har blivit levande. Då kan nämligen ingen komma och påstå att du är ful, med undantag av sådana som inte fattar någonting.”
Tack till alla som erbjöd sig testläsa mitt manus. Tyvärr strejkar min dator just nu, men jag hoppas kunna maila er alla i morgon. Återigen ett jättestort TACK!
Jag söker testläsare till min barnbok om ångestsyndrom. Söker familjer både med och utan ångestsjukdomar. Boken är på ca 30 sidor med flera bilder och du får den mailad till dig. Efteråt önskar jag att du svarar på ett par frågor.
Boken är tänkt till barn från fem år och uppåt. Intresserad? Maila mig på jessica@nestorforlag.se
Jag minns tiden då jag sprang lös utan koppel och inte lyssnade på inkallning. När kroppen sa i från och tröttheten ropade testade jag retsamt att springa längre och längre bort. Det fanns ingenting den kunde locka mig med, jag styrdes endast av min egen vilja. Tillslut blev jag tillfångatagen och tröttheten omfamnade mig och kroppen bannade mig för att jag inte velat lyssna. Den varnade mig att om jag inte lärde mig att lyssna på den skulle jag aldrig mer få springa fritt, jag skulle då hållas i koppel, eller i värsta fall, helt instäng.
Jag lyssnade på kroppen….ett tag. Men när jag kände hur tröttheten släppte taget om mig och kraften kom tillbaka vara jag tvungen att återigen springa.
Jag gjorde samma misstag om och om igen. Varje gång jag blev tillfångatagen skämdes jag, varför lyssnade jag bara inte? Varför var jag tvungen att springa så långt, så fort?
Tillslut försvann tilliten helt och jag blev satt i koppel. Jag försökte hela tiden löpa linan ut och hängde alltid längst fram i kopplet flåsandes, med en snara runt halsen. Linan blev kortare och kortare och från och till blev jag satt i bur. Kroppen straffade mig och tröttheten höll mig ständigt instängd. För att vila upp mig sa dom, lära mig.
Numera går jag flera meter bakom i kopplet och hur mycket jag än försöker så når jag aldrig dit fram jag en gång var. Så fort kopplet spänns kommer tröttheten ikapp mig och jag hamnar återigen bakom. Nu lever jag på gamla minnen, känslan att kunna springa fort över ängarna och hoppas att jag någon gång kan komma tillbaka.
Jag försöker säga till kroppen att jag har lärt mig min läxa, men nu är det den som inte lyssnar.
Det är inte det att jag inte litar på dig eller på att du kan hantera situationen. Jag litar bara inte på olyckor och otur. Jag litar inte på missförstånd och misstag. Jag litar inte på fel eller på saker som helt plötsligt bara händer. Jag litar inte på något som inte går att förutsäga, kontrollera.
Förutom det har du min fullständiga tillit.
Jo, jag vet att ångest är en del av livet och att det är något vi alla upplever, men jag kanske behöver visa dig skillnaden mellan din och min.
Jag skulle vilja plocka ut känslan, klä av den naken och visa dig dennes riktiga form. För den du har sett/upplevt är bara dess skal och inte dess inre kärna.
Det är en skillnad att känna en naturlig ångest och att leva med ständiga katastroftankar. Jag vet det för att jag upplever dem båda.
Det är skillnad mellan en negativ tanke och att ständig bombarderas, uppfyllas av dem, att leva i katastrofvärld där verkligheten knappt finns. Det är skillnad när ångesten du känner befläckar livet till den grad att du knappt längre ser ljuset, där oron har blivit till en stor mörk massa som tänker hela ditt fönster mot världen. Från och till försöker du skrapa dem rena men de täcks snart igen med ny sörja.
Det är skillnad på att gå vilse inom sig själv eller i den yttre världen, att leva i sitt eget mörker eller i omvärldens, och att aldrig någonsin hitta ut.
Det är en viss skillnad på när ångesten du känner blir större än kärleken du känner och när till och med dina vackraste tankar färgas mörka. När ditt inre blir ditt fängelse och ditt liv ett eget helvete.
Kom inte till mig och säg att du vet vad ångest är förrän du känner till dess riktiga namn och har smakat på dess äkta sötma. Du kanske har fått en smutta här och var i ditt liv, medan jag suttit fast i dess klibbiga gegga.