När kropp och knopp inte samverkar
Härom dagen hade jag en sådan där dag där kropp och knopp inte har något vidare samspel. I mitt huvud kände jag mig lugn och kontrollerad men min kropp sa något helt annat. Det var svårt att ignorera att bröstet gjorde ont och att det kändes tungt att andas. Det kändes som om allting inom mig hade hamnat i otakt, spelade falskt. Jag försökte lyssna på vad kroppen vill säga mig, men hade svårt att förstå när min hjärna uttryckte något helt annat. Jag försökte övertyga kroppen om att jag har rätt och att den hade fel, medans den försöker att intala mig det samma. I mitt huvud var jag inte det minsta stressad, hade kontroll och kände mig lugn inför dagen, men kroppen var spänd som en fiolsträng.
Kroppen skrek gång på gång att nu får det vara nog, men jag ville inte lyssna. I taxin på väg hem började jag oväntat blöda näsblod, som ännu en varning på att det jag höll på med inte var vad min kropp behövde. Plötsligt slår det mig att kroppen inte är min fiende, och ingen jag behöver slåss emot, utan tvärtom jobba med. Istället för att hamna i ett bråk ingen kunde vinna beslutade jag mig för att sluta fred. Att acceptera känslan och inte streta emot, trots att mitt huvud hade en annan plan.
När man har tankar som alltid ligger steget före så får man ibland stanna och vänta in, så att hela kroppen är med.