Att hjälpa barn med oro -när man är orolig själv
När jag väntade min dotter mådde jag jätte dåligt. Jag vet inte om man kan kalla det en depression, men jag grät dagligen, hade väldigt hög ångest och hade tankar på att dö. På mitt redan dåliga mående drabbades jag av en extra stor oro för hur mitt mående påverkade henne. Vad har en kropp i ett ständigt spänningstillstånd för inverkan på henne? Hon låg ju liksom mitt i allt det där onda som for runt inom mig.
Det är fem gånger så vanligt att barn till föräldrar med ångest, utvecklar ångest, läste jag i en artikel. Det var inte så tröstande. Kanske är det ingen tillfällighet att min dotter har mer oro och katastroftankar än min son, tänkte jag och fortsatte lägga skulden på mig själv. Men för att inte stå kvar och stampa i den där pölen av skuld som tillslut hade kunnat dränka mig valde jag att skriva ”Annas oroliga mamma”. Jag var så rädd att min dotter omedvetet skulle ta efter mitt beteende så min tanke var att jag kanske i alla fall minskade den risken om vi pratade öppet om det. Jag ville visa barnen att det gick att arbeta med sin rädsla, och att jag skulle göra allt i min makt för att bli bättre. Jag ville också vara öppen med min ångest både inför dem och omgivningen, så att jag inte skulle kunna fortsätta att vara så kontrollerande. Jag ville att de skulle vara medvetena om varför jag begränsade vissa aktiviteter och inte klarade av dem. Jag var plågsamt medveten om att om jag begränsade och kontrollerade mina barn så minskade jag deras utrymme att växa och få erfarenheter. Jag kanske skulle ge dem en rädsla de inte bar från början.
Som ångestburen förälder är det också lätt att man blir trött och avvisande mot sina barn, jag valde därför att vara ärlig de dagar när jag mådde som sämst. Jag berättade att jag mådde dåligt, att jag kände mig extra orolig och därför kanske inte orkade med vissa konflikter eller aktivteter.
Det är också vanligt att man blir irriterad när man ser ångestreaktioner hos sitt barn, omedvetet så klart, och ofta kan det ju vara för att man inte vill se att barnen också bär på de där tankarna eller känslorna. Men om barnen inte får utrymme att utforska sin oro är risken större för att i ett senare skede utvecklas till ångest då barnet inte lärt sig reglera sin känslor eller hitta strategier för att kunna hantera dem. Därför är det viktigt att barnet också får utlopp att prata om det. Barnet har rätt till sina känslor även om vi föräldrar ”inte vill veta av dem”.
Ofta faller det oss naturligt att lugna och trösta barnet när det är oroligt, vilket inte alltid är det bästa. Ibland insåg jag att jag dragits med i min dotters ångest och att det där lugnande orden också mycket var för att trösta och skydda mig själv. När min dotter tex gick i simskola första gången satt jag livrädd vid bassängkanten. Jag var på helspänn och trodde att hon skulle drunkna trots att det fanns två simlärare i vattnet. Hon såg livrädd ut där hon simmade och både jag och dottern var lättade och gråtfärdiga efter simlektionerna. Idag vet jag inte om rädslan var min eller hennes, men det slutade i alla fall med att vi bar på den båda två. Jag hade egentligen behövt vara vuxen, visa henne att det inte var farligt, men istället gjorde jag tvärtom.
Idag tränar jag på att öka barnens självständighet, det är nog lika svårt för mig som det är för dem. Jag har jobbat mycket med min egen rädsla. Vi försöker också att prata lika ofta om mod som vi pratar om rädslor. Varje liten bit av mod försöker jag lyfta upp och stärka, för att visa att vi inte består av en enda känsla eller en handling. Men ofta hamnar vårt fokus på den känslan som är starkast och som fyller oss mest, därför är det extra viktigt att hjälpa barnet att få bort den känslan eller handlingen från strålkastarljuset och visa dem allt det där andra.
Att vara rädd tar inte bara mycket kraft utan innebär också att du går miste om en massa roliga upplevelser. Det är alltid svårt att hjälpa barn som mår dåligt, men kan vara extra svårt om du mår dåligt själv. Här är några tips på vägen:
- Prata om det– låt barnet få berätta om sin känslor och tankar. Du ska självklart vara öppen med dina med, men se upp så att du inte låter dem ta överhanden så att dina känslor blir en extra oro och belastning hos ditt barn.
- Lär dem fakta– genom att enkelt berätta hur ångest och oro fungerar lär sig barnen att det inte är farligt. Anpassa fakta nivån efter barnets ålder. Det är viktigt att lära sig att känslor bara är känslor och inget som är farligt, även om det ibland känns så.
- Stärk barnet- se barnet i de situationer den visar mod. Det kan vara små små saker. Kan ha svarat en vuxen på tilltal, tittat någon i ögonen, sagt i från eller pratat högt inför klassen. Se alla små saker, stärk och belöna!
- Ge barnet ansvar- barnet måste utvecklas varken du eller barnet är redo, börja i små doser där ni både kan känna er bekväma, och stärk barnet när den klarar av det. När min dotter skulle gå själv hem första gången fick hon göra det tillsammans med en kompis. Det tyckte vi båda var en bra lösning.
- Låt barnet medverka i ”behandlingsplanen”- bestäm inte regler eller gränser själv utan sätt upp ett mål tillsammans. Min dotter tycker det är roligt nu för tiden att fundera ut lösningar själv och kan komma på många bra idéer hur vi ska underlätta situationen. Ofta har de mycket tankar själva så låt barnen vara med!
- Tvinga inte barnet att förklara vissa beteenden eller känslor- Som vuxen vet de hur svårt det kan varat förklara hur du mår och varför. Barn har ofta svårare att kunna förstå sig själva och sina känslor. Ibland känner de obehag för saker utan att veta varför. Lita på barnets känslor utan at ifrågasätta dem.
- Låt inte barnets rädsla styra dig- försök att få distans och vara vuxen i situationen. Du är inget stöd för ditt barn om du själv är rädd och ångestfylld.
- Gör det tillsammans- När min dotter skulle lära sig att dyka kom vi överens om att han skulle lära mig efter att hon klarat det. Det fick henne mer motiverad än någonsin (till mitt stora förtret).
- Självuppfyllande profetia– jag fick ofta höra att jag var blyg när jag var barn, så tillslut började jag se mig själv som blyg och insåg först i vuxen ålder att det inte var sant. Om du behandlar ditt barn som om hon/han är rädd/jobbig/dum kommer du att ge barnet en falsk föreställning som tillslut kanske blir sann.
