Årsarkiv: 2015

Du kan vara beroende fast att du går till ett jobb varje dag. Du kan vara misshandlad utan att bära blåmärken. Du kan känna dig ensam fast att du har vänner, känna dig tom trots att livet är fullt.

Du kan ha en ätstörning trots att du är normalviktig. Du kan vara ledsen fast att du ler. Du kan må dåligt fast att allt är bra, känna dig söndrig fast att du är hel.

Du kan känna dig ful fast att du är vacker. Dum fast att du är smart. Du kan känna dig fattig trots att du är rik, rädd trots att du visar mod.

Du kan känna dig fel, fast att du är rätt [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

Veckans lektyr.

Igår åkte jag som sagt till biblioteket i stan för att i lugn och ro kunna jobba med nästa föreläsning. Jag blev lite lätt irriterad redan i dörröppningen när jag märkte att de har någon form av klädbytardag i bibliotekets lokaler så att lite mer folk än vanligt befinner sig på det ställe som inom de närmaste timmarna skulle förvandlats till min trygghetszon.

För att undvika människor hittar jag en liten plats längst bort i lokalen och känner mig där och då ändå rätt så nöjd. Men det börjar direkt!!! Bakom mig sätter sig någon som lyssnar på musik VIA hörlurar men ändå så högt att jag inte kunde undgå att höra. Jag vänder mig om x antal gånger för att liksom visa att jag OCKSÅ hör, men han undviker min blick. :Mad:

Jag försöker att vänja mig vid ljudet och kämpar vidare med min text när en ung kvinna kommer och skrattar högt. Hon pratar i telefon och hennes röst ekar över hela jävla biblioteket. Jag ger henne den där blicken, ni vet ”håller du inte käften snart så kan det hända en olycka”. Hon visar att hon ser den och vinkar till mig som för att be om ursäkt, MEN FORTSÄTTER SAMTALET I SAMMA VOLYM :Bully: Människor går runt, barn skriker, böcker tappas, folk snörvlar, hostar. Men plötsligt så händer det!!!!

En hel jävla musikal börjar spela! Jo! På riktigt! Nått band står på nedervåningen och skrålar så högt att nästan datorn slocknar. Folk applåderar, tjoar, och hon drar en ny jävla sång. Under en timme (kändes som två) satt jag där med boken i knät och höll för öronen. Under slutet av timmen kom jag på att jag hade mitt headset med mig så jag drog lurarna i öronen och satte på klassisk musik på högsta volym för att föröka få någon ordning i min NU, väldigt röriga skalle. :Shout:

Jag hade sett fram emot de här timmarna av egen tid, hur jag i tystnad skulle få sitta och plöja mig i genom fler böcker. Hur personalen nästan skulle få knacka mig på axeln vid stängningsdags och be mig gå och jag skulle vägra. Hålla mig kvar i bordsskivan medan de försöker dra mig från stolen. Allt för att få stanna i tystnad!

Men jag gjorde det enda rätta och gick där i från, tidigare än vad jag hade hoppats på och med en huvudvärk utöver det vanliga. Hem istället till ungarnas konsert, till hundarna, maken och huset med alla måsten.

Jag är glad för att blickar inte kan döda. Då hade det kunnat skett en olycka, eller två.

I bland känns det som att allt i livet förvandlas till måsten, även det man tycker är kul. Jag är expert på att omvandla val till måsten. Egentligen är jag ju så himla väl medveten om att jag VÄLJER saker, varje dag. Men för mig känns det ändå som måsten. En sak på listan att pricka av liksom.

Som att läsa böcker, jag älskar det och har en lista över flera stycken jag vill läsa. Men jag kan inte titta på den för den ger mig bara ångest över alla böcker jag MÅSTE läsa. Samma när jag insåg att det gick att låna e-böcker på bibblan och har lagt massa i minneslistan där  :Tired:  eller readly, den där superduper bra tjänsten där du kan läsa hur mycket tidningar och böcker du vill där jag liksom känner ”tvungen” till att utnyttja den (fast att jag inte orkar eller har tid) för att jag betalar för tjänsten. Ja och jag vet att jag kan gå ur, men jag vill inte…

Det samma hände med målandet, bloggandet, skrivandet, pluggandet. Något jag börjar med för att det är kul och vill fortsätta med för att det är just kul, förvandlar jag till en extra tyngd och lägger den över mina axlar. Jag fattar inte grejen liksom.

Som att hjärnan hittar på grejer att ha ångest över. Nej men nu har du det inte tillräckligt jobbigt Jessica så vi lägger ett lager till över dig. Du måste gå ut med hundarna, måste träna, måste städa. Helt plötsligt har allt jag vill göra förvandlats till tyngder runt mina fötter och jag kommer ingenstans. Jag skriver listor, djupandas och försöker hinna ikapp alla de där måstena som förökar sig snabbare än ljusets hastighet.

Egentligen måste jag ingenting alls, jo det skulle vara att bokföra då. Resten är ju liksom upp till mig själv.

Nej nu tar jag ledigt ifrån mail, fakturor, tåg/hotellbokningar, regler, rutiner, ängslan och oro. Efter en timmes dyblöt hundpromenad ska jag sätta mig ner med en varm kopp te och måla lite. Jag har utökat mitt konstnärsgarderob ytterligare :Who-s-the-man:  och köpt på mig ännu mer tavlor, penslar och nu också pastellkritor. Jag har inte hunnit måla alls så mycket som jag önskat så jag är fortfarande jättenyfiken på flera av grejerna. Kanske skulle jag sätta av onsdagarna som min lediga dag och inte ens titta åt datorn utan istället ägna mig åt målandet?

Spänningen har varit i topp i kroppen i dag och oron är högre än vanligt. Minsta lilla händelse kan få bägare att rinna över känner jag just nu. Jag hoppas att det är något slags kreativt kaos så att jag ska kunna sätta mina känslor i bild, men hittills har jag inte alls tyckt att det är lika lätt som i ord. Jag antar att man måste hitta sig själv, sin egen stil, det gäller i alla fall med skrivandets magi. Det är ju inte alltid så att du själv skriver på det sätt du gillar att läsa. Jag har liksom hittat tavlor jag gillar och som inspirerar mig, men den stilen kanske inte är mitt sätt att uttrycka mig, det kanske inte är jag, vem vet..

Hoppas ni får en bra kväll!!  :Bye: