ADHD och sömnproblem 4 kommentarer
Blir några koppar sånt här idag…
Och så var det det där med sömn. Det är något jag tycker de flesta pratar om på helgerna, de sover ut. Jag har liksom aldrig fattat grejen med det, kanske för att det aldrig har inträffat i hela mitt liv. Sömn är ju ofta ett kapitel för sig när man har ADHD. (Sömn kan vara ett problem i mångas vardag, men har man ADHD så är det mer regel än undantag att du har något vajsing med sömnen).
Jag har haft insomningsproblem i hela mitt liv, något som har tagit timmar går nu på under 30 minuter (nu för tiden däckar man väl av ren utmattning antar jag) [wp-svg-icons icon=”wink” wrap=”i”] Det som stör mig nu för tiden är det där jäkla uppvaknandet. Det spelar liksom ingen roll vad det är för tid på dygnet, vaknar jag och slår upp mina blå så kan man ge sig fan på att hjärnan också vaknar, och gör den det, japp då är det kört.
Det är som att någon vevar igång en gammal motor eller nått (utan avstängningsknapp), är den väl i gång, ja då bara den går och går. Min man försökte i början av vår tid tillsammans lära mig att sova. ”Det är bara att blunda”, ”ligg kvar så somnar du tids nog”, ”det är bara att inte gå upp.”
Haha, ja eller hur, som att det skulle funka. Är man vaken så är man vaken. I början ansträngde jag mig verkligen (vad gör man inte för kärleken?). Men efter att vridit och vänt på sig i flera timmar så kan man inget annat än att ge upp. 13 år senare har han gett upp, det är ingen idé att lära mig eller tvinga mig att sova, du får bara en ännu surare kärring efter dig.
För en person som ”kan” sova ser man nog inte problemet, men för mig känns det otroligt jobbigt. För det handlar inte om min vilja, jag vill sova, men jag kan inte. Själv kan jag bli både ledsen och irriterad när folk snackar sovmorgnar hit och dit (och ändå har de mage att komma och säga att de är trötta liksom). För det här med sömnen blir ett ständigt skavande problem, något där man aldrig passar ihop med andra, och där jag får stämpeln av att vara ”den som är så j-la duktig som alltid går upp i tid”, ja men jag har ju liksom inget val.
Min dotter har haft samma sömnproblem som mig sedan hon föddes, och nu när hon ska börja sova över hos kompisar känner även hon att det uppstår svårigheter. ”Men vad ska jag göra själv i flera timmar när de sover mamma?” Ja det är inte roligt att ligga i fem timmar och vänta på att sin kompis ska vakna, speciellt inte när man är hungrig, rastlös, trött och uttråkad.
Själv har jag varit uppe innan tuppen både Lördag och Söndag. Det som har hjälpt mig (förutom kaffe) är att acceptera min sömncykel. Istället för att bli irriterad för att andra får sova mer än mig försöker jag uppskatta den tiden jag får för mig själv vaken. Ja jo jag vet, låter jätte barnsligt, men tidigare blev jag lätt arg och irriterad för att alla fick sova utom jag, jag ville ju också sova. Men att känna så löste ju inte min problem. Jag fick ju inte sova mer för det.
I stället uppskattar jag att jag fått äta en frukost i lugn och ro. Jag har pussat hundar, druckit två koppar kaffe, svarat på mail, skrivit tre inlägg och fått en helt ny företagsidé och klockan är bara 7:47. Vad har alla sömntutor gjort under denna stunden, nej men just det ja, de har ju inte ens öppnat ögonen [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”]