En enda lång väntan 2 kommentarer
Blä vilken dålig dag det varit idag! Råkar man ha mer energi ena dagen kan man räkna med en baksmällan nästa. Läkarens blodprover visade även järnbrist så det finns nog både en och två anledningar till tröttheten jag känner.
Jag väntar varje dag på att medicinerna ska göra sin verkan, att jag ska kunna kicka igång mig själv igen, som förut.
Hundarna tittar med bedjande ögon på mig från sängkanten. Jag får skuldkänslor. Skuldkänslor för promenaderna som uteblir, familjen som får lida för min trötthet och för att jag inte är den människan jag brukar vara.
Jag längtar efter att få prestera. Längtar efter att gå till jobbet och titta arbetskamraterna i ögonen och säga att allt är bra, utan att samtidigt falla ihop.
Men det är inte bra. Jag drar täcket över huvudet som för att skydda mig från känslorna, fast att jag vet att de sitter inombords. Och jag tänker att i morgon, imorgon är jag mig själv igen [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar




