Månadsarkiv: augusti 2017

Möten, juice och en springtur

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Återigen tack för ert stöd. Ni är så fina. Känns ganska fantastiskt ha så många personer runt sig (vissa av er som jag aldrig ens har träffat) men som ändå erbjuder ett lyssnande öra, och vill ställa upp. Det värmer verkligen i hjärtat med sådan respons. Tack!

Igår for jag till ett stormigt Stenungsund för att möta Ellinor. Det var vår andra träff, men ändå känns det som om man länge känt varandra. Det är konstigt det där. Med vissa personer kommer det naturligt, men andra inte alls. Jag har lärt känna Ellinor via bloggen, det är märkligt hur mycket en blogg kan göra med ens liv [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

 Det är så härligt att få nya vänner i vuxen ålder. Det kan jag verkligen behöva då jag isolerat och avskärmat mig sedan jag fick mina barn. Plötsligt räckte energin inte till något annat än att ta hand om dem. Det kändes aldrig ens som ett val även om jag förstår att det var så det var. Så det är verkligen nödvändigt för mig att få lite luft under vingarna igen.

Ellinor är också företagare, det gör det hela lite extra roligt. Det känns så skönt att kunna drifta tankar och göra planeringar ihop. Jag har sagt det förut men man är väldigt ensam som företagare och det är skönt att kunna hitta ”arbetskamrater” även om man inte arbetar inom samma område [wp-svg-icons icon=”star” wrap=”i”]

Idag står det löpning på schemat. Eller löpning kanske är lite överdrivet, jag ska jogga någon minut eller två [wp-svg-icons icon=”happy” wrap=”i”] Efter ett besök hos sjukgymnasten i veckan gav hon mig klartecken att jag kunde pröva att springa med min fot, så idag ska jag testa. Men har faktiskt ingen aning om hur det kommer att gå. Smärtan fick bestämma sa hon, men om jag får bestämma dyker smärtan inte upp alls. Vi får se…

Sen ska jag håva i mig några grönar drinkar. Det är också en ny vana vi skapat i familjen. Vi införskaffade oss en råsaftcentrifug förra veckan och nu ska det juicas minst en gång om dagen, gärna mer. En av alla grejerna jag vill göra för att hjälpa min hälsa. Man inser liksom aldrig hur viktig den är förrän man förlorat den, så nu består jobbet av att komma tillbaka till sig själv igen.

Önskar er en skön Söndag!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Någonting har hänt 4 kommentarer

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Från att ha dansat på molnen i flera månader fick jag en käftsmäll i veckan. Det var som om allt föll över mig igen och den där gråten kom tillbaka. Rädslan av att möta någons ögon för att man vet att dom kommer fråga om jag är ok.

Jag är allt annat än ok, och varje gång frågan kommer så får den mig att falla i gråt. Vad är det som har hänt frågar dem, beredda på att lyssna, men själv har jag inget svar.

Jag gräver och gräver inom mig, men inga ord kommer upp till ytan. Kan bara rycka på axlarna och säga att jag inte vet.

Jag vet att det är så här, upp och ner, skratt och tårar, ändå blir man lika rädd när det där mörkret kommer ikapp en. Man vill då ha lösningen i sin hand. Men det är svårt när man inte ens kan hitta problemet.

Flera tankar flyger genom huvudet men jag ha svårt att se att en av dem är orsaken till en sådan stor känslostorm. Jag backar tillbaka, gömmer mig. Försöker ta hand om mig själv när det nu gör så ont.

Kanske är det bristen på träning, rutiner, kanske är det stress? Kanske är det min klients död, röran i mitt huvud eller att en av mina fina arbetskamrater ska lämna min sida? Jag finner ingen förklaring, bara smärta, och tårar. Tårar som aldrig tar slut.

Jag kämpar mellan att vara professionell och mänsklig. Tar avstånd fast att jag inget hellre vill än att komma nära. Fortsätter att leta efter lösningar innan jag ens hittat ett problem.

Det är livet och det är ok. Jag vet att jag snart hittar tillbaka till mig själv igen [wp-svg-icons icon=”heart-2″ wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Dessa jävla diagnoser!

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av
Dessa jävla diagnoser

Dessa jävla diagnoser

Jag möter ibland människor som tröttnat på diagnoser, som menar att det är ”diagnoshysteri”och som när ämnet kommer upp med ens slår dövörat till.

Människan har i alla tider försökt att dela in saker runt oss i olika fack och att det också görs inom psykiatrin tycker jag inte alls är fel, förutsatt att man gör det på rätt sätt. Linné kategoriserade växter, vi särskiljer djur, till och med olika raser av djuren. En hund är inte bara en hund, det kan vara en pudel, en labrador eller en schäfer och det betyder att både utseende och lynne kan vara annorlunda från varandra. När det gäller fysiska sjukdomar så är det heller ingen som ifrågasätter att vi särskiljer olika sorters cancer osv. Nej det är självklart, eller hur?

Diagnoser finns av en anledning

Ordet diagnos betyder särskilja/urskilja och för mig är ordet diagnos inget negativt, tvärtom. Det är till för att hjälpa. När det kommer till psykiatri hjälper det sällan med ett blodprov eller en magnetröntgen, utan där tittar man på folks beteendet och symtom och sedan sammanför man de som liknar varann, klumpar ihop, till en diagnos.

Så en ADHD-diagnos betyder att delar av ditt personlighetsdrag ställer till problem för dig. En diagnos är en sammanfattning av de besvär eller symtom du har. Diagnosen sätter man för att vi ska kunna förbättra kunskap och hitta behandlingar för människor som anser sig lida av sina besvär.

Vi hade lika gärna kunna göra personlighetstester på världens alla människor och delat in dem i kategorier från A-Ö för att veta deras starka och svaga sidor. För att få en diagnos handlar om just det. Att lära sig att acceptera och leva med sina starka och svaga sidor. Att hitta något som kompenserar upp de svagare och att fortsätta utveckla de starka. Att få en diagnos, eller ett svar på ett personlighetstest hjälper dig att förstå dig själv, varför du reagerar och beter dig som du gör. En diagnos kan också vara hjälpsamt för att man kan känna igen sig i andra och i bästa fall till och med lära sig av dem.

Som odiagnostiserad lägger man ofta skulden på sig själv men med en diagnos vill man ta bort den. För du är inte ett funktionshinder, det är inget fel på dig. Det är i samspel med miljön som funktionshindren uppstår och i fel miljö kan mina personlighetsdrag, min ADHD kännas som ett handikapp.

Vi vill har ett namn på våra problem

Man vill ha ett namn, gärna vetenskapligt på ett lidande som är diffust och oförståeligt, en diagnos gör problemet verkligt, det namnlösa lidandet kan ofta vara det svåraste. Det kan göra att man känner sig förminskad, inte betrodd. Att det man känner inte finns på riktigt. En diagnos kan därför hjälpa både människan som bär den och omgivningen att ta problemet på allvar.

Jag vet många som sökt hjälp både för fysiska och psykiska besvär men inte hittat ett svar på det de lider av. De blir inte bara ifrågasatta av försäkringskassan och sin arbetsgivare, utan också alla runt dem. Vänner, familj…

…och tillslut också sig själva…

Det där tvivlet gör ont och är inget någon borde känna. Vi vill ha svar på våra frågor, vi vill veta hur vi ska ställa oss till saker, lösa våra problem. Diagnoser hjälper oss med det, oavsett namnet på dem. Punkt.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

 

Kanske…

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Kanske borde jag ha sett någonting. Kanske borde jag ha anat att något var fel. Jag om någon borde ha vetat!

Kanske blir jag arg på mig själv fast att jag vet att det inte finns någon anledning, och kanske blir jag rädd, för att situationen kommer att upprepas.

Kanske blir jag lite besviken på dig, som inte bad om hjälp, eller var det kanske det du gjorde, utan ord.

Kanske missade jag signaler som du lade framför mina fötter, kanske trampade jag på dig som alla andra.

Kanske har jag ingen roll i det här alls. Kanske är jag bara en liten bifigur utan plats, utan syfte. Kanske tvivlar jag på mig själv, på mitt syfte, på min kunskap. Kanske undrar jag om skulden alls är min att bära.

Kanske funderar jag på om det fanns något som jag överhuvudtaget hade kunnat förändra, eller kanske var det just det jag gjorde. Kanske väcker händelsen känslor i mig, för stora för att jag ska kunna hantera, eller kanske hanterar jag det precis som jag ska.

Kanske känner jag för mycket. Kanske har jag inte någon rätt att ens vara påverkad. Kanske överdriver jag. Kanske spelar det ingen roll.

Kanske hade vårt möte ett syfte, kanske fanns det ingen mening alls.  Kanske blev jag lurad, förevigt förledd. Kanske förändrar du för alltid min situation eller kanske händer ingenting.

Kanske är jag sårad, besviken. Kanske sörjer jag ett lyckligt slut. Kanske funderar jag över dina tankar, kanske lider jag med din sorg. Kanske känner jag din smärta, kanske sörjer jag hjälpen du aldrig fick.

Kanske är jag arg på ditt beslut, kanske ville jag ha chansen att säga ett sista ord.

Kanske vet jag inte vad jag känner, kanske känner jag inget alls. Kanske är frågetecknet större än dess svar och kanske kommer jag aldrig att få veta.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Trassel på tråden

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Ibland känns mitt huvud som ett trassligt garnnystan och det känns som ett dagligt arbete att försöka reda ut sig själv. Ibland tappar man tråden och då känns det som om man förlorat sig själv helt, man tittar på röran utifrån och tänker att det här, det går aldrig att lösa. Man blir utmattad av bara tanken. Men det finns ingen annan väg, än att ta tag i en tråd och börja leta efter lösningen. Hitta änden och reda upp knut för knut. All energi går åt trasslet på insidan, så när utsidan krånglar blir man tvungen till att släppa taget…för att sedan börja om från börja igen..

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Tack!

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Tack för fina mail och peppande kommentarer. Såklart att det känns att gå utanför sin ”comfortzone”, men ert stöd gör att det ändå känns 100 gånger lättare. Jag är inte den som vill leva utan att chansa, som egentligen är rädd för misslyckanden. Äh, det är bara att ställa sig upp igen och skaka av sig dem.

Självklart kommer ni får vara med på även den resan från start till mål, och har ni personer ni tror skulle vara lämpliga och intresserade av att vara med i min paneldebatt och bor i närområdet, hojta gärna till!

Puss på er!

Haltande drömmar

Detta inlägg publicerades i: Företagande & föreläsningar av

Sitter med en stor att-göra-lista framför mig, för full för att visas på bild. Just nu har jag minst 3 olika projekt framför mig vilket får mig att känna mig mer splittrad än vanligt. Boken skall sättas och snart gå till tryck, jag ska beställa lite mäss- och marknadsföringsprodukter och jag ska börja planera för min releasefest. Jag har till och med fått ett företag att hjälpa mig med release då jag hade planerat en större aktivitet. Allt har sett så fint ut i mina tankar, men nu när det börjar bli verklighet skrämmer det mig.

Det är alltid så, jag vet det, ändå gör det lika ont varje gång. Tankar som säger ”vem skulle vilja köpa din bok”, ”vem vill lyssna på dig”, ”vem tror du att du är”. När man fastnat i den där negativa spiralen behöver man hjälp att bryta den. För mig kanske det var det här som behövdes, att få säga det rakt ut.

Jag är rädd för att stå på en stor scen men noll personer i publiken, eller att bjuda in utställare för att sedan inte få några gäster. Ja, ni fattar, en rädsla föder en annan. Jag har tänkt mig en liten ”mini-konferens” utan kostnad både för myndigheter och privatpersoner, förhoppningsvis kan någon av de närliggande kommunerna nappa på idén och samverka på något sätt.

Jag hade tänkt mig en paneldebatt där personer med ADHD och tidigare missbruk eller kriminalitet skulle få svara på frågor och säga sitt. För det är ju vad hela konferensen handlar om, att de ska få höras och synas. ”Vem skulle vilja prata om det, det är ingen som är stolt över den erfarenhet direkt” sa en person till mig. Baaam, där blev man sågad vid fotknölarna. 

Jag tror verkligen på min grej, men ibland är det desto viktigare att andra runt om gör det än mer. Så att man har någon att hålla i när man haltar. Jag behöver stöd just nu, kryckor och kompass. Är rädd för att tappa bort mig eller ramla omkull. Med det sagt är det bara att sätta igång att beta av min lista, nu kör vi!

Önskar dig en fin helg!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Företagsfrågor

Detta inlägg publicerades i: Företagande & föreläsningar av

Hur länge har du drivit företag?

Jag var tvungen till att titta efter för jag mindes faktiskt inte. Men 2013 var uppstarten för Nestor förlag (Oj, vad tiden går).

Varför driver du företag?

För att det är så himla roligt och spännande. Jag lär mig nytt hela tiden. Och det jag tycker är kul är att det inte handlar om bara det företaget gör som man behöver arbeta med dvs skriva, föreläsa och hålla utbildningar för min egen del. Nej utan att man faktiskt behöver lära sig om marknadsföring, ekonomi, bygga och underhålla hemsidor osv. Att driva företag är så otroligt stort och handlar inte bara om att göra sin grej. Det är så mycket andra små sysslor bakom man behöver lära sig, och det tycker jag är kul.

Vad är det bästa med att driva företag?

Som ovan att jag får lära mig så mycket och att det är så varierande. Men också för att jag får vara kreativ och bestämma själv. Vill jag gå en utbildning då gör jag det utan att fråga om lov eller vänta på min tur, vill jag skriva en bok, hålla en föreläsning eller helt och hållet ändra spår i mitt företag. Ja då gör jag det. Frihet är så otroligt roligt. (Sen är jag absolut medveten om att jag skulle behöva någon som ständigt stod bakom min axel för att jag har en tendens att spåra ur, men det hör inte till saken[wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”])

Vad är det sämsta med att driva företag?

Sälj, alltså jag gillar att jobba och läsa om marknadsföring osv. Men jag har inte den där ihållande motivationen för att jobba med sälj. Tycker liksom inte om att ställa mig upp och skrika kom och köp. Hade jag bara fått producera och sköta det jag tycker är kul och någon annan skulle göra resten så hade det varit toppen. En annan sak som är negativ är ensamheten. Jag gillar att vara ensam och att jobba ensam men att inte ha någon att vända sig till ens med de enklaste frågor kan ibland kännas tufft. Det finns klara fördelar att ha en arbetskamrat i närheten. Min man brukar ofta se ut som ett frågetecken när jag ber om råd, och de flesta andra också som inte jobbar digitalt.

Vad har du för företagsdrömmar?

Oj oj oj, don´t let me get started. Jag vill inte bli långrandig men jag kan säga så här. Jag vill driva företag. Gärna flera. Det finns så mycket jag tycker är kul med det vilket gör det svårt för mig att låta bli. Ett företagsimperium skulle jag gärna ta emot. Men jag har en tendens till att jobba ihjäl mig så vid närmare eftertanke kanske det räcker med ett [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”]

Vad har du för företagsrädslor?

Skatteverket är min största rädsla. Så fort jag får hem ett brev i brevlådan får jag ont i magen. Jag vet egentligen inte varför eftersom jag rent logiskt vet att det inte är något fuffens med min bokföring. Jag har lämnat bort allt till välutbildad personal så den rädslan behöver inte finnas där, och om det ändå skulle vara så att det hittar något litet fel så rör det sig inte om miljoner, nej det handlar nog snarare om ören och kronor och det kan jag omöjligtvis åka i fängelse för. Och skulle det vara så, så är jag ändå inte det minsta rädd för att åka i fängelse, så rädslan är helt ologiskt men ändå. Skatteverket är en mardröm som aldrig går över.

Vad har du för företagsutmaningar?

Att jag är impulsiv och tröttnar fort är en nackdel och utmaning. Jag skulle behöva hålla i mina grejer längre, lära mig att stå ut litegrann. Jag är en spretig person som tycker mycket är kul, jag behöver hitta min nisch och hålla mig till den. Bli bättre på att gräva djupt istället för brett.

Vad var ditt första företag?

Mitt första företag var Country-dreams. Det känns fortfarande som mitt på något sätt. Jag är så stolt över vad det har blivit, så fint. Inte alls vad det var från början. Hon hade något helt annat än jag och det hamnade absolut i rätt händer. Det har liksom växt upp och blivit stort. Ångrar inte en dag att jag sålde det, det startades på impuls och såldes ungefär på samma sätt.

Vad kommer att bli ditt sista företag?

Det kan man aldrig veta. Jag önskar ha kvar Nestor förlag så länge jag lever. Men om jag startar upp något mer vet jag inte. Jag hoppas inte att det här företaget är mitt sista, jag har mycket mer jag vill pröva på. Den som lever får se…

Dina bästa tips till en företagare

Att ha en mentor. Jätte viktigt att ha en person att bolla med eller få rådgivning ifrån skulle jag säga. Sen också att lämna bort sådant som är tråkigt och svårt. Oavsett om det är bokföring eller att bygga en hemsida. Det du inte kan eller inte gillar slukar både tid och energi så det bästa tycker jag är att lämna bort det till någon som kan. Även om det kostar pengar. Det kan göra ont att behöva betala en summa på något du ”kan” göra själv. Men den tiden kan du istället lägga på att få in mer pengar till ditt företag, till att sälja. Tänk på att det också kostar att ha massa saker liggande ogjort.

Driver du företag? Svara gärna på följande frågor och dela med dig av dem till mig, antingen via mail, egen blogg eller kommentar. Hade varit kul att se hur företagandet är för dig!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Tips på hur du kan hantera dina känslor 4 kommentarer

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Tips på att hantera känslorJag skrev i ett tidigare inlägg hur det kan vara att ”känna för mycket känslor”, och har fått en del frågor kring hur man skall kunna jobba med människor när man känner som man gör. Som jag sa tidigare ser jag det idag inte som en svaghet utan istället som en styrka, men det innebär inte att det inte tär på krafterna eller kan vara jobbigt för mig, men jag har absolut blivit bättre på att hantera det.

Jag har insett hur viktigt det är att inte låta känslorna äta upp mig, att kunna sortera vad som är ditt och vad som är mitt. Även om den vetskapen inte får bort ångesten kan det hjälpa att veta om jag har ångest för att någonting oroar mig i mitt privatliv eller om jag är ledsen för någon annans skull. Jag har av många fått frågan hur jag klarar av mitt jobb, som till stor del handlar om att ta emot andras känslor. Så här kommer mina tips kring det:

  • Eftersom jag får så mycket intryck har jag valt att utesluta vissa saker som inte ger mig något. Det kan absolut vara jobbigt att prata med ledsna eller ångestfyllda klienter men det känns mer meningsfullt än att höra/läsa om hemskheter i tidningar/radio/tv. Jag tycker att det är ok att undvika saker så länge du är medveten om att du gör det.  Det är ett val jag gjort för att orka med.
  • En fördel när man är en person som känner starka känslor är att man ofta tydligt kan känna av sanning eller lögn. Använd dessa fördelar!
  • Efter att du haft ett samtal stanna upp och reflektera över dina känslor. Vad bor det för känslor i mig nu? Är det mina känslor eller känslor som väckts i mig  under samtalet? Om jag känner att jag har svårt att släppa ett samtal eller möte så går jag alltid och pratar med en arbetskamrat för att inte ta med mig jobbet hem.
  • Var ärlig mot den du möter. Blir du påverkad under samtalet, säg det. Istället för att försöka avbryta samtalet för att du tycker att det är jobbigt, för att du inte vet vad du ska säga eller vet hur du ska hantera det så säg som det är. Jag hade en man som berättade om hur han började missbruka efter hans frus död. Det var en historia som berörde mig djupt och jag kunde inte på något sätt lindra hans sorg och var tårfylld under hela samtalet. Jag lät honom prata, jag lyssnade och det räckte.
  • Tillåt dig själv och vara ledsen och gråta. Du är inte en starkare person för att du håller känslor inne. Du är människa och du känner, det är helt ok att visa det.
  • Sluta värdera dina känslor som bra eller dåliga. Känslor är känslor, varken mer eller mindre. Ingen känsla är bättre eller sämre än den andra.
  • Var också medveten om att de kommer och går. Känslan du bär i dag, kan vara bortblåst i morgon. Stanna inte i känslor, släpp taget. Se dem som små vindpustar istället för som moln (och kom ihåg att vinden alltid vänder).

Har du några tips? Dela gärna med dig!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar

Att prata med barn om rädslor

Detta inlägg publicerades i: Familj & föräldraskap av

Min son är 8 år, han börjar bli stor. Funderar över livet, och döden. Helt plötsligt har en pojke som aldrig visat rädsla börjat bekymra sig. Om både stort och smått. Han kan sitta tyst med ett spänt ansikte och ibland, när det blir för mycket brista ut i gråt. Här om dagen kom den igen, rädslan och han låg hulkande i mina armar. Han var orolig för pappa, som var borta över kvällen. Tänk om han inte kommer hem. Det känns inte bra när vi inte är tillsammans, säger han med tårarna rinnande.

Jag berättade då för honom om rädslan, om hur den fungerar, och vad rädsla egentligen är. Han blev nyfiken och intresserad, lyste upp som ett ljus. Jag berättade att jag förstod att han var ledsen och rädd, att det var helt naturligt, att det vore konstigare om det vore tvärtom. Vi är flockdjur och vi vill natuligtvis inte att någon lämnar vår flock. Vi ska bli uppmärksamma och vilja samla ihop oss igen. Han berättade då att han om han var själv till och med blev rädd över att gå över en väg, tänk om han skulle bli påkörd.

Vad skulle hända om du inte var rädd?

Han funderar en stund.

Jag kanske skulle bli påkörd.

Precis, svarar jag.

Rädslan är där för att skydda dig, varna dig om att något är farligt. Rädsla kan göra ont, göra oss ledsna men den är inte farlig. Tvärtom så vill den hjälpa oss, säga oss något. Vi tittar i min bok ”Annas oroliga mamma” där bilderna på ett bra sätt visar hur vi behöver ett alarm som varnar oss när det kan behövas. Hur vi annars hade hamnat i faror.

Vad hade hänt om du inte blivit rädd när du såg en tiger?

Jag hade klappat den och blivit biten, svara han.

Vad hade hänt om du inte var rädd för eld, för vatten, för vapen?

Det hade varit farligt för mig.

Han fattade poängen snabbt. Vi har alla små alarmklockor där inne. Det är inget fel på dem när de ringer, utan tvärtom när de är tysta. Det är viktigt att prata med barn om rädslor, så att det förstår varför de finns där och att de inte behöver vara fel. Jag tror att  han växte ett par centimeter när han reste sig upp och gick därifrån.

Det är klart jag är rädd, säger han. Jag älskar min pappa och vill att vi ska vara tillsammans. Vi är ju en familj.

Ja, eller hur, säger jag leende.

Det vore ju konstigt annars, säger han och tar på sig hörlurarna till dataspelet. Jag iakttar honom när han sitter där. Hur han ler och skrattar. Som om rädslan aldrig funnits, som om samtalet aldrig ägt rum.

PS, Boken ”Annas oroliga mamma” är ett jättebra sätt att förklara och prata med barn om ångest och rädslor. Boken hittar du här. (eller på bokus/adlibris)

Läs mer: Att bemöta barns rädslor.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar