Månadsarkiv: augusti 2017


Kanske var läxan min att lära?

Som stålmannen utan styrka står jag ensam kvar.

Kappan är avdragen och trampad på.

Superkrafterna känns osynliga, overkliga och väldigt långt bort.

Jag tappade min identitet, tappade mig själv.

Allt jag trodde på försvann….med dig.

Jag trodde att styrkan levde i mig men tydligen låg den i andra.

Kanske tog jag åt mig äran fast att den aldrig var min att bära?

Kanske trodde jag att jag var hjälten när det i verkligheten var tvärtom.

Kanske var läxan min att lära?

Dräkten känns töntig, trång och för tung över mina axlar.

Den passar mig inte längre och jag tvivlar på om den någonsin har gjort.

Du fångade mina superkrafter och tog dem med dig.

Begravde dem långt under jord, för djupt för mig att hitta.

 

Jag kan inte längre flyga, styrkan är borta och bälgen tom.

Jag tittar mig omkring men ser ingenting, det finns ingen väg att gå.

Det som tidigare varit tydligt känns suddigt och blekt.

Det försvinner ut i horisonten och jag vet inte om jag ska springa efter eller låta den gå.

Jag kände mig duktig förut men du tog den känslan i från mig.

Dödade den med mitt eget svärd.

Kanske behöver jag dig mer än vad du behöver mig?

Kanske tog jag åt mig äran fast att den aldrig var min att bära?

Kanske trodde jag att jag var hjälten när det i verkligheten var tvärtom.

Kanske var läxan min att lära?

Jag är ingenting utan dem som klappar mig på axeln.

Handlingen blir meningslös.

Vem är skådespelaren utan sin publik?

Vem är hjälten utan dem i nöd?

Tom, töntig och i en alldeles för trång trikå.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar


Ny kostym 2 kommentarer

I och med skrivterapin har mitt företag fått en vändning och det känns så kul, och jag har köpt mig en ny kostym. Jag har i veckorna varit i gång med att beställa lite nya grejer så som visitkort, profilkläder och en rollup. Det känns nu roligare än någonsin att ta sig ut på mässor och liknande när man känner att man har filat till sitt varumärke. Det känns så rätt i magen.

Jag hittade en tjej via supergruppen ”frihetsprenörer” på facebook. Som hade ett företag (the brand studio) som arbetade med just allt det jag behöver och det känns så kul att ha en person att kunna bolla ideér med och som man kan lita på gör bra grejer. Jag känner verkligen att det här bara är början. Jag har växt ur mina tidigare kläder och det var dags för något nytt. Ska bli så kul att se när resten av beställningen kommer.

Jag vill ha mycket mer marknadsföringsprodukter och ska nu jobba upp mig till ett profissionelltlager, så att jag har något för alla sammanhang. Känns så rätt och riktigt. Och Jenny som äger företaget är så duktig på det hon gör. Känns fint att knappt behöva säga hur man vill ha det, att ha en person som hela tiden ändå prickar rätt. Det sparar kraft och tid!

I september skall jag stå på konferensen suicidprevention i Göteborg. Kul kanske är fel ord att använda i sammanhanget men jag ser mycket fram emot det. Tror att jag kommer att lära mig mycket och träffa många viktiga människor. Och montern, ja den kommer inte alls vara som förut. Ska försöka visa er bilder när jag väl är där!

Så i veckan fick jag hem en liten låda med dessa små läckerheter. Gillar verkligen att de är i små förpackningar som är lätta att ta med.

För övrigt drar min första distanskurs i skrivterapi igång i veckan. Det finns ett fåtal platser kvar så passa på att boka din nu! Ska bli så kul att möta människor och få dela med mig av det bästa som finns, att skriva. Ser fram emot att få se dessa människor lära, läka och växa. Jag har medvetet valt en liten grupp, detta för att jag ska lära känna dem, och kanske för att de ska lära känna varandra. Det ska kännas tryggt och enkelt att prata och dela med sig, även om det aldrig är något krav.
Jag älskar att jobba med människor och det ska bli så kul att få möta dem på ett annat sätt än vad jag är van vid. Jag tror att jag även vågar rekommendera kursen till dig som inte känner dig som en ”skrivare”. När jag höll min workshop kom en deltagare fram till mig och sade ”jag vet inte varför jag är här, jag tycker inte ens om att skriva”. Men innan hon lämnade lokalen utbrast hon: nu är till och med jag inspirerad. Och det om något måste väl vara att få högsta betyg!

Boka din plats här!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar


Vitt brus

Jag vill tipsa dig om ”vitt brus”. Jag vet inte om du hört talas om vitt brus förut (eller white noise) och aldrig trodde jag att det skulle vara något för mig, men när jag slutade med antidepressiva blev det där ljudet räddningen.

Vad är vitt brus?

Vitt brus är ljudet av ”myrornas krig” om du minns det, det som förr i tiden fanns på varenda tv [wp-svg-icons icon=”happy” wrap=”i”] Idag används det mot buller, på vissa kontor (i öppet kontorslandskap) och för insomning. Det finns faktiskt pågående studier om vitt brus och ADHD, då man tror att det förbättrar koncentrationsförmågan för just personer med ADHD.

När ska jag använda det?

Själv använde jag det när jag slutade med mina antidepressiva och jag tyckte att det blev för mycket runt mig, (vilket jag tyckte hela tiden under den veckan när jag mådde som värst), men jag kan också tänka mig att man kan uppskatta ljudet vid utmattning eller depression.

Det kan vara bra att använda när du åker tåg eller buss, eller vill slippa höra dina kollegor när du jobbar för att få en bättre koncentration, eller varför inte när du ska sova? Testa dig fram! Jag blev själv förvånad över att jag gillade ljudet så mycket och att jag tyckte att det hjälpte mig eftersom mina tidigaste minnen av ljudet är negativt kopplade till en tv som plötsligt står i brus.

Det finns lite olika sorter av ljudet på spotify, och finns med all säkerhet också som någon form av app. Testa och berätta vad du tycker!

Har du testat ”vitt brus” eller har du andra ljudtips?

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar


Mitt hår och jag

Mitt hår och jag

Rufsig kalufs

Igår var jag hos frisören, åkte 10 mil för att bli av med halva min kalufs. Hittade en specialist på lockigt hår och vad gör man inte. Har aldrig mött en lockspecialist förut så var bara tvungen.

Jag vill behålla längden var det första jag sade, och nu känner jag mig flintskallig. Hon tog knappt något på längden, men lockarna skruvade väl upp sig mer än vanligt så nu känns det som jag inte har något hår kvar.

Det var början på något nytt, mitt hår och jag, i ett helt nytt förhållande, en helt ny värld. Ja, det var iallafall så hon sa, vi får se hur det blir [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”]

Tröttnaden när man kom hem efter en dag i Göteborg är obeskrivlig, ville bara somna på studs. Så idag blir det inte många knop, vill helst inte gå utanför dörren. Ska försöka få till en joggingtur sen är det nog tvätta och städa som gäller.

Önskar er en fin fin söndag!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar


Jag är ok 4 kommentarer

Det kanske är mycket mörker här nu, mycket ledsna dikter och arga inlägg. Jag vet inte alls hur ni uppfattar det därför vill jag förklara att det inte alltid är så illa som det låter. Ja, jag är ledsen just nu, men jag är ok. Att skriva är mitt sätt att bearbeta saker, att sortera ut ord och tankar som blir lämnade kvar. Ibland kanske det låter värre än vad det egentligen är.

För mig är det naturligt och det är så jag får mitt mående att bli bättre och gå över. Egentligen mår jag bra men jag bär på en stor sorg just nu. Den där sorgen har fått mig att tvivla på något som jag tidigare alltid funnit självklart. Och därför känns allt extra rörigt. Jag vet liksom inte på vilket ben jag ska stå.

Hemma funkar livet bra men på arbetet får jag kämpa för att hålla ihop mig själv. Det är svårt att ta emot andras mörker när man har svårt att balansera sitt eget. Lite extra tungt känns det eftersom sorgen är arbetsrelaterad, jag slåss mellan att vara professionell och privat. Blir själv förvånad över hur ledsen jag är. Problemet är att det inte finns tid att älta och sörja, på jobbet måste jag jobba och hemma vill jag inte ha den innanför min dörr. Det är inte där den ska vara, det är inte där den hör hemma.

Jag har varit med om arbetsrelaterade dödsfall förut men inte riktigt så här. Nu kom det som en oförberedd smäll i ansiktet utan att jag hade uniformen på. Och slaget svider än. 

Jag försöker samla ihop mig, möta människor som förut men det känns inte den samma. Jag har inte kvar samma tro på mig själv. Den är förlorad, bortplockad, slets ifrån mig utan förvarning. Har svårt att möta någons ögon och på riktigt känna att jag kan göra skillnad. Mer beredd på att den som sitter i min stol kanske aldrig mer kommer tillbaka….och kanske inte tar emot hjälpen även om den finns där.

Ja, där befinner jag mig just nu, mellan tvivel och sorg. Kanske är det en process jag måste ta mig igenom eller så måste jag vända och gå åt ett annat håll. Tanken skrämmer mig för det är inget jag önskat förut.Jag som tidigare prisat mig känslighet, hatar den…just nu. Hur ska en person som kan falla i tårar över en påkörd kråka vid vägkanten hantera ett självmord?

Hjälparen fick inte göra sitt jobb. Så känns det. Mitt jobb var att se till att få ett annat slut än det som blev, men jag misslyckades. Nej jag lägger ingen skuld på mig själv, jag tar inte ansvar, men ändå….jag VILL hjälpa alla och när jag inte ens kan ta emot dem som är mig nära hur ska jag då kunna rädda dem längre bort?

Det är omöjligt arbete jag vet, men det är mitt. Jag har alltid känt det i märg och ben att det jobbet är mitt! Men nu vet jag inte längre. Hur ska jag kunna ta emot människor när de faller mellan mina fingrar? Hur ska jag kunna stå och se på?

Jag är medveten att så länge jag kommer att behålla denna rollen kommer problemet vara kvar. Det här kommer att hända, igen och igen. Varken jag vill eller inte. Jag vill därför inte låta detta passera mig förbi. Jag vill ta tag i det nu, räta ut alla frågetecken, lösa upp alla knutar, så att jag förhoppningsvis står stadigare nästa gång. Ja, jag kommer älta. Ja, jag kommer sörja och tvivla. Ja, jag kommer att skriva tills orden tar slut. Men jag vill att du ska veta att det är så det är och att det är så jag gör, och att jag trots allt, är ok[wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar


Hur skickar man brev till himlen? 2 kommentarer

Hur skickar man brev till himlen?

Hur skickar man brev till himlen?

Hur skickar man brev till himlen och hur vet man att det kommer fram?

Vad skriver man för adress och kallas du fortfarande vid ditt namn?

Hur vet jag att du läser och vart lämnar du ditt svar?

Vart gör jag av alla orden som blev lämnade kvar?

Vart finns din brevlåda och vad har du för adress?

När man är i himlen är det fortfarande sekretess?

Hur vet jag att du på riktigt läser och vem sitter du bredvid?

Hur kan jag säkert veta att du tar dig tid?

Jag har inte avslutat vårt möte och du får inte bara gå.

Det finns lagar och regler och man får inte göra så.

Jag såg en annan framtid än den du tog.

Men jag hann inte visa den för dig innan du packade och drog.

Nej du har brutit vårt löfte och jag tänker efterlysa dig.

Du gjorde fel som lämnade mig.

Hur skickar man brev till himlen och hur vet man att det kommer fram?

Vad skriver jag för adress och bär du fortfarande ditt namn?


Vi måste bryta tystnaden, NU!

Vi måste bryta tystnaden, NU!

Vi måste bryta tystnaden, NU!

I måndags tog en person sitt liv. Hen avslutade sina sista levande minuter på en plats jag går förbi varje dag. Jag var där, minuter, eller kanske var det sekunder efter att olyckan skett.

Efteråt blev det tyst. Men hör inte ett ljud om olyckan någonstans. Tidningarna fortsätter att rapportera om världens alla händelser, men denna ser dem förbi.

Jag vet och förstår varför, ändå kan jag inte låta bli att tycka att det är fel. Ingen människa vet hur nära denna verklighet är oss om vi fortsätter att mörka den. Ingen får veta att det var personen vars ögon du just mött, personen du tagit i hand, eller hen som stod på kassan i din närmsta affär. Det blir för oss overklig, när det aldrig kommer nära. Vi tror att det sker runt andra, men inte runt oss.

Ingen vill ha ett liv på sitt samvete.

Jag kan inte låta bli att bli vansinnigt arg på tystnaden som infinner sig. Det är nästan så att jag vill gå ut med plakat och skrika för att uppmärksamma att folk faktiskt tar sina liv, för att människor ska bli medvetna om att det här faktiskt har hänt. Det känns som att vi sopar igen alla spår. Vill dela med mig av en viktigt text från suicid zeros hemsida.

”Varför så tyst om ett angeläget samhällsproblem?
Självmord är förvånande osynligt i mediebevakningen. En viktig orsak är de pressetiska reglerna som gör att många journalister inte rapporterar om självmord både av integritetsskäl och av rädsla för att ”inspirera” till fler självmord.  Kunskapen om hur stort problemet är brister likväl som kunskapen om att självmord kan förebyggas.
 
Tystnaden, den dåliga granskningen och undermålig rapporteringen har tyvärr bidragit till att befästa tabu, stigma och okunskap kring självmord. Och därigenom har ett av våra största samhällsproblem, som skulle kunnat minska genom journalistisk granskning och allmän debatt, kunnat fortsätta. När medier inte rapporterar händer inte heller lika mycket politiskt. Vetenskapen vet i dag hur vi skulle kunna rädda mängder av dem som tar sina liv men då måste frågan belysas ordentligt. 
 
Media kan även spela en viktig roll och bidra till att förändra negativa attityder till psykisk ohälsa genom större öppenhet. Det finns aktuell forskning att lyfta fram och åtgärder som visar hur det kan gå till. Viktigt är även att media i anknytning till rapporteringen beskriver vart människor kan vända sig om de har psykiska problem och självmordstankar och vilka myndigheter och organisationer som arbetar för att aktivt förebygga och minska självmorden. ”

Vi glömmer att för många är detta verklighet, personen har en mamma, en pappa, syskon, vänner, kanske egna barn. INGEN person är ensam, även om de ofta är precis så de känner sig.

Vi behöver släppa fram ensamheten, ångesten, sorgen, skammen. Vi behöver prata om det för att visa att det finns i allas liv, ALLAS! Du är aldrig ensam!

Du kan göra skillnad!

Idag tar en person sitt liv, i morgon med, och du tror fortfarande att det inte finns någonting du kan göra åt det, men det kan du! Du tänker att om en person har bestämt sig så är det så det är, men det är inte sanningen! Känslor och tankar kommer och går, så också depression, psykoser och ensamhet. Inget av det finns med dig för alltid även om det är så det kan kännas för stunden.

Jag är säker på att personen som avslutade sitt liv hade tusentals fina och ljusa stunder kvar att uppleva, hen visste bara inte om det.

Det är inte mitt problem tänker du, inte för än det kommer nära dig. Problemet är att det ofta är osynligt, att du inte ser det, förrän det är försent. Därför måste du agera nu!

Vad du kan göra:

  • Öppna upp. Var ärlig när du själv mår dåligt eller har problem. Med det menar jag inte att du ska gå och berätta dina problem för alla utan om någon frågar ärligt svara att idag är det inte så bra. Du visar att du inte är problemfri och mänsklig och kanske skapar din öppenhet ringar på vattnet och hjälper någon utan att du själv vet om det.
  • Fråga hur någon mår och var beredd att lyssna på svaret.
  • När du ser att någon mår dåligt eller är ensam, säg det till personen. Låna ut ditt öra eller din tid. ”Jag ser att du är ledsen, eller jag ser att du varit trött ett tag, hur är allt med dig?” Att du ser någon kan hjälpa mer än vad du tror!
  • Vi har inte alltid kraft, tid eller ork att hjälpa till, men alla kan vi länka personer vidare till rätt instans. Ge dem ett telefonummer, eller webbadress till hjälporganisation, läkare eller psykolog som kan hjälpa till.
Kan någon SNÄLLA ta huvudet ur sanden och agera nu? Tillsammans kan vi göra skillnad <3

MIND -Självmordslinjen 90101

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar


Din sista dag! 1 kommentar

Till min fina arbetskamrat:

Som en ros bland grässtrån

Som en ros bland grässtrån

Din sista dag och jag vill inte möta dina ögon, rädd för att brista ut i gråt. Jag vill inte ge dig en kram, jag vill inte ta farväl. Jag vill springa ut bakvägen utan att möta någons blick. Jag vill ge dig en gåva men istället får du mina ord. Jag hoppas att du läser dem och finner något i dem som är vackert.

Du är speciell och det vet du om. Jag beundrar dig av fler anledningar än vad som går att uttala. Om jag bara skulle få ge dig ett namn så är det rättvisa. För det är vad du är. Rättvis. Då står alltid på de svagas sida, tycker inte om skitsnack och är inte rädd för bråk. Och jag beundrar dig för det.

Du talar utan att linda in dina ord, du säger vad du tycker, varken mer eller mindre och jag uppskattar dig för det. Jag har aldrig varit rädd när jag har dig bakom min rygg och det besparar mig ändlöst med energi.

Du gör alltid det där lilla extra, tar tag i saker som ingen annan ser, och jag kommer att sakna dig för det. Du är dig själv i varje situation, du skrattar och du gråter, men känselspröten utåt. Du kan läsa människor, är omhändertagande och äkta. Ingen behöver tvivla på dina ord, på dina handlingar, (mer än kanske du själv). Du gör saker av godhet, sällan tvärtom.

Kanske känner jag igen mig själv i dig, så där starkskör och äkta, men aldrig kan jag bli som du. Du har orden i din mun medan jag har dem i min hand.

Jag har alltid kunnat vara mig själv i din närhet. Behöver inte göra mig till eller vara rädd för att säga fel. Och jag tror att många känner så. Att de kan sänka sina axlar när de kommer in i ditt rum. Släppa sin mask och bara vara. Du är omtyckt, mer än du vet om. Och dom som mött dig glömmer dig sällan.

Du låter andra människor växa utan att blåsa upp dig själv. Det är det fina med dig. Du låter andra glänsa, leder dem till podiet och låter dem ta första plats utan att tveka. Du hjälper till och med till och polera dem men tar själv aldrig åt dig äran.

Det borde du göra oftare, ta åt dig äran. Tänka på allt bra du gjort och hur många du faktiskt har hjälpt. Du borde slå dig själv för bröstet och säga att du kan, för det kan du, utan tvekan.

Du gläds åt andras lycka, utan avundsjuka eller sura miner. Det är ovanligare än du vet om och är en av alla orsaker till att du är unik. Du är som en ros bland grässtrån, du sprider en doft omkring dig och lämnar sällan någon oberörd. Du har kronblad som lätt kan falla av och man får vara försiktig om man ska hålla dig i sin hand. Du är större och starkare än de flesta andra och kan vissna och dö om man inte sköter dig rätt.

Du är speciell och det vet du om. Jag beundrar dig av fler anledningar än vad som går att uttala. Om jag skulle ge dig ett namn så är det mänsklig. För mänsklig, det är vad du är.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar


Din perfekta dag!

[wp-svg-icons icon=”quill” wrap=”i”] Augusti månads skrivövning handlar om din perfekta dag. Hur skulle den se ut?

Sätt dig ner när du har en stund för dig själv. Blunda och börja fantisera, när du känner dig redo börja skriv. Skriv i 10 minuter utan att lyfta pennan från pappret. Strunta i stavfel och grammatik. När du är färdig lutar du dig tillbaka och ser över vad du skrivit.

Tillkom det något nytt, något oväntat? Har du ofta dessa perfekta dagar, har du någonsin haft det? Skulle du kunna ordna så att du får sådana dagar framöver? Vad behöver du göra för att ta dig dit?

Låter övningen tråkigt, eller kanske tror du redan nu utan att skriva att du vet vad du vill? Hemligheten med att skriva expressivt i 10 minuter är att det kan komma fram saker du inte hade en aning om. Så offra nu dina tio dyrbara minuter och skriv!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar


Konsten att göra ingenting

Ibland får jag påminna mig själv om att jag redan gjort min arbetsdag när jag kommer hem. Att åtta timmar räcker och att det är ok att bara vila och sitta still.Jag måste inte jobba, jag måste inte göra något, men ändå är det så svårt att låta bli.Bara svara på ett mail, bara skriva ut en faktura, skriva ett inlägg eller fila på en ny ide. Öppnar jag inte datan läser jag ofta en fackbok, skriver en att-göra-lista eller målar upp en ny plan.När jag tror att jag är trött finns det alltid mer att krama ut, minst 10% till. Därför är trötthet aldrig en ursäkt. Den finns inte hos mig. Det är bara att köra på, och ofta kör jag på utan att tänka. Impulsiviteten vinner alltid över tanken även om tanken är smartare. Konstigt det där tänker jag och arbetar vidare.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar