Tabun är till för att brytas!
Genom min blogg vill jag bland annat att andra som lever med psykisk ohälsa ska kunna känna igen sig, bli inspirerade, känna sig mindre ensamma. Det är tufft att leva med psykisk ohälsa. Varför? Ja, en betydande del av svaret ligger i samhällets syn på vad det innebär, en förenklad, ensidig och till stora delar falsk bild, vilket i sin tur bidrar till det tabu som råder kring att prata öppet om psykisk ohälsa. Ett tabu som jag och flera med mig börjat bryta mot. Som om det inte vore nog illa med pekpinnar, förmaningar och fördomar, drabbas kvinnor dessutom i större utsträckning av psykisk ohälsa än män.
Inte sällan finns kopplingar till dysfunktionella arbetsplatser och ett stressigt arbetsliv i största allmänhet, vilket osökt leder mig in på löneskillnader mellan kvinnor och män. Ännu ett tabu, som jag faktiskt tror grundar sig på liknande okunskap som det som ligger bakom tabut kring psykisk ohälsa. En mycket intressant artikel som Consector.se gjort med titeln ”Det kan bli svettigt för många chefer om tabun att prata lön försvinner” sätter min bloggkollega Clara verkligen fingret på vad det i grund och botten handlar om, nämligen rädslan att inte vara lika mycket värd som ”alla andra”.
Den rädslan är nog den värsta vi människor kan utsättas för. Jag tänker återigen på mina barn och deras framtid, på hur arbetslivet kommer att se ut för dem, den dag de ska börja arbeta. Det är med blandade känslor jag föreställer mig framtidens arbetsmarknad. I artikeln står, att om inget drastiskt sker, kommer det dröja ända till 2050 innan lönerna är lika, oavsett kön.
Förändring tar tid, men pengar brukar motivera även de mest hårdnackade. Men faktum är att en av konsekvenserna av bristen på jämställdhet i bolagsstyrelser, på högre chefsposter och i lönekuverten faktiskt är minskad lönsamhet för företagen. Clara skriver i bossbloggen om den (gränslösa) manliga chefssjukan, läs gärna mer om det här.
Konsekvenserna blir högre sjukfrånvaro och ökad personalomsättning. Man kan ju dessutom tänka sig att de som pallar med att stanna är de hårdhudade. På så vis får man inte de bästa medarbetarna, utan de med en viss typ av egenskaper. Det gynnar inte företaget, eftersom olikheternas dynamik alltid varit, är och förblir oslagbar!
Sist men inte minst: tabun är till för att brytas. Därför gläder det mig att vi blir allt fler som sticker ut våra hakor och gör det, på olika sätt, i olika sammanhang. Varje liten handling och alla sätt är värdefulla, kom ihåg det. Ju fler vi blir, desto större möjlighet har vi att påverka negativa attityder, okunskap och diskriminering. Och du, du är värd så mycket mer än din lön. Glöm aldrig det!
