Månadsarkiv: augusti 2019

Lösa tankar i farten som går åt olika håll.

#Jag har nog alltid varit bättre på att springa än på att stå still. Jag tittar på alla andra och försöker gå med i deras takt fast att jag innerst inne vet att den aldrig passat mig. Jag vet inte om jag vilar men i praktiken gör jag det. Men insidan känner något helt annat. Hela havet stormar inombords men på ytan syns det som vanligt ingenting.

#Bara för att jag inte jobbat på ”som vanligt” vad gäller företaget känner jag att jag inte jobbat alls. Men i verkligheten har jag istället för att jobba med företaget jobbat med mig själv. Jag är öppen nu. Både i tanken och i hjärtat. Mer sårbar än någonsin. Kanske är därför allt gör så ont. Och jag vill inte stänga igen den där dörren även om den gör ont. Jag vill se smärtan i vitögat och samtidigt släppa taget. Viska hejdå när jag ser den gå.

#Livet förändras, ständigt. Även om jag vet om det är det som att man aldrig är beredd. Jag vet ingenting om min höst. Varken för egen del eller för mina barns del. Äh jag vet väl heller ingenting om min framtid mer än att jag försöker att forma den själv. Samtidigt som jag leker skulptör vet jag att vem eller vad som helst kan krossa mitt bygge. Ett enda lite snedsteg kan göra att allt blir fel. Samtidigt som det också kan göra allt rätt.

#Jag säger dagligen till mig själv att lita på livet, framtiden och andra människor. Det är vad det är och blir vad det blir. Men jag lyssnar inte på mig själv. Inte på andra heller för den delen. Men ångesten, den lyssnar jag på. Det känns som att det är den enda som talar sanning fast att jag vet att allt den säger är en lögn.

#Rätt tankar slåss mot fel tankar. Ständigt. En pingismatch i huvudet, som ingen vinner.

När vaknade du i morse?

o6,30 skulle jag tro

Vad var det första du tänkte på när du vaknade?

min undulat som verkade lite hängig igår

Har du ringt någon idag? I så fall, vem?

nej men har precis pratat med BUP som ringde mig

Vilket humör är du på just nu?

vid gott mod skulle jag säga

Vad har du på dig för tillfället?

mjukisbyxor och ett t-shirt

Har du ont någonstans?

ja, som fan i ryggen

Något du är sugen på att äta just nu?

nope, har precis fått i mig frukost och kaffe så är nöjd

Vad köpte du när du drog ditt kort senast?

en klänning på loppis

Vilken var den första hemsidan du gick in på idag?

min egen

Vad ska du göra idag och ikväll?

ska till psykologen och sedan tatuera mig, kvällen skall nog tillbringas i soffan eller framför skrivbordet

Vilken är den första låten du sätter på idag?

sätter förmodligen inte på någon låt alls, men om jag lyssnar på något under dagen så är det nog framgångspodden

Från tre håll

Vad brukar jag alltid säga till dig?

Marcus: Att jag är lat.

Leia: Att du älskar mig.

Gibson: Att jag ska sluta spela.

Vad gör mig lycklig?

Marcus: Bröd.

Leia: Jag, Gibson och pappa.

Gibson: Pussar och kramar.

Vad gör mig ledsen?

Marcus: Allting.

Leia: När vi andra inte mår bra, om det varit jobbigt i skolan eller så.

Gibson: Du blir ledsen av många saker. Tex när pappa säger att du pratar för mycket om dina glasögon.

Vad får mig att skratta?

Marcus: Folk som slår sig.

Leia: När någon ramlar.

Gibson: När vi gör roliga saker.

Hur var jag som barn?

Marcus: Tjock.

Leia: Tjock.

Gibson: Snäll.

Hur gammal är jag?

Marcus: För gammal.

Leia: 39.

Gibson: 38 eller 48.

Hur lång är jag?

Marcus: 1.68

Leia: 1.67

Gibson: 1.77

Vad är min favoritsysselsättning?

Marcus: Skriva och gå ut och gå.

Leia: Läsa och skriva.

Gibson: Promenader och att skriva.

Vad är jag bra på?

Marcus: (äta) skriva och gå ut och gå.

Leia: Äta.

Gibson: Skriva.

Vad är jag mindre bra på?

Marcus: Laga mat.

Leia: Att se när killar raggar på dig.

Gibson: Sporter.

Vad jobbar jag med?

Marcus: Frivårdsinspektör.

Leia: Kriminalvården, att prata med sådana som begått brott.

Gibson: Du pratar med dom som sitter i fängelse och driver företag.

Vad är min favorit mat?

Marcus: Banan.

Leia: Bröd (och kakor).

Gibson: Grönsaker.

När är du stolt över mig?

Marcus: Jag är stolt över dig jämt.

Leia: När jag hör dig föreläsa för du är duktig. Fast jag är stolt jämt.

Gibson: Alltid.

Om jag var en seriefigur, vilken skulle jag vara?

Marcus: Lisa Simpson.

Leia: Nalle Puh.

Gibson: Pippi Långstrump.

Vad brukar du och jag göra tillsammans?

Marcus: Titta på tv.

Leia: Titta på film, mysa, prata, gå ut och gå.

Gibson: Gå ut och gå, prata.

Vad är likt mellan dig och mig?

Marcus: Vi har samma värderingar och tempo.

Leia: Att vi älskar djur. Andra säger att vi är lika till utseendet. Att vi båda har lockigt hår.

Gibson: Att vi båda har ADHD och är lika konstiga.

Vad är olikt mellan dig och mig?

Marcus: Vi har olika tankar om pengar.

Leia: Att du alltid går utan strumpor och jag med strumpor. Att du är bra på att läsa och skriva och det är inte jag. Och att du gillar skolan, det gör inte jag.

Gibson: Jag har svårt att läsa och det har inte du.

Vilket är mitt favoritställe?

Marcus: Erikshjälpen.

Leia: Hemma eller hos morfar.

Gibson: Hemma.

Hur vet du att jag älskar dig?

Marcus: För att du säger det.

Leia: För att du säger och visar det.

Gibson: För att du säger det JÄMT.

Håll min hand

Jag har tappat rösten. Hittar inte längre min ton. Känner mig osäker och rädd, tvivlar på mig själv. Och alla andra också för den delen.

Känner inte igen mitt ”jag” men försöker att krama om istället för att slå. När blev jag så här liten, så sårbar? Vart kom det i från? Jag vill peka på den som sårat mig, gjort mig illa, men det finns ingen där. Funderar på hur man kan gå sönder utan att först fått en smäll?

Det är den lilla Jessica som är här. Jag känner henne inom mig. Hon som vågade älska och lita på människor. Men som gång på gång blev sviken.

Jag tycker inte om henne, hon är sårbar. Ställer bara till med besvär.

Ge mig tillit, ropar jag till världen. Men får inget svar. Min röst ekar tomt.

Jag litar inte på världen. Jag litar inte på en endaste människa.

Och det gör ont.

Jag vet att jag står här idag för att jag tagit mig förbi gamla hinder. Men nu gör det så ont att jag inte vet om jag orkar fortsätta. Tryggast är alltid att vända tillbaka därifrån jag kom.

Jag vet inte vad som ligger framför mig. Det skrämmer mig och skaver. Jag vill ha den där vuxna jessica här igen. Hon som släpper allt och bara rusar på. Hon som inte är rädd för det som väntar runt nästa hörn. Hon som är stark. Hon som vet att man klarar sig ensam.

För just nu gör jag inte det. Jag är ett barn som längtar efter en trygg famn, efter någon som säger att det kommer att bli bra. Som tar mig i handen och hjälper mig förbi hindren jag själv har skapat.

Håll min hand, ropar jag. Men ingen lyssnar. Något inom mig säger att dom ändå inte vet vart dom skulle leda mig. Det vet inte heller jag, jag vet inget mer, än att jag bara vill bli omhållen ett tag.

Håll min hand.

Kanske viskar jag? 

För ingen hör mig och mina tunga andetag.

Jag som är van att vara stark, avskyr att känna mig svag.

Håll min hand, snälla håll min hand, vädjar jag.

Jag vet att styrkan kommer tillbaka, men inte idag.

Så håll min hand, snälla håll min hand ett slag.

Mål för juli var att försöka fånga varje dag och det tror jag minsann att jag kan ha gjort. Jag har vid flera tillfällen yogat utomhus med solen i nacken, men också bara suttit och njutit av att fånga den i mitt ansikte. Jag har ätit frukost utomhus. Tagit promenader och myst med barnen i soffan. Även om jag skulle vilja krama ut ännu mer av varje dag får jag nog sätta check på den.

Företag:

Här gör jag inte mer än vad jag måste eftersom jag lägger all min kraft på min utbildning. Sitter och små pillar med den nya hemsida när jag har tid men det bli inte mer än så. Tänker dock mycket på det, och har stora drömmar för framtiden. Men kommer också på mig själv med att vara rädd ju närmare min dröm jag kommer. För då blir det helt plötsligt ”på riktigt”. Allt annat jag gjort i företaget känns som ett tidsfördriv, något jag kunnat göra med en hand för att det är roligt. Men i takt att jag blir färdig med min utbildning blir det helt plötsligt på ”allvar”. Jag kommer självklart försöka nå min dröm, oavsett känslor. Men jag reflekterar över att jag känner dem. Jag går runt med tvivel i bröstet och rädslan i tankarna, men fortsätter gå, det gör jag ändå.

Jobb:

Just nu har jag semester, och vill inte ens tänka på kategorin jobb. Vet inte heller hur min höst kommer se ut. Vilka program som ska hållas. Hur många klienter ska jag ha? Ett stort rött frågetecken jag inte vill lägga någon energi på just nu?

Utbildning:

Sex (eller var det sju) av höstens böcker är utlästa. Så skönt! Nu har jag sex stycken kvar och det känns som att det minskar min höststress rejält (hoppas jag). Men mina första två semester veckor har inte känts så avslappnade som jag önskat när den där bokhögen stirrat på mig. Men nu är den avbetad och jag ser fram emot två veckor där jag kan öppna vilken bok jag vill, eller kanske inte öppna någon alls. Bara pausa från allt läsande. Jag känner att jag blir starkare och tryggare i KBT ju mer jag läser och längtar efter mötet med egna klienter. Vi årskiftet är det dags och gissar att jag redan nu i höst behöver börja leta efter utbildningsklienter att öva mig på.

Personligt:

Jag har nog kommit fram till att jag känner mig uttråkad. Känslomässigt stum på något vis. Jag brukar få mina kickar av att prestera men nu när jag landat och försöker ta hand om mig själv och göra en sak i taget uteblir de där kickarna. Jag känner mig tom och uttråkad. Jag känner hur min hjärna springer men jag står still, den söker efter nästa kick och nästa men jag fångar inte upp dem. Jag jobbar verkligen med mig själv. Med att inte gå igång. Inte ge hjärnan det den vill ha, inte börja springa. Men det tar krafter att hålla emot. Jag vill bara sväva iväg, följa mina impulser. Men min utbildning är för viktigt för mig att jag ska tillåta mig själv att göra det. Jag får inte tappa fokus eller bli utmattad på vägen. Jag känner mig lite rädd för den där uttråkade känslan, rädd för vad den ska göra med mig, är rädd att det tillslut är den som tar mig dit jag inte vill.

I och med att jag kommit ikapp med lite kurslitteratur hoppas jag att jag kan ägna hösten åt att bygga min nya hemsida. Jag vet att jag finner det tillfredställande att bygga upp saker. Kanske ska jag boka in en föreläsning eller någon form av workshop också för att ha EN sak som kan hålla mig uppe. Äh, jag vet inte. Ni hör, redan här håller jag på och ballar ur. Sade jag inte precis att jag skulle fortsätta att göra ingenting för att koncentrera mig på skolan? Ja ni hör ju, en ständig kamp!

Inför augusti:

Sommar, sommar, sommar. Jag vill inget annat att ge mig själv ledigt. Fortsätta njuta av sommaren. Jag vill också umgås med människor. Träffa mina syskon och andra människor jag tycker om. Känner att jag har avsocialiserat mig så mycket det senaste åren att jag saknar umgänge. Funderar att ha det som nytt mål. Att fånga upp personer runt mig som jag önskar komma närmare. Jag som är så modig blir vid den tanken plötsligt ovanligt rädd. Nej, jag vill nog fortsätta hålla augusti fri, inga höga mål här inte. Jag ska försöka att bara vara ledig, och att njuta av den, en liten tag till <3