Månadsarkiv: augusti 2019


Tack livet!

Tack livet!

Vissa dagar faller tacksamheten över en andra dagar får man jaga den, men idag låg den bredvid mig så fort jag öppnade ögonen. Jag låg kvar i sängen, länge. Tacksam över att kunna ligga där. Tacksam för tystnaden.

Jag ville bara skrika tack till livet där och då. Får jag inget mer än det här kommer jag ändå att vara evigt tacksam. Jag är så tacksam för två glada och friska barn, och för att det just nu verkar fungera bra både med vänner och skola. Jag är så tacksam för att vi trivs tillsammans, att vi tycker om att vara nära, skratta ihop och hålla om.

Jag är så tacksam för att min man 14 år senare fortfarande är min man. Att han fortfarande är min bästa vän och stöttar mig i alla galenskaper jag hittar på. Ibland undrar jag om jag hade stannat kvar, vad jag själv hade tyckt och tänkt om en person som mig med ständigt nya idéer på fickan. Eftersom jag har få människor kvar vid min sida, åtminstone få som orkar lyssna på både mina analyser och ideér så borde han få en medalj. Han är tapper! Jag är en person som aldrig blir nöjd, som aldrig blir mätt och jag avgudar honom för att han inte försöker förminska mig eller tala om för mig att stanna upp eller vara nöjd, Jag är så tacksam att han låter mig fortsätta att springa, och att han ibland hejar på längst vägen.

Jag är så tacksam över att ha hittat en person jag kan kalla min bästa vän. En person jag känner så otroligt stark tilltro och tillit till. Hon som känns som en del av mig själv. Som en naturlig del av min familj och någon jag aldrig vill vara utan. Är så glad att hon är med mig på alla galna upptåg. Jag är så tacksam för att hon skrattar åt mig och mina galenheter och inte kommer med dom där djupa suckarna jag vanligtvis får höra. Jag är så jävla tacksam för att hon är nyfiken, frågar och vill veta mer, istället för att undra i det tysta. Jag är så tacksam för att hon trivs i min fart och inte tycker att det känns jobbigt att jag alltid skyndar fram, att hon vågar försöka få mig att stanna upp, trots att det är näst intill omöjligt. Jag är så glad att hon vågar vara kvar, lyssna, komma med kloka reflektioner och att hon slösar lite av all den kärleken hon har inom sig på mig.

Jag är så tacksam över alla mina gamla vänner. Som finns kvar. Som ibland skickar iväg ett sms eller bokar in en träff fast att vi inte möts på år. Jag är så tacksam för att vänner jag putt undan visar öppna armar, varje gång jag kryper tillbaks.

Jag är så tacksam över min familj, som jag älskar djupt och högt fast att jag aldrig säger det. Vi träffas inte ofta, men jag vet alltid vem jag ska ringa om jag vill skratta eller om jag vill ha hjälp. Jag är så glad att ni finns där, även om ni alla är lite längre bort än jag önskar.

Jag är så tacksam över att ha tak över huvudet. Även om vi har svurit åt det här huset. Drömt om ett annat. Så har du tryggt låtit oss trampa på ditt golv i över tio år. Fast att jag drömmer om en annan plats, är det just den här platsen jag nu kallar mitt hem. JAG HAR ETT HEM. Mina barn känner sig trygga, de hittar i varje vrå. Vi hart lärt känna varandra och jag vet om dina skavanker. Du är vacker där du står, och jag hade gärna behållit dig om du bara var på en annan plats. Jag vet att vi kommer att skiljas åt, vi kommer inte att vara tillsammans för alltid. Men just nu är jag så jävla tacksam att du har funnits där och hållt oss trygga och varma.

Jag är så tacksam över att vi har pengar, även om jag ALLTID tycker att vi har för lite. Vi har alltid råd med allt vi behöver och lite där till. Vi har pengar till att köpa nya tvättmaskiner, kylskåp eller oförutsedda veterinärräkningar. Jag avskyr pengar men älskar det samtidigt, men idag känner jag bara en djup tacksamhet kring att ha allt det jag behöver. Jag kan köpa kläderna mina barn behöver, jag kan betala mina räkningar, åka på semester och köpa mig något flott. Just idag undrar jag hur jag ens kan begära mer när jag har allt jag önskar.

Och jag är så tacksam över min kropp, att den orkar bära mig, varje dag, att den är en jävel på att hålla sig frisk, har klämt ut två ungar och fortfarande är hel. Egentligen är den helt fantastiskt, och förtjänar helt klart mer kärlek och uppmärksamhet än vad den får. Bara det att den kan läka sig själv, ta hand om varje litet sår och slå bort en förkylning. Jag kan se, höra, springa, tänka, vad mer kan jag begära?

Så jag vill bara säga tack till livet. Jag har egentligen inte rätt att begära något mer än det här (men det kommer jag förmodligen att göra) men just idag är jag dig evigt tacksam. Får jag inget mer skall jag ändå vara nöjd (snälla påminn mig om det). Så tack livet, tack! <3


Om du hör mig nu

Jag vill prata med dig. Precis som jag gjorde förut. Men munnen tätt intill ditt öra. Berätta historierna som bara var menade att du skulle höra. Så om du hör mig nu. Här kommer din:


Jag var 15 år när du kom in i mitt liv. Jag hade egentligen inte en endaste tanke på dig, för de andra hundvalparna var så mycket sötare än du. Dom var spräckliga, hade andra spännande färger och där låg du, ensam och svart. Trots att de andra valparna utseendemässigt lockade mig mer var det något inom mig som sa att du var min, att det var dig jag skulle ha.

Jag kämpade emot först. Försökte ta mitt förnuft till fånga till att ta en tigrerad eller spräcklig hund men mitt hjärta kunde inte slita sig från ditt. Det var som att vi satt ihop, redan där och då.

Under alla åren vi sedan fick tillsammans sade jag alltid att du var mannen i mitt liv, oavsett vem jag träffade så kom du först. Det var något speciellt mellan oss. Inte bara vår relation var speciell, utan också sättet du lämnade mig på, och allt det som blev kvar.

Vissa sorger är för tunga att bära, gör för ont att prata om, din sorg är en sådan. För stor för att ens få plats i mitt bröst. Ibland förvandlade man fantasier till verklighet bara för att orka vardagen, man tror på en historia som man innerst inne vet inte är sann. Bara för att man inte står ut med verkligheten.

Din historia är en sådan och det här är berättelsen om dig…och din väg tillbaka till mig.

Du var en hund, jag vet det. Men det var inte kroppen du bodde i som tilltalade mig utan din själ. Våra ögon pratade med varandra utan ord och jag är rädd att aldrig mer få uppleva den känslan.

Jag såg in i din själ och du tog hand om min. Du fanns vid min sida under de tuffaste åren i mitt liv och jag är så tacksam för det. Gångerna jag gråtit med näsan i din päls är oräkneliga.

För mig var du mer än en hund. Du var min bästa vän. Min beskyddare. Min tvillingsjäl. Och jag intalade mig att du skulle finnas vid min sida för alltid.

Vi hade ett språk som ingen annan kunde tala och alla som träffade oss visste att vi hade något speciellt. Du såg min rädsla innan jag kände den själv, du bar på den trygghet jag alltid  saknat.

Men en dag försvann du ur mitt liv och jag kommer aldrig att förlåta mig själv för att det var jag som lät dig gå. Du tittade på mig med dina stora bruna ögon och frågade om lov och jag gav dig ett nickande ja.

När jag hörde tåget fick jag en ilning i hela min kropp och jag visste vad som skulle ske redan innan det skett. Jag ropade ditt namn, igen och igen. Och tystnade efter att tåget dragit förbi var skrämmande och kall. Jag visste att du var borta. Kände tomheten i hela min kropp.

Jag gick hem med ett tomt koppel och möte din korg som också ekande tom. Jag var arg på dig, arg på mig. Arg på världen som tog dig i från mig. Men skulden, ansvaret kommer alltid att vara mitt eget.

Jag trodde aldrig att jag skulle överleva din bortgång. Men jag fortsatte att andas, utan dig.

Jag visste att du aldrig frivilligt skulle lämna mig och intalade mig att du skulle komma tillbaka, på ett eller annat sätt. Världen tog dig ifrån mig. Men kraften vi hade skulle förena oss igen. Jag visste det, eller intalade mig själv det, för att klara vardagen.

Sorgen blev aldrig mindre. Jag stänge bara in den, i ett rum med lås och bom. Jag har fortfarande inte grävt ner din aska. Fast att det är över tio år sedan har jag svårt att släppa dig i från mig.

Jag trodde aldrig själv på min fantasi. Men en dag stod du framför mig igen. I en annan kropp. Men jag var säker på att det var du.  Magin upprepade sig. Känslorna vi bar fanns ingen annanstans. Vi fick några fina år tillsammans. Men historian upprepar sig och du lämnar min sida medans jag igen och igen upprepar ditt namn.

Denna soliga vårdag dör du framför mina ögon. Jag ser dig kämpa för ditt liv och kan inte göra annat än att förstelnat se på. Något inom mig brister och går aldrig mer att laga.

Jag blir rädd för mina känslor, för kärleken och för att allt jag någonsin har älskat dras i från mig. Jag kände mig som en mördare trots att jag inget annat ville än att du skulle få leva.

Hur dumt det en låter. Så är jag säker på att det var två olika kroppar men samma själ och att du fortfarande kämpar för att ta dig tillbaka till mig. Jag försöker att vara snäll mot mig själv. Säga till mig själv att det inte var mitt fel. Men jag har ingen annan att lägga skulden på.

Åren går. Men smärtan du lämnat efter dig känns fortfarande som ett öppet sår.

Jag vet inte vart du är. Men jag vet att du fortfarande är saknad.

Varje stund.

Varje dag.

Och om du hör mig nu vill jag bara säga att jag är kvar här…

att jag fortfarande väntar..

på att du ska komma tillbaka.


Jag finns här

Jag finns här

Min son har svårt att prata om saker som gör honom ledsen eller om det som är jobbigt. På alla frågor får man svaret ”jag vet inte”. Som förälder blir man ju tokig när man vill lappa sår men inte får reda på vilket det är som har gått sönder. Jag vill bara krama ur honom svaren jag söker. Men oavsett hur mycket jag försöker så kommer ingenting.

Varför tycker du inte om att umgås med x?

Jag vet inte.

Är dom dumma mot dig?

Jag vet inte.

Varför är du ledsen?

Nej, men det är inget…

Jag blir påmind om hur jag själv mådde som barn, och att jag på riktigt många gånger faktiskt inte visste vad det var jag kände. Det var ibland svårt att veta om det var någon annans ord eller mina egna tankar som gjorde mig ledsen. Om det var något jag läst ur min omgivning eller något jag hört på håll. Min son är så lik mig, har svårt att säga nej, vill aldrig göra någon ledsen, och blir därmed oftare ledsen själv. Kanske ledsen, för att göra någon ledsen…

Jag har varit där själv

Jag minns att jag jätte ofta fick frågan varför jag inte pratade, men där och då hade jag inte svaret. Och när mamma frågade om min dag kunde det nog hända att jag inte alls hade koll. Hela min ungdom var ett virrvarr av känslor. Och i den åldern hade jag nog inte koll på vilka som var andras och vilka som var mina egna.

Jag försöker svälja hans svar, nöja mig. Bara finnas vid hans sida och krama om. Ändå är det något som står och stampar inom mig, som vill hota, muta, göra vad som helst för att få reda på vart skon klämmer. Jag vet att det viktigaste är att han känner trygghet och kärlek i mina armar, och inte att jag ger honom svar på livets frågor. Ändå är det just det jag vill.

Och kanske är det att jag läser in min egen smärta som barn, mina egna rädslor, som gör mig så rädd och sårbar för hans. Ibland tror jag att jag är mer ledsen än honom. Att han kan släppa taget och gå vidare medans jag håller problemen kvar. Sätter upp dem i en tavla och ramar in. Som mamma vill jag peka på tavlan, visa upp, undervisa, lära ut.

Svaret jag vet inte, kanske innebär att man faktiskt inte vet

Jag försöker lita på att svaret ”jag vet inte” faktiskt är sant, och påminna mig om att jag varken är hans lärare, terapeut eller mentor. Att det viktigaste jag kan göra är att bara finnas till, med öppna armar och öron.

När han kan pussla ihop orden så finns jag där.

Men kanske är det trots allt viktigast att finnas i tystnaden,

att stanna kvar och säga; älskling jag finns här. [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

 


Livet, döden och acceptansen där emellan

Jag skriver detta till mig själv. Som en tröst. Eller kanske som en påminnelse.

Att livet inte kommer med några garantier, kvitton, bytesrätt eller retur. Vi kan inte spola tillbaka, radera eller börja om.

Vi lever bara en gång, eller som någon klok person sade så dör vi bara en gång. Men vi lever varje dag. Kanske behöver vi påminna oss om det. Jag har på flera sätt de senaste månaderna blivit påmind om att livet har ett slut. Du vet det, jag vet det. Ändå är det något vi inte vill tänka på.

Döden är ändå något vi människor accepterat och är medvetna om. Men hur eller när det tar slut har vi alla svårare att förlika oss med. Vi tycker ofta att det känns orättvist. Att döden väljer fel person, fel plats, eller fel tid. Vi vill och förväntar oss att alla ska bli 82. Och dör någon vid den åldern känns det lättare för oss att acceptera att någon har fått ”sin del” av livet.

Men ett barn ska inte dö, inte heller någon som inte hunnit njuta av sin pension. Med ens tycker vi att livet blir orättvist. Och det slår mig att sorgen kanske gör ondare när vi inte kan acceptera den?

För det gör väl ondare när någon dör ung eller hastigt rycks bort?

I mig gör det i alla fall det, men varför? Jag tänker att det kanske är svårare att möta och acceptera den sorgen. Och kanske är det inte just sorgen som är större utan acceptansen som gör ont. Att man stretar emot, blir arg och ledsen för att det inte var så här det skulle bli.  Vi har tilldelats en liv, men sanningen är att ingen vet på förhand hur långt. Och kanske skulle vi må så mycket bättre i vår sorg om vi kunde släppa känslan av orättvisa och ilska?

Jag vill tänka så. Att jag måste acceptera slutet. Oavsett när det kommer.

Det är ingen lätt tanke. Jag vet det. Men jag tror att i alla fall jag skulle må bättre av den. Livet är vad det är. Jag kan inte förhindra. Förändra. Kanske blir jag ledsnare och argare än andra för att jag på något sätt tror att jag är stålmannen och vill rädda liv. Jag vet inte. Men sorgen slår mig hårt i magen varje gång jag tycker att den kommer fel. Oavsett om jag känner personen eller ej.

Jag vill bara skrika nej. Någon måste ha tryckt på fel knapp. Tagit fel person. Någonstans har det blivit ett misstag. Någon måste rätta till! Och det är en av anledningarna till att jag inte läser tidningar, följer nyheter, eller vill hålla för öronen när någon har en sorglig livshistoria att berätta. För hela mitt inre gör ont.

Det är omöjligt att gå runt och uppskatta varje dag eller att leva som om morgondagen inte fanns.

Även om det är det folk säger till oss att göra. Ingen vill tänka på att våra dagar är räknade, det gör i alla fall inte mig mer tacksam. Tvärtom. Lev för i helvete lev, kan mitt inre ropa till mig själv när jag ligger och slappar i tv-soffan. Är det det här du vill komma ihåg på din dödsbädd. Räkna upp alla netflix-serier du plöjt? Vi måste fylla vårt liv med innehåll. Och det där innehållet väljer vi helt och hållet själva. Vi måste själv fånga alla chanser som kommer emot oss och den vetskapen kan göra oss rädda för att missa något.

Jag vet bara en enda sak och det är att jag inte vill bli bitter. Jag vill inte sitta fast i rigida tankar eller åsikter och svära åt andra människor eller åt livet.  Jag vill inte svära över orättvisan eller känna ilska för att mitt liv inte blev lika bra som någon annans. Jag vill hålla acceptansen i handen. Oavsett hur mitt liv blir. Oavsett vad som kommer emot mig. Oavsett hur det slutar. Så vill jag leva nu, i takt med tiden, varje dag.


Vem lyssnar du på?

Vem lyssnar du på?

Jag är ju något utav en expert på att hata min kropp. Har ju tränat i flera år så det där självhatet kommer som en ren reflex. Men en dag slår det mig att allt det där kommer utifrån. Hatet alltså. Jag tittar på en del av min kropp och säger till mig själv att den hade kunnat se bättre ut. Magen hade kunnat vara plattare. Armarna tajtare.

Det slår mig att jag har inte lyssnat på min kropp utan bara på mina tankar. Så när jag testade att lyssna tvärtom inifrån och ut. Så hörde jag en annan röst, jag hörde andra ord. Kroppen sade till mig att jag var ok. Både magen och armarna mådde bra. Den brydde sig inte minsta om den där extra kilona på kroppen.

För om kroppen skulle säga ifrån, inifrån, då skulle vi höra det. Då skulle vi lyssna. När den skriker av smärta och talar om för oss att något är fel, då hör vi den. Men när den är tyst, så låter vi tankarna styra istället.

Så nästa gång min hjärna skrattar åt min mage, väser att det är dags för en bantningskur, så ska jag påminna mig själv om det. ”Aha, den där känslan kom utifrån och gick in”. Jag ska stanna upp och istället lyssna inifrån och ut. Vad säger egentligen min kropp om det här? Om min kropp är nöjd med sig själv,  svarar att jag är ok. Då är jag ok <3

Jag vill därför förmedla denna tankeställare till dig. Vem lyssnar du på? Kroppen eller dina tankar? Vår kropp ljuger sällan, men våra tankar, ja de kan hitta på vad som helst. Så innan du bestämmer dig för att tro på det du hör. Reflektera först över vem det är som pratar!


Sticky notes #2

#Släpp händerna från ratten. Du måste inte alltid styra. Tillåt dig att åka med.

#Tid är det enda gåvan vi alla fått exakt lika mycket utav.

#Ju längre du tänker på något, desto sämre blir din instinkt till att handla. Sluta tänk -bara gör!

#Om du skulle träffa dig själv, skulle du tycka om dig?

#Din inre kritiker -vems röst är det du hör? Vad säger den? Hur länge har du haft den? Hur sann är den?

#Dina känslor är information -vad säger känslan dig?

#Du är inte söndrig -du är hel.


Hur planerar du?

Fråga från en läsare:

Ditt inlägg om schema med luft i som du lyckats följa nu en längre tid, gjorde mig mycket glad och nyfiken. Jag har själv länge försökt skapa och följa ett sådant schema. Men hur jag än försöker vara realist och begränsa mig och dra ner på mina ambitioner så faller det alltid på att det är mer i schemat än vad jag lyckas orka och hinna samt att det alltid dyker upp en massa oförutsägbar händelser som tar tid. Och tro mig. Jag säger tack men nej tack mest helst hela tiden nu och ändå blir allt så rörigt.
Så en ödmjuk fråga är om du i ett inlägg skulle kunna utveckla än mer HUR du kom fram till VAD som ska vara med eller inte i schemat samt hur det SER UT. Kan man få se? Och hur gör du när det dyker upp SÅDAN SOM KROCKAR?


Jag vet inte om det är det här gamla blogginlägget du syftar på. Kan inte hitta eller minnas något annat inlägg om scheman. Jag skulle nog säga att jag inte har mer tips än det du säger att du redan är bra på, att säga nej. För när saker i livet krockar, måste man säga nej till något av dem.

Anledningen till att jag har luft i mitt schema är dels för att jag säger nej till allt som inte ropar JA inom mig. Barnen får ha varsin fritidsaktivitet (som behöver passa in i mitt schema) och som jag skjutsar dem till. Jag försöker alltid vara tidseffektiv så samtidigt som de tränar tar jag en promenad med hunden, läser läxor eller jobbar med företaget. Jag delar nog in min tid i effektivtid och återhämtningtid. Jag vill inte att de ska finnas så mycket annat.

Att sitta i soffan med en bok, gå ut med hunden eller yoga är återhämtningstid. Den andra tiden GÖR jag saker på. Avskyr att sitta och vänta eller titta på, det går bara inte.

Jag är nog en värdelös person att fråga om schematips för jag har verkligen blivit hård på att bara följa mig själv och ser till att nästan aldrig ha kvällar eller eftermiddagar bokade efter jobbet. Men vill du ha tips och råd kring tidsplanering tipsar jag dig att ta kontakt med Dorro som skrev inlägget och är grym på ämnet!

Lycka till!


Hejdå sommaren

Hejdå sommar. Det gör ont att se dig gå. Även om jag vet att det är för mitt eget bästa.

Du och jag har aldrig hört ihop. Ändå längtar jag till nästa.

Det blir samma visa varje gång.

Jag tappar rutiner och rösten i min sång.

Något inom mig skriker ”var lycklig för helvete, njut av varje dag!”

Men i kraven vissnar jag.

Det är som att jag ser dig, men inte på riktigt känner dig mot min hud.

Kanske för att du är så oförutsägbar, kommer och går utan ljud.

Jag försöker tänka snälla tankar om hösten, den som omfamnar mig nu.

Men jag kommer att sakna de stilla dagarna, och i dem finns ju du.

Trots att jag älskar dig har jag svårt att beskriva vad jag känner.

Och innerst inne undrar jag om vi någonsin kommer att bli vänner.

Men nu är det försent, du är borta och jag såg dig gå.

Fast att jag var i din närhet hela tiden tog jag mig aldrig tiden att säga hejdå.


Nu är det slut…

Och så var det över, semestern. Det positiva med det är att få en nystart. På något sätt börja om med nya (eller gamla rutiner). Det enda jag längtar efter nu är en frisk kropp. Jag bryr mig inte ens om de där kilona för mycket jag tycker att jag bär. Jag vill bara inte ha ont.

Ryggen har plågat mig från och till detta året men just nu är den sämre än någonsin tror jag. Jag fick några övningar hos naprapaten förra veckan och med hjälp av dem, yoga och kanske en utrensning bland mina skor hoppas jag på att bli bra igen. Efter det längtar jag efter att springa (ja så låter det just nu, kommer med all säkerhet att försvinna igen) och ta morgonpromenader.

Jag har också slarvat med maten under sommaren. Det är framför allt bröd som är min svaghet och har gjort att jag känner mig mer svullen än vanligt. Nej tack, normala mat- och träningsrutiner börjar nu!

Jag ser också fram emot en liten nystart med företaget. Nej jag ska inte börja jobba aktivt igen. Men jag ska skapa en hållbar affärsplan, något att jobba mot. Jag ska bygga upp ideér och pitchar. Hitta samverkanspartners. Små kika efter lokaler och bara samla kunskap. Jag försöker att hitta en app där jag kan skriva ner allt, någon form av lättförståelig mindmapping där jag kan ha hela planen så att den inte försvinner. Jag har så lätt för att drömma stort och tappa bort mina drömmar.

Jag har också kommit i kontakt med några tjejer för en mastermind-grupp. Det är andra beteendevetare och psykologer att få hjälp och stöttning av vad gäller företagandet. Jag hoppas verkligen att vi lyckas få till några träffar och det blir givande för alla.

Ja annars har jag utmanat mig själv vad gäller umgänge och planerar att fortsätta göra det hela hösten. Jag har tagit kontakt med gamla vänner jag tidigare puttit i från mig. Min tanke är att göra det enda rätta. Be om ursäkt och förklara mig själv. Det är dags för mig att växa upp. Ta tag i de saker jag på riktigt tycker är jobbigt. Många tycker att jag är modig men sanningen är att det enda jag är riktigt rädd för är relationer. Och där har jag inte varit det minsta modig. Jag har gömt mig och dragit mig undan, undvikit att vara med. Hellre sagt hejdå till en vän än att tagit en konflikt. Barnsligt. Och personer jag velat ha kontakt med har jag inte vågat räcka ut handen till. Nej jag har hellre valt att vara ensam.

Men det är slut på det nu. Även den största rädslan är till för att besegras. Jag ska växa och kliva ur mitt kalla skal. Så hela hösten ska jag försöka bygga/laga eller ta tag i relationer jag önskar ha. En första start är att ha söndags middag en gång i månaden med min mamma och mina bröder. Det ska bli jätte mysigt att få en kontinuerlig kontakt med dem. Det är så jag måste göra. Sätta in dem i mitt schema, annars blir det fan inte av. Jag är så otroligt dålig på att ringa och bara kolla läget med folk, visa att jag bryr mig. Så jag måste försöka hitta andra sätt att visa det på.

Nej nu är det slut, både på semestern, dåliga vanor och negativa beteenden. Ser fram emot en nystart på alla möjliga områden. Hösten here I come!


TRE SAKER

Tre saker jag skulle vilja uppleva igen

  1. Gifta mig -alltså jag vill inte gifta mig igen, men gärna uppleva känslorna giftemålet innebar igen och igen. Att gifta mig var något av det häftigaste jag gjort. Fjärilarna i magen, känslorna, allting. Tänk att få ha en sådan kärleksfest regelbundet!
  2. Barndomens sommarlov, massor av ledig tid men inga måsten
  3. Den spännande och nykära känslan när man precis köpt ett hus man ska börja bekanta sig med <3

Tre saker jag uppskattar

  1. Lediga dagar, helger, lov. Dagar fyllda med ingenting.
  2. Min familj.
  3. Djur!!

Tre saker som jag vill ha

  1. Ett hus på landet.
  2. Möjligheten att styra över min egen tid.
  3. En frisk och välmående familj.

Tre saker jag älskar att göra

  1. Skriva
  2. Läsa
  3. Äta

Tre ord som beskriver mig

  1. Empatisk
  2. Öppen
  3. Driftig

Tre saker jag vill bli bättre på

  1. Ha ett större tålamod
  2. Slutföra saker jag påbörjat
  3. Hålla i pengar

Tre saker jag inte kan vara utan

  1. Min familj
  2. Djur
  3. Bröd

Tre drömmar jag hoppas blir verkliga

  1. Att jag får min gård på landet
  2. Att jag får driva eget på heltid
  3. Att få ett så stort sparkapital att aldrig mer behöva oroa mig för pengar