Visste du att man kan ha en depression och samtidigt skratta? Visste du att man kan lida av en depression och fortfarande säga att allt är ok? Visste du att man kan gå till jobbet varje dag, fortsätta livet som vanligt samtidigt som man är helt söndrig inombords? Visste du att självmord går att förhindra? Visste du att ingen egentligen vill ta sitt liv? Utan tvärtom så är det enda man vill att må bra.

Visste du att dom där mörka tankarna inombords inte är dina egna, utan att de är dem som är ett tecken på depression, att det är en del av sjukdomen? Och visste du att sjukdomen kan krypa på dig så successivt så att du ibland inte ens märker det själv? Visste du att andra inte ser ditt lidande? Att andra inte kan höra smärtan i din röst. Visste du att andra ibland inte tror att de kan hjälpa till, och att dom av ren maktlöshet drar sig undan fast att allt dom vill är att du ska må bra?

Visste du att det går att blir frisk? Att miljoner av människor drabbas och att detta inte bara är något som händer dig. Visste du att du inte behöver gå att bära på det där själv, att det finns hjälp att få om du tar dig själv och ditt mående på allvar. Du förtjänar lika mycket som alla andra att må bra. Varje dag räknas, och du förtjänar att ha bra sådana.

Visste du att man kan ha en depression och samtidigt skratta?

Gör ett självtest för depression här och ta dig själv på allvar, nu.

Alla bilder kommer från instagramkontot svart_pa_vitt

En sanning värd att påminna sig om.

Många av oss borde bli tydligare nej-sägare!

Story of my life.

Jag tror många fastnar i detta tillstånd och det är klart värt en påminnelse. Letar du efter negativitet kommer du att finna den vart du än letar. Rannsaka dig själv istället!

Så sant. Vart är du på väg?

Du kan ALLTID flytta på dig. Det är fördelen med att vara människa. Gillar du inte ditt jobb eller relationen du befinner dig i. Flytta på dig!

Finns det någon som ständigt tar ut på ditt energikonto? Stäng igen bankomaten. Sluta ge!

Just a reminder.

Det du gör varje dag påverkar din framtid. Ta hand om dig NU. Ditt framtida jag kommer att tacka dig!

Japp så är det…

Påminnelse, skulle dom du kämpar för kämpa för dig?

Utmana dig själv genom att umgås med människor som utmanar dig. Det är så du kommer att växa.

Påminn dig om det varje gång du ”misslyckas”. För det finns inga misslyckanden. Bara lärdomar.

Keep on going.

Reminder!

Ibland behöver du bara ta en paus från personer för att förändra situationen.

Det undrar jag jämt…

Var dig själv, ingen annan är som du.

Hälsningar hon som är långsint..

Ta ansvar över dig liv och bestäm vilka du vill ha i det!

Du måste inte lyssna på andras åsikter, bestäm vilka som är viktiga för dig och lyssna endast på dem.

Skulle önska att jag hade kunnat säga dessa ord högt ibland.

Som sagt, sluta vara rädd för misslyckanden och misstag. Kör bara!

Välj vad som får ta din energi, låt resten färdas förbi.

En sanning…

Påminnelse!

De som ger kritik är dem som inte själva försöker. Välj vem du vill vara…

True story!

Alla bilder kommer från instagramkontot svart_pa_vitt

En söndrig flicka

Vem är du, frågar terapeuten. Orden som kommer ur min mun beskriver den där vuxna Jessica. Hon som är hel, i alla fall utanpå. Men någonstans i mig känner jag att den där andra delen finns kvar. Hon som inte syns eller hörs längre. Den där flickan som ingen ser.

Hon är närvarande, levande, osynlig. Hon är jag.

Och med dom där fina orden är det som att jag förringar henne, knuffar undan henne för någon som är bättre. Dom är så olika dom där personerna, som natt och dag. Som mörker och ljus.

Men hon är jag.

Det känns som att jag någonstans där inne förnekar hennes existens genom att läka och växa. Visa upp en utsida som är hel, som är bättre än den andra. Som att säga att den andra inte är ok.

Som att döma och gömma. Det man inte vill ska finnas. Även om hon hela tiden är där.

Vem är du, frågar terapeuten.

Kanske var det den där flickan som svarade. Som broderade historian full med vackra ord för att visa att hon blivit stor. Men någonstans på namnskylten känner jag att jag måste få blotta sanningen ..att bland fina titlar och vackra ord, det fortfarande en liten flicka söndrig bor.

En yogamatta kan vara mer än en matta du tränar på, mer än ett ställe där du tillåter dig att sträcka ut din kropp.

En yogamatta kan bli ett heligt tempel. En fristad. Där både kropp och tanke får flöda fritt. Mattan kan bli ett ställe där du omfamnar dig själv. Stannar upp och lyssnar, på både tankar och kropp. En yogamatta kan bli din enda stund för dig själv. Den enda platsen där du kan andas ut och säga till dig själv att allt är ok, du är ok.

En yogamatta kan innebära kärlek, inte bara till mattan , utan också till sig själv. En yogamatta kan bli en påminnelse om att friheten, lugnet alltid finns där, ett steg bort, bara du ger dig själv tid. En yogamatta ger dig tid. Tid till att andas, tid till att vara dig själv.

Andas bara andas, och du kommer att hitta hem. Det är i alla fall vad min matta säger till mig.

När brandlarmet går

Kroppen säger till mig denna veckan att jag gått för långt. Jag överträdde den där gränsen, igen. Fast att jag tycker att det enda jag gör är att backa, begränsa mig och backa igen. Jag lever med både staket och murar runt mig. Ändå kan den där utmattningen slinka in. För mig är det inte så svårt att begränsa stressen utifrån. Jag har inte längre svårt att säga nej, och jag har blivit duktigare på att sänka mina måsten, även om de finns kvar. Men det är sällan stressen utifrån som påverkar mig, det är den där inre som är så mycket svårare att hantera och lösa. Även om jag mått psykisk bra de senaste månaderna har kroppen sagt något annat. Käkarna är stenhårda och nacke och rygg gör ont.

Jag har mediterat, yogat, klappat på mig själv, men känslan har vägrat att släppa. Nu tjuter brandvarnaren för fullt i kroppen och jag är den första till att stanna upp och lyssna. Det är ett falsktlarm, men likväl en varningssignal. Jag viftar bort röken för att tysta ljudet och sätter i batteriet på nytt.

Men det känns i kroppen. Tröttheten. Den är där och jag vet om det.

Ett bakslag. Det är tillfälligt jag vet det. Men ändå ett tecken på att ta  det lugnt och ta hand om sig själv. Inte nog med att känslan är jobbig att bära på. Jag blir ledsen på mig själv (och på min omgivning, som inte är anpassad efter mig). Hur mycket jag än försöker att bygga upp ett liv där jag inte skall behöva oroa mig för stress och utmattning kommer alltid yttre faktorer som jag inte kan påverka.

Livet fortsätter och jag får fortsätta att bromsa. Sänka krav och ta hand om både kropp och själ. Det är flera år sedan jag var sjuk men fortfarande får man smyga på tå runt sjukdomen. Tänka sig för och göra om och göra rätt. Nej, jag har inte blivit sjuk igen, men min kropp varnar mig, säger i från, och jag lyssnar.

Så vad gör man när brandvarnaren tjuter? Kanske man kan följa räddningstjänstens rekommendation rädda, varna, larma, släck även om det gäller bränder inom en själv?

Se först till att rädda dig själv, ta dig ur situationen du befinner dig i eller undersök om den är farlig/riskabel för dig. Dra sedan ner på takten och varna din omgivning, säg till att din varningssignal har lösts ut. Du (och din omgivning behöver ta den på allvar). Är det ett skarpt larm din kropp har gett i från sig så behöver du larma andra, din arbetsgivare, läkare osv. Du behöver dra i nödbromsen och din omgivning behöver hålla i dig. Sedan behöver du släcka alla små bränder inom dig. Kanske behöver du hjälp av andra, kanske klarar du det själv. Men har du tur och bromsar in i tid kommer du bara att behöva göra dom där två första. Där är jag nu, räddar mig själv, samt säger till andra att vänta, stanna, jag är trött.

Det var ett falsktlarm, jag vet det, men likväl en varningssignal. Jag viftar bort röken för att tysta ljudet och sätter i batteriet på nytt.

Den viktiga vilan

Vi glömmer bort, prioriterar bort vilan. Trots att den är så viktigt. Att återhämta sig är ett aktivt val. Ett val du alltid har även om du säger att du inte har tid.

Att vila sin hjärna från intryck kan handla om att sluta ta med sig telefonen till toaletten, stänga av den där podcasten i öronen eller att inte lyfta upp telefonen i varje reklampaus.

Kommer du ihåg den där tiden då man åkte tåg/bil/buss och stirrade ut genom ett fönster istället för in i en telefon. Det finns något läkande i det och de där tysta pauserna är så mycket viktigare än du tror.

Fear of missing out.

Att inte sätta dig bland kollegorna i soffan, eller scrolla runt på mobilen på fikarasten gör inte att du missar något i ditt liv. Men att inte ta det där djupa andetaget, att inte se lövens färger genom fönstret, det är att missa något.

Tiden går så fort mumlar vi i kör. Ofta beror det på att vi glömmer bort att vara närvarande. Jag tror att många av oss har glömt bort att ha fingrarna i jorden och fötterna på marken. Vi är bortkopplade. Urladdade, och undrar vad som gick fel. Att inte känna vinden i ditt ansikte är att missa en dag, inte att glömma det där mailet du kan skicka i morgon.

Yin och yang.

En förut för mig betydelselös symbol av något jag aldrig riktigt förstod. Idag förstår jag, känner jag så mycket mer än vad jag tidigare gjort. Rörelse kräver stillhet, stillhet kräver rörelse. Har du arbetat med din kropp eller med ditt huvud idag? Vilken av dem behöver tränas och vilken av dem behöver vila?

Jag har blivit så mycket bättre på att lyssna på mig själv. På att prioritera yin när min hjärna är yang. Och att ge min kropp yang när min hjärna är yin.

Kanske är det först nu jag förstå världen, mig själv. Eller kanske är det först nu världen förstår mig?

Vi glömmer bort oss själva, andra glömmer bort dig. Du kommer aldrig stråla så länge du låter andra ta av din glöd. Så länge du prioriterar bort vilan, prioriterar du bort dig själv.

Vilken dag! Det är som att tilliten skrattar mig i ansiktet. ”Ha, där fick du för ditt försök att vara spontan!”

Jag hade bokat ett tidigt Stockholmståg och valde att lita på livet och åka upp måndag morgon istället för söndag kväll. Vad kan gå fel liksom? (Mycket visade det sig).

Jag började packa och planera för avresa redan söndag kväll och min man sade till mig att köpa frukost på tåget istället för att stressa med mig frukost hemifrån. Bra idé, tänkte jag och kunde nästan se framemot en tyst tågvagn och härlig frukost.

När jag släpat mig in på tågstationen 05:30 märker jag med ens att mitt tåg inte står med på displayen. Men cool som jag är har jag is i magen och sätter mig ner och väntar. Jag märker att andra resenärer börjar verka stressade, de står och stirrar på skärmen samtidigt som de gnuggar sig i huvudet (som om det skulle hjälpa), men inget Stockholmståg dyker upp varken på spåret eller på skärmen.

Mina medpassagerare börjar springa runt och leta efter bussar, kollar flyg och fortsätter stirra på skärmen som om de kunde trolla fram ett nytt tåg. Fortfarande lugn och harmoniskt ringer jag till sj som säger att det inte kommer något tåg och inte heller kommer att komma något. Ni måste åka till Herrljunga meddelar de. Jag såg min frukost försvinna framför mina ögon och blev mer arg på min man som övertalade mig att frångå mina rutiner än personen i andra änden på luren.

Jag tog ett par djupa andetag och beslutade mig att ta ett tåg tidigare till Herrljunga för att kanske få i mig den där efterlängtade frukosten på pressbyrån i väntan på tåget istället för i tåget. Sagt och gjort.

Jag erkänner, irritationen gnagande lite i mig men jag andades igenom den, försökte njuta av den fantastiska morgonhimlen och säga till mig själv ”nu är jag är”, för att inte jaga upp mig själv i situationen. (Det var ett återkommande mantra under dagen ”nu är jag här” blundade jag och sade så fort något gick emot mig bara för att försöka acceptera situationen).

Väl framme i Herrljunga kunde jag nästan känna doften av kaffe, och för en person som vill stoppa mat i munnen direkt efter man lämnat sängen är två timmar en evighetslång väntan. Väl framme i Herrljunga (vad kan gå fel) visade det sig att det inte finns en jävla pressbyrå, och caféet dom har, nej det är inte öppet för morgonhungriga personer.

Det blev ett mindre vänligt samtal till min man (någon måste man ju skylla på) sen stod jag i princip och bet på gallret (och väste lugnt ”nu är jag här” mellan framtänderna) fram tills att caféet öppnade. (Fortfarande oförklarligt lugn och sansad).

När gallret väl rullar upp är jag först i kön (tro mig) och ser drömfrukosten framför mig (not). Döm om min förvåning (och mitt humör) när det enda jag kunde äta var en risifrutti (och kaffe). Jag köpte skiten (mindre nöjd) men satte mig i en fåtölj och andades mig igenom timmarna som kom. Blundar och säger till mig själv ”mmm, nu är jag här”. Med ett yogiskt lugn åt jag min risifrutti och satt still, väntandes i timmar i sällskap av en pastor som hänkat på mig sedan Vänersborg.

Hon som tycker väldigt mycket om mat (och kan bli smått otrevlig utan frukost)

Jag ringer till utbildningsanordnarna och meddelar att jag (bara) blir tre timmar sen. ”Se till att få i dig lunch” är det sista hon säger i telefon. ”Will do”, tänker jag, i Will do. Inget kan hindra mig från att äta nu.Äntligen på Stockholmståget, scannar av min kropp. Ingen stress så långt ögat kan nå. Bra jobbat jessica, säger jag och andas. ”Nu är jag här”. Blundar och bara hämtar hem mig själv efter denna krångliga morgon. Vad kan gå fel?

Några minuter efter tåget börjat rulla kommer meddelandet: ”Tyvärr, det är fel på tåget vilket gör att det gungar väldigt mycket. Håll er i när ni rör er i tåget, håll fast i alla te- och kaffekoppar OCH på grund av detta fel hålls bistron stängd då ingen mat stannar på sin plats.”

”Jaha, där rök min lunch också” inte nog med att man var vrålhungrig, det var en lutande berg- och dalbaneresa som också gjorde mig illamående och åksjuk.

Tack SJ! Men, jag andades. Svor inte (hade dock en pastor vid min sida hela dagen) och fortsatte blunda. ”Jag är här”.

Tadaa, några timmar senare landar jag trött och hungrig på Liljeholmen. Studsar in till mina klasskamrater fortfarande vi gott mod (japp, jag är lika förvånad som du). Jag trodde timmarna skulle släpa sig fram men det gick bra. Jag höll mig både trevlig och vaken.

På väg hem frågade några arbetskamrater om jag ville hoppa av tillsammans med dem i gamla stan och promenera tillbaka till hotellet. En bra idé tänkte jag som varit stillasittande i flera timmar, vad kan gå fel?Självklart började det regna men lika glad var jag för det. Jag försökte fortsätta att stanna upp. Njuta av allt det där vackra och uppskatta livet, ”nu är jag här” sade jag till mig själv och knäppte lite bilder både här och där.I morgon bär det av hemåt igen. Men först ska jag njuta av hotellfrukost och den sista av tiden med mina arbetskamrater här i Stockholm. Vad kan gå fel?

Jag vet redan nu att tåget i morgon kommer att vara försenat, och att jag kommer att vara hemma en timma senare än beräknat. (Tack för förhandsinformationen sj). Och för säkerhetsskull ska jag köpa med mig middag och inte förlita mig på att det går att köpa på tåget.

Hejdå spontanitet. Det här var allt för mig. Fortsättningsvis kommer jag ha både hängslen och livrem på. Vem säger att det inte lönar sig att vara ett kontrollfreak?

Så med en toalettselfie önskar jag er god natt. Det är lika bra att dra täcket över huvudet och avsluta den här dagen (medan jag fortfarande har humöret under kontroll).

Det är ju en ny dag i morgon och även där ska jag med all min kraft försöka hålla humöret uppe. Vad kan gå fel?

Redan Oktober. Känns helst sjukt. Känner på mig att hela denna terminen kommer gå med racerfart. Men ingen är gladare än jag för det. Jag delar numera in mitt liv i terminer. Räknar ner. Jag är snart inne i slutet på termin två (av fyra). Är tacksam för att tiden flyger fram och för att jag snart är ”fri”. Denna månaden har handlat om att backa ett steg tillbaka. Att göra om och att göra rätt.

Företag:

Jag försöker att inte vara impulsdriven, utan smakar på saker, låter dem kännas i magen. Denna gången vill jag göra allting rätt. Jag vill kunna känna att detta är hållbart resten av mitt liv. Hemsidan jag höll på att bygga var en sådan sak, den kändes opersonlig och fel, på väg att tappa bort något som är jag.

Så jag började om. Försöker att verkligen lyssna på mig själv. Drömmarna är så stora att jag nästan kan ta på dem nu. Men samtidigt vet jag att den där drömmen inte är lika vacker som den ser ut. Att det krävs tårar, osäkerhet och slit. Och kanske är det det som håller mig lite fast. Att ju närmare man kommer, desto läskigare blir det.

Jag har i vilket fall mängder med tankar och ideér, och jag börjar längta till att få starta upp allt igen. Till att träffa deltagare och klienter, få utlopp för min kreativitet.

Jobb:

Har två utbildningar på gång som jag ser väldigt mycket fram emot. Men när det kommer till jobbet känner jag ibland att jag bara vill spola fram tiden. Slippa hålla på och filma och vänta på både klienter och utlåtanden. Känns som jag är i ingenmansland. Har varit på väg sedan ett år tillbaks med kommer ingenstans. Det enda jag gör är att sitta kvar i båten. Jag kan inte styra. Jag förlikar mig med det. Jag får inga svar. Men jag hoppas på förändring. Snart. Allting funkar, men jag är väl rädd för dagen då det inte längre gör det. Det finns inget jag avskyr mer än osäkerhet, att inte få svar, att inte riktigt veta. Och hela året har jag haft den där osäkerheten som arbetskamrat.

Utbildning:

Och jag är tillbaka i resandet igen. Det känns bra. Men jag räknar ner. Ser mest fram emot handledningsåret där jag kommer att få jobba med egna klienter. Jag kommer förmodligen här börja kunna sluka lite böcker igen, i min egen takt. Det kommer att kännas som en stor frihet. Två år är en kort tid av ett liv. Jag försöker påminna mig (och barnen om det). Det känns jobbigt när jag är borta, och jag blir trött av resandet. Det blir också mycket utgifter under utbildningen. Men som sagt det är bara två år, och jag har snart klarat av det första. Heja mig!

Personligt:

Jag känner att jag är på en lugn och ganska harmoniskt plats. Jag yogar regelbundet, mediterar, går i terapi. Jag känner att jag inte har samma energi som den Jessica jag kände tidigare. Hon som aldrig tittade på tv:n. Nu känns det som det enda jag gör. Myser framför tv:n med dottern. Det är inte riktigt sant men en timma om dagen är en stor förändring från att aldrig ha gjort det alls. Men det känns bra. Det känns ok. Jag känner att jag är på en plats där jag inte ska pressa mig själv. Jag vet inte om det är studierna eller jobbet som tar min energi men jag låter det vara så. Inser att det är ok att ”pausa” i ett eller två år. För att sedan kunna fortsätta framåt med bättre fart.

Inför Oktober:

I Oktober är det mycket på gång, har två vändor ner till Malmö och en till Stockholm. Jag som älskar att vara hemma vet att det är två resor för mycket för mig och har lovat mig själv att vara extra snäll mot mig själv denna månaden. Jag ska inte ge mig själv några måsten, inte tvinga mig till att varken läsa böcker eller promenera. Vill jag bara sitta och stirra in i en vägg så är det ok. En fördel med att strukturera in sitt liv i kalender kan vara att man i förväg ser vilka månader som kommer vara en extra belastning, då kan man också välja att vara extra snäll mot sig själv. Så det är Oktober för mig, snällmånad. För det behöver jag nu <3