Just nu…
Jag sätter ett kryss i min kalender och ser att det bara är ett enda skoltillfälle kvar sedan är vårterminen gjord. Samma sak med egenterapin, ett sista möte sedan är 20 terapitimmar avklarade. Drar lättnadens suck och kommer sedan tillbaka till verkligheten igen. Allt känns bakfram just nu. Även om jag kan fortsätta kryssa av saker i min kalender känns framtiden oviss. Jag planerar inte för en semester i sommar, inte för barnens kalas och inte för skolan till höstan. Man är bara här och nu och håller andan. Längtar tills att det är över.
En sådan overklig grej att vara med om ändå under sin livstid. En pandemi. Och det spelar inte roll hur jag än lägger mina kort så känns det som att jag gör något fel. Är jag tillräckligt sjuk för att vara hemma? Är jag tillräckligt frisk för att gå till jobbet? Jag tror aldrig någonsin man känt efter så här mycket. Har jag ont i halsen? Var det där snor som kom från min näsa? Och oavsett om jag är hemma eller om jag går till jobbet så känns det som att jag gör något fel. Kanske för att ingen av oss faktiskt vet.
Som det kontrollfreak jag är har jag släppt allt. Faller handlöst och litar på livet.
Vi fortsätter att gå ut, handlar, smårenoverar vårt hus. Det känns fantastisk samtidigt som jag bara vill stänga in mig och länga alla pengar på hög, inte slösa en krona, för tänk om….
Jag sover bra, andas utan problem. Jag störs inte av tankar på det som är runt om oss även om man inte kan undvika att höra eller läsa om det vart man än vänder sig. Just nu är jag bara i varje stund. Inte i framtiden, inte i det förflutna. För första gången i mitt liv är jag ingen annanstans, än här.
