När ni går förbi mig

Jag har alltid promenerat, till och med i vad jag skulle kalla ”rask takt”. Men jag insåg bara för någon vecka sedan att jag inte längre är särskilt rask. Och jag bara undrar, när hände det?

Härom dagen gick en kvinna förbi mig och jag menar verkligen gick. Jag skulle vilja säga att hon var i min egen ålder, eller i allafall i den åldern jag ser mig själv som (så förmodligen så så där 10-20 år yngre än mig).

”What the fuck” var det första jag tänkte när hon skuttar förbi mig med barnvagnen i ”rask takt”. Tävlingsinstinkten vaknade och jag tänkte att ingen jävel med barnvagn går om mig och hunden Turbo. Det är inte för inte han bär sitt namn.

Jag skulle vilja säga att hunden är anledningen till att jag inte tog mig förbi henne men sanningen var nog mer att jag glömde bort själva tävlingen ca 30 sek efter att jag själv startat den. Alltså på riktigt. Jag har inte bara dålig kondis utan dåligt minne också. Och där kan jag nog inte ens skylla på åldern det är nog bara sådan jag är.

Så det är det nya livet alltså. Pensionärspromenader. Det är inte promenaderna som blir längre utan jag som blir långsammare. Mannen har helt enkelt rätt när han tycker att jag varit ute i en evighet och jag bara tagit min vanliga promenad som alltid har tagit ca 40 minuter. Nu tar den helt enkelt lite längre tid…

Första upptäckten kom dagen innan mitt ryggskott. Det var nog första gången jag registrerade mitt långsamma tempo. Pensionärerna gick förbi mig och vinkade och jag undrade hur fan det gick till. När jag tvingade mig själv (och hunden) att öka tempot fick jag vansinnigt ont i höfterna och dagen efter kunde jag knappt röra mig och sedan pågick den orörliga historien i en vecka.

Jag vet inte om man ska kämpa emot eller inse läget. Åldern tar ut sin rätt… 

Jag har i alla fall ess i backfickan där jag i en evighet kan berätta om att ”när jag var ung” då sprang jag minsann till jobbet, det var en mil. Gissar att jag får leva på den länge 😉

Ok, jag är inte snabb längre. Eller kanske aldrig kan påstå att jag varit det heller. Men jag har i alla fall kunnat röra mig mer eller mindre snabbt framåt. Jag vill att ni kommer ihåg det. När ni går förbi mig.

Ordet finns inte för mig. Jag har aldrig förstått det. Varför göra något senare som man kan göra nu?

Jag vet inte när sen är, om det ens finns, eller vad det har för mening?

Hur kan man ens vänta till sen när nu är allt jag har?

Sen…vad betyder det egentligen?

Känns som en överenskommelse om en viktig betydelse jag missat. Platsen ekar tom i min ordbok, saknar översättning.

Jag skriver ordet och övar på att ta det i min mun.

Det känns obekvämt, lustigt. Som att prata ett språk man själv inte förstår.

Men jag nickar.

Låtsas som att det är självklart. Fast att varje gång jag hör det orsakar mig ett blödande sår.

Läslust

Jag är så lästrött. Förra årets läsmaraton tycks ha satt sina spår. Jag som förut kunde sluka flera böcker på en kväll orkar inte ens läsa det jag vill läsa. Jag ser bara text. Innebörden av den går inte in. Det känns både läskigt och tråkigt för en person som älskar böcker. Jag antar att det är en av anledningarna som gör att tv:n just nu tilltalar mig mer. Den som jag aldrig tidigare trivts med längtar jag nu efter. Jag vill ha lättsmälta serier och inte vetenskapligtext.

Jag ser såklart orsaken framför mig och jag låter den landa. Det får vara ok. Jag accepterar det fast att jag egentligen inte har lust. Jag förstår att motsatsen låser problemet, gör att det blir större istället för tvärtom.

Jag saknar böckerna, trots att jag varken har lust att ta i en, än mindre läsa den. Eller kanske är det just lusten jag längtar efter. Den stillsamma stunden där jag vanligtvis utmanar min hjärna. Just nu är den trött på utmaning, vill bara vila.

Lust kommer och går, är svår att tvinga fram. Ibland behöver man bara låta lusten vila, för att den ska ha kraft att komma tillbaka. Och det gäller att påminna sig om det. Att lust är en känsla som präglas av en stark längtan efter något och kommer inte fram bara för att du tvingar dig till något du egentligen inte vill. Jag skriver inte bara för att påminna dig om det utan mer för att påminna mig själv; följ din lust, gå dit den går, vila när den vilar och lita på att den kommer tillbaka ♡

Jag sätter ett kryss i min kalender och ser att det bara är ett enda skoltillfälle kvar sedan är vårterminen gjord. Samma sak med egenterapin, ett sista möte sedan är 20 terapitimmar avklarade. Drar lättnadens suck och kommer sedan tillbaka till verkligheten igen. Allt känns bakfram just nu. Även om jag kan fortsätta kryssa av saker i min kalender känns framtiden oviss. Jag planerar inte för en semester i sommar, inte för barnens kalas och inte för skolan till höstan. Man är bara här och nu och håller andan. Längtar tills att det är över.

En sådan overklig grej att vara med om ändå under sin livstid. En pandemi. Och det spelar inte roll hur jag än lägger mina kort så känns det som att jag gör något fel. Är jag tillräckligt sjuk för att vara hemma? Är jag tillräckligt frisk för att gå till jobbet? Jag tror aldrig någonsin man känt efter så här mycket. Har jag ont i halsen? Var det där snor som kom från min näsa? Och oavsett om jag är hemma eller om jag går till jobbet så känns det som att jag gör något fel. Kanske för att ingen av oss faktiskt vet.

Som det kontrollfreak jag är har jag släppt allt. Faller handlöst och litar på livet.

Vi fortsätter att gå ut, handlar, smårenoverar vårt hus. Det känns fantastisk samtidigt som jag bara vill stänga in mig och länga alla pengar på hög, inte slösa en krona, för tänk om….

Jag sover bra, andas utan problem. Jag störs inte av tankar på det som är runt om oss även om man inte kan undvika att höra eller läsa om det vart man än vänder sig. Just nu är jag bara i varje stund. Inte i framtiden, inte i det förflutna. För första gången i mitt liv är jag ingen annanstans, än här.

Vi har nu bott i vårt hus i 12 år och jag trodde aldrig att det var denna platsen jag skulle komma kalla mitt hem. Ända sedan jag varit liten har jag drömt om en trygg plats. Det har på något vis varit jätte viktigt för mig. I alla barnböcker och filmer så var det hemmen jag studerade, huset. Och jag minns hur jag lätt kunde sjunka in i drömmarnas värld. Till tryggheten i ett trähus, med trägolv och mjuka möbler. Det huset jag lever i idag liknar inte det i mina drömmars värld. Kanske på insidan men inte alls på utsidan. För jag drömde om livet på landet. Om getter, hönor och grisar. Jag drömde om skog, stigar och grusgångar. Jag drömde om att bo i ett och samma hus hela livet. Att kunna erbjuda mina barn en trygg plats, ett hem att återkomma till, ett hem som står kvar.

Men så ser man dem idag. Hur de rör sig i huset. Hur trygga det är, och hur de vet vart allting har sin plats. Hur det här hemmet känns som en självklarhet för dem. Som om inget annat fanns.  Jag studerar dem med en värme i magen, av att ha gett dem en känsla jag själv aldrig fick.

För hur bygger man egentligen trygghet mellan fyra väggar? Det är ingen självklarhet att den alltid får plats. Men i det här hemmet bor den, i allra högsta grad. Och det är det som gör mig så tacksam, som får mig att stanna kvar, gör mig rädd för att släppa taget, för att vi vet vad vi har.

För även om jag känner mig hemma här så kan jag inte sluta längta till skogen, till ensamheten och till mina djur.

Men vi har beslutat oss för att stanna kvar, att lita på livet. Att mina drömmars hem dyker upp när hela familjen är redo för det.

Så i veckan tog vi tag i renovering omgång  nr 302, ja eller i alla fall känns det så. Jag och min man är ena jäklar på att förnya oss, byta ut saker, ändra om. Men för första gången på tolv år känner vi att det bliv riktigt bra. Att det är först nu vi fick till det på något vis.

För visst behöver man byta ut saker. Tänka om, och förnya sig. Men med en förändring kommer fler. Helt plötsligt behöver man inte bara nya tapeter, utan nya möbler till tapeterna, eller kanske till och med nytt porslin. Ja denna månad kommer nog gå till den dyraste i historien. Men också den som förändrade hela vårt hus och fått oss att på riktigt vilja stanna kvar.

Efter småbarnsåren tappade jag all min lust för trädgård och inredning. Ett intresse som från början var riktigt stort. Jag hoppas nu att den kommer tillbaka inte bara här på insidan utan också får oss att orka inreda ta hand om utsidan på huset.

Så vad är egentligen ett hem? Är det där jag hänger min hatt eller där min trygghet bor? Kan mitt hem vara någon annanstans än  miljön jag lever i? När känner du att du kommer hem?

Även om jag inte känner att detta huset är där mitt hjärta bor som kommer jag alltid att älska detta stället för att det är här mina barns trygghet bor. Det är här dom har fått sina första skrapsår, det är här dom lärt sig krypa och gå. Det är här dom har stängt in sig och låst sin dörr. Det är här dom har skapat sina första och kanske största minnen. Själv har jag i hela mitt liv längtat bort, och vad jag hoppas jag har givit dem, är en längtan hem ♡

När jag gjorde min ADHD-utredning gick jag en ”ångestkurs” där man fick göra ett personlighetstest. Testet sade hurdan jag var som person när jag mådde bra vs när jag mådde dåligt och vad jag behövde för strategi för att hålla mig på den bra sidan. Jag tror att vi alla borde tänka i samma bana och ofta behöver vi inte ett test för att berätta vår förvandling för oss. Du vet vem du är och vad du känner när du mår bra, men du vet också vem du blir när du mår dåligt. Jag tänker att det kan vara viktigt att ha nedskrivet, eller i alla fall vara medveten om för när mina ”negativa sidor” kommer upp är det ju ett första tecken att jag behöver bromsa och ta hand om mig själv. Att jag är på väg in i något dåligt.

Som ett exempel från mitt eget test så sade det att;

När jag mår bra är jag: inkännande, en bra lyssnare och har lätt för att få en överblick över situationer och sätta sig in hur andra har det. Jag är ordentlig, ordningsam och en organisatör. Testet sade också att jag är en ensamvarg, att jag håller på mitt och är bra på att hålla en röd tråd.

När jag mår dåligt förändras jag. Jag: undviker sociala kontakter, är överkänslig mot kritik, känner mig oattraktiv, lever under en massa måsten och har svårt för att ta avsteg från min planering. Jag har lätt för att bli en slav under tvång och blir pedant. Jag blir lätt misstänksam mot min omgivning, ältar och går lätt i försvar.

Tipsen jag fick från min utredning för att inte hamna i det dåliga måendet var: att öva på att sätta gränser (när man mår bra). Att ha en struktur, sänka måsten och krav. Att inte låta detaljer ta över helheten och ständigt realitetspröva mina tankar och att tänka efter innan jag tar mina tankar för en sanning. En annan rekommendation var att alltid ha någon tillitsfull person att prata med.

Man skulle kunna säga att dessa två är vitt skilda personer, ändå är det en del av mig. Jag har många gånger under livet återkommit till det här testet. Tittar på det och fått en påminnelse. Speciellt i stunder jag känner mig ”svag” och sårbar, för jag vet att det inte är min huvudkänsla, det är liksom inte jag. Så en liten läxa jag vill skicka med dig är att undersöka ditt eget jag. Gör det som en skrivövning…

Vad har du för olika delar av dig?

När jag mår bra är jag….

När jag mår dåligt är jag…

För att hålla mig på den bra sidan behöver jag…

Berätta gärna för mig hur det gick ♡