När ni går förbi mig
När ni går förbi mig
Jag har alltid promenerat, till och med i vad jag skulle kalla ”rask takt”. Men jag insåg bara för någon vecka sedan att jag inte längre är särskilt rask. Och jag bara undrar, när hände det?
Härom dagen gick en kvinna förbi mig och jag menar verkligen gick. Jag skulle vilja säga att hon var i min egen ålder, eller i allafall i den åldern jag ser mig själv som (så förmodligen så så där 10-20 år yngre än mig).
”What the fuck” var det första jag tänkte när hon skuttar förbi mig med barnvagnen i ”rask takt”. Tävlingsinstinkten vaknade och jag tänkte att ingen jävel med barnvagn går om mig och hunden Turbo. Det är inte för inte han bär sitt namn.
Jag skulle vilja säga att hunden är anledningen till att jag inte tog mig förbi henne men sanningen var nog mer att jag glömde bort själva tävlingen ca 30 sek efter att jag själv startat den. Alltså på riktigt. Jag har inte bara dålig kondis utan dåligt minne också. Och där kan jag nog inte ens skylla på åldern det är nog bara sådan jag är.
Så det är det nya livet alltså. Pensionärspromenader. Det är inte promenaderna som blir längre utan jag som blir långsammare. Mannen har helt enkelt rätt när han tycker att jag varit ute i en evighet och jag bara tagit min vanliga promenad som alltid har tagit ca 40 minuter. Nu tar den helt enkelt lite längre tid…
Första upptäckten kom dagen innan mitt ryggskott. Det var nog första gången jag registrerade mitt långsamma tempo. Pensionärerna gick förbi mig och vinkade och jag undrade hur fan det gick till. När jag tvingade mig själv (och hunden) att öka tempot fick jag vansinnigt ont i höfterna och dagen efter kunde jag knappt röra mig och sedan pågick den orörliga historien i en vecka.
Jag vet inte om man ska kämpa emot eller inse läget. Åldern tar ut sin rätt…
Jag har i alla fall ess i backfickan där jag i en evighet kan berätta om att ”när jag var ung” då sprang jag minsann till jobbet, det var en mil. Gissar att jag får leva på den länge 😉
Ok, jag är inte snabb längre. Eller kanske aldrig kan påstå att jag varit det heller. Men jag har i alla fall kunnat röra mig mer eller mindre snabbt framåt. Jag vill att ni kommer ihåg det. När ni går förbi mig.
