Månadsarkiv: oktober 2020


Dröm vs verklighet

 

Bild mäklarhuset/hemnet

Förra veckan var vi och kollade på huset en sista gång innan vi får nycklarna till det, och ni vet när man gått och fantiserat och längtat efter något varje dag och sedan ser det i verkligheten. Besvikelsen. Eller nej, besvikelsen kanske är fel ord, jag vill fortfarande ha huset, kanske mer chocken…

….av hur litet huset var. Man har ju liksom målat upp en bild av det i sitt huvud, och den stämde helt plötsligt inte alls överens med verkligheten. Alltså jag har ju hela tiden vetat att huset är litet. Till och med hälften av det vi har nu…. men ändå.

Badrummet var tex dubbelt så stort i mina tankar än vad det var i verkligheten, och det visade sig att jag kan nå taket utan att sträcka på mig vilket jag inte alls kunde i min fantasi. Nej, där var det högre i tak. Typ lika högt som vi har nu.

Det är konstigt vad sinnena kan spela en ett spratt. Inte för att jag är missnöjd, nej mer förvånad. Jag ser fram emot det här mer än någonting annat. Förblindad men samtidigt fullständigt medveten och vaken. För jag vet att det inte kommer att vara en dröm. Utan kanske mer hårt arbete och obehagliga överraskningar.

Men jag tänker fortsätta att bära på den där drömmiga känslan. I alla fall i en dag till!


Färdigbehandlad

Nu är depressionen bara lindrig säger psykologen när hon tittar på testerna och säger till mig att jag är färdigbehandlad. Japp, bättre än så blir det sällan med generaliserat ångestsyndrom i bakgrunden så det är bara att vara tacksam för att graden av mörker har sänkts inombords.

I efterhand kan jag vara tacksam över upplevelsen. Den har gett mig erfarenhet av vad jag själv låter mina klienter gå igenom. Ordet jobbigt räcker inte ens till. Hela kroppen slog bakut. Min allergi blossade upp, jag drabbades (av vad jag tror) var stress IBS, och svamp. Så inte nog med att sinnet var ur balans, så även kroppen vilket gjorde det hela så mycket värre.

Och jag är inte läkt än, jag är bättre men fortfarande otroligt skör. Alla dom där tankarna som jag hade i början av behandlingen finns kvar, dom gör bara inte lika ont att bära.

Färdigbehandlad

Färdigbehandlad

Behandlingen har bestått av åtta möten där jag träffat en psykolog (via telefonen) i ca 10-15 min. Mötena har bara varit av avcheckningskaraktär då du gör det stora jobbet helt själv, exponerar dig med det du är rädd för.

Min första exponeringsövning var imaginär. Jag skulle fantisera om det värsta som kunde hända i 15 min, om att jag eller någon annan jag älskade blev sjuk och dog. Jag återhämtade mig inte på dagar efter den övningen. Bara satt och grät och grät.

Veckorna där efter har bestått av att läsa/lyssna om personer som är eller har varit allvarligt sjuka, detta skulle jag göra varje dag, jag skulle medvetet alltså öka min ångest, men också känna hur den klingade av.

De sista veckorna har det handlat om att stå ut med mina egna kroppsliga symtom, och att ofta handla i motsats till det jag själv vill göra. Det vill säga inte ta till säkerhetsbeteenden.

Jag har gått i terapi förut, men har aldrig aldrig varit med om något så här jobbigt. Tidigare har man kanske längtat, sett fram emot mötena med sin psykolog. Nu bävade jag för dem eftersom jag visste att hon inte skulle trösta eller hjälpa mig utan istället hälla mer bensin på elden. Skulle jag rekommendera dig en KBT-behandling? Ja. Om det är lätt? Nej.

Men jag vill verkligen att du som lider vågar prova att ta emot hjälp. PROVA. Du kan alltid avboka besöket, eller avsluta behandlingen om du ångrar dig. Med min egen behandling vill jag visa dig att man kan må bättre. Att du är värd att må bättre, och att terapi gör skillnad.

För dig som varken har tid eller råd vill jag verkligen tipsa om mindler som jag använde mig av. Här kostar en psykologkontakt endast 100 kr (frikort gäller också).

Så vad har du att förlora?

Gör det!

Nu.


Vecka 44

Hur känns veckan?

Spännande. Har sovit dåligt hela förra veckan och gissar att denna inte blir bättre för nu börjar det närma sig rejält. Men det känns kul. Ser fram emot veckan med glädje.

Vad ser du fram emot i veckan?

Flytt så klart! På torsdag får vi nycklarna till huset. Det är det enda jag längtar efter just nu. Jag ser fram emot att packa upp, tapetsera, hjälpa barnen att inreda deras rum och få fixa och dona för att vi ska känna oss hemma. Vi kommer också säkert behöva och titta på kök och köpa/byta ut några möbler vilket jag också ser fram emot. Jag jobbar bara måndag, tisdag denna veckan och ser givetvis också fram emot en och en halv veckas semester!

Vad ser du mindre fram emot?

Jobba kväll på måndag. Arbetslusten är minimal just nu och jag har svårt att tänka på annat än tapeter, inredning och kök.

Vad har du för ”to do:s” i veckan?

Förutom mina vanliga arbetsuppgifter på jobbet ska jag:
  • Åka till veterinären för att kastrera kaninen
  • Gå till sjukgymnasten
  • Ha en terapisession
  • Ett sista möte hos mäklaren
  • Flytta

Vad kommer du läsa/ lyssna/ titta på?

Jag ska läsa ut Mindfullness i hjärnan innan flyttbilen går är min förhoppning. När vi väl fått nycklarna till huset blir nog läsningen minimal gissar jag.

Vad händer i helgen?

Min gissning är att vi tapetserar. Kanske har vi beställt ett nytt kök? Eller så är vi och köper lite nya möbler och ny inredning till huset ❤︎

Hej Fredag!

I helgen blir det till att packa ner de sista delarna av vårt hem. Ska bli skönt. Har varit plågsamt att leva bland flyttlådor och jag längtar så in i bomben till Torsdag kväll när själva flytten är över och hela familjen befinner i nya huset och tillsammans gör det till vårt nya hem. Vilken känsla!

Jag försöker lägga upp en plan för hur jag ska föreviga omvandlingen av huset. De två husen vi levt i hittills har vi helt glömt att ta före- och efterbilder på och det kan man ju sakna så här i efterhand. Att få se själva omvandlingen. Jag vill verkligen bli bättre på det denna gången och kanske ska jag börja med att fota det första jag gör när jag kommer dit?

Jag tänker att bloggen kanske får bli platsen där bilderna får bo. Det är ju det enda stället jag återvänder till, och där allt samlas och finns kvar. Att skriva ut bilder och skapa ett fotoalbum känns som en uppgift ingen kommer att ta tag i.

Så kanske kommer det en ny kategori på bloggen där man kan följa förvandlingen med hus och hem. Vad tror ni om det?

Hösten är verkligen här nu och luften är krispig. Jag kommer med flytt också närmare min semester och det känns fantastiskt skönt bara tanken på att få vara ledig. Jag ser fram emot att lära känna min egen skog. Att gå långpromenader och om vädret tillåter kanske ta en kaffe på min veranda. Att-göra-listan är evighetslång och jag bara längtar efter att få sätta tänderna i den.

Snart är det också dags att säga hejdå till huset, att starta ett nytt kapitel och tacka åren som har gått. Jag tror att min sköra insida kommer värka i några veckor till innan jag stabiliserar mig och kan ta mark igen. Fast innan jag ens landar i det där huset ska vi ju ta helg och det var ju det det här inlägget egentligen skulle handla om, men istället svamlar jag mig bort i drömmarnas land, igen.

Okej, nu tar vi fredag. Ha en fin helg hörni!


Att sänka kraven på sig själv

Jag skapade mitt företag under en period när jag kände att mitt jobb inte var tillräckligt tillfredställande. Jag behövde utmaningar och var sugen på ny kunskap. Under många år var mitt företag den ventilen för mig. Den gav mig både glädje och tillfredställelse.

Utan att jag riktigt uppmärksammande det ändrades min arbetssituation, jag fick flera nya utbildningar och därmed utmaningar. Det kändes jätte kul, men inte för en sekund reflekterade jag över att kanske dra ner på utmaningar på det ena stället när det ökade på det andra.

Under lång tid funderade jag över varför lusten och energin till företaget hade minskat. Hur kunde det komma sig, jag ÄLSKADE ju mitt företag.

Att sänka kraven på sig själv

Att sänka kraven på sig själv

Det är lätt att skratta åt sig själv i efterhand. Det är inte alls konstigt att jag inte känt mig motiverad till nya utmaningar när det kommer till företaget, eftersom jag nu under lång tid har stött på dem i mitt arbete.

Anledningen till att jag berättar det här är att du liksom jag kanske ibland behöver minska kraven på dig själv. För inte sällan är det så att när det ena glaset är fullt spiller det också över till det andra, och att ha utmaningar på flera ställen i livet är sällan hälsosamt för någon.

Så ta dig en funderar på din livssituation just nu. Dela upp livet i olika boxar och kolla på hur fulla de är. Det är ok att en är hel så länge den andra är halvfull, men börjar du nå upp till kanten på flera av boxarna är det dags att stanna upp, tömma dem och sedan bestämma dig för vilken av dem du JUST NU vill fylla på. 

Det jag egentligen vill säga är; sänk kraven på dig själv. Ingen gynnas av dem, framförallt inte du.

Ta hand om dig!


Omstart och nystart

När vi flyttar ska jag börja ta mitt liv på allvar, säger 11- åringen. Nyfiket frågar jag på vilket sätt och han svarar att han ska börja städa. Hålla ordning på sitt rum.

Samtalet påminner mig om vår allas önskan att ibland behöva starta om, att det inte bara  är något vi vuxna äger utan också våra barn.

Det finns så mycket som är skönt med en nystart, även om vi längre fram kommer att misslyckas med det vi önskar så har vi alltid en chans att börja om igen, igen och igen.

Jag blev under samtalet påmind om att det kanske är något vi vuxna behöver hjälpa våra barn med, att motivera dem till omstart och nystart.

För det ligger en stor längtan i det, och ibland kan bara den där längtan vara njutningsfull ❤︎


Vecka 43

Hur känns veckan?

Just nu, långsam. Men kanske bara för att man väntar så mycket till nästa:)

Vad ser du fram emot i veckan?

En ledig måndag. Visserligen ska jag slutföra min uppsats och det känner jag mig inte värst pepp på men det ska bli skönt att få det gjort. På Torsdag ska vi till vårt nya hus och ta en kik på lite saker innan överlämnandet och det ser jag givetvis VÄLDIGT mycket fram emot.

Vad ser du mindre fram emot?

Att gå till banken. Det är alltid tråkigt. Man känner sig som en tiggare som står med mössan i handen. Men det är ett måste i ett husköp och nu är ju allting klart. Bara underskrifter antar jag men ändå. Hjärnan stänger av när det kommer till siffror och pengar.

Vad har du för ”to do:s” i veckan?

Förutom mina vanliga arbetsuppgifter på jobbet ska jag:

  • Skriva klart uppsats
  • Planera behandling för en klient
  • Ha egen terapi
  • Ha ett klientbesök

Vad kommer du läsa/ lyssna/ titta på?

Jag har lånat några nya böcker och planerar att läsa ”Mindfulness i hjärnan” och ”Dansa mjukt i tillvaron”. Får se vilken av dem som kommer först.

Vad händer i helgen?

Då blir det till att packa och städa. Då är det ju bara 4 dagar kvar till flytt. Jiihoo!!!!!



Snart hemma!

Bild från hemnet/Mäklarhuset

Här är det. Platsen som blir min om 14 dagar. 14 dagar. Så jäkla nära men ändå så långt ifrån! Den största förändringen handlar för mig inte om att komma närmare naturen, utan mer om att (för första gången i mitt liv) få känna att jag är hemma. Att ha hittat en plats man vill stanna på. I det här huset kan jag tänka långsiktigt. Plantera trädet jag vill se växa och gro.

Det stället jag levt på idag har jag gjort med vetskapen om att det är till låns. Jag har alltid haft en försäljning i bakhuvudet. Vetat att jag egentligen vill någon annanstans, att jag förvaltar fastigheten tills att någon annan tar vid, och den känslan kan tidvis vara tung. I alla fall om man som jag alltid bär en oro i kroppen.

Jag inbillar mig att jag i mitt nya hem kommer att få leva med en  helt annan känsla i min kropp, en känsla av att ha hittat hem. Jag kommer för första gången i mitt liv kunna andas ut ❤︎

Jag vet att allt det där bara är tankar och i värsta fall förändras ingenting mer än huset jag bor i. Men för någon som drömt om just den här utsikten i 40 år känns längtan oändlig och framtiden magisk.

Härom veckan promenerade jag och sonen till utkanten av vår (snart) alldeles egna sjö. Satte oss på bryggan och dinglade med benen. Att kunna få göra det i min egen trädgård om bara några veckor känns overkligt.

Ibland skrattar jag åt oss, åt mig och min man. Att vi längtar efter renoveringar och ständigt ger oss själv mer jobb. Tror dom flesta människor försöker att göra tvärtom, och så konstigt egentligen att kunna längta ”hem” när huset tillhör någon annan. Att vi vid bara första anblicken kunde säga ”det här är vårt”, och bara några månader senare befinna sig där utan att ens tveka.

Jag som är livrädd för sånt här (stora förändringar, banker och lån) har inte tänkt tanken att backa en endaste sekund. Jag är så otroligt glad och tacksam att allting har landat rätt. Snart, snart är jag hemma ❤︎

14 dagar. Så jäkla nära men ändå så jäkla långt ifrån!


Hjärngänget

I veckan fick jag hem dessa godingar i brevlådan. Hur gott låter inte kaffe med karamell och torkade fikon eller hasselnöt, kakao och brunt socker? Yummi eller hur? (Nej inlägget är inget samarbete, jag vill bara tipsa om gott kaffe för en god sak) 🙂

Men anledningen till att jag köpte det är såklart inte bara att kaffet låter gott. Nej utan också för att pengarna går till en bra sak, nämligen hjärnfondens forskning. Ägarna till företaget har en dotter som föddes med allvarlig hjärnskada vilket är en av anledningarna till deras mission Brains and beans. Kaffet och mer om deras historia hittar du här.

Hjärnfonden är helt beroende av gåvor och visst är det fantastiskt när företag hittar olika sätt att samarbeta och tjäna in pengar till sådant som gör gott. Det tycker jag är inspirerande! Hjärnfonden arbetar med att forska på en hel rad av sjukdomar så som Alzheimers, ALS, stroke men också beroendesjukdomar, ADHD och utmattning så varje bidrag är viktigt, även dem som är små.

Och visst blir kaffet lite godare när man vet att det också bidrar till en god sak? Nej, nu ska sträcka mig efter en ny kopp ☕️


Under behandling

Vet inte vad jag ska säga. Mer än att jag är trött och skör. Jag hittar inte ord längre, bokstäverna faller liksom inte på plats. I veckan har jag legat i sängen hela kvällarna. Gråtit till någon dålig serie istället för över min egen oro.

Kom på mig själv på hemresan från Norrköping att jag kunde ha utnyttjat tiden bättre, skrivit på min uppsats eller fortsatt med min bok. Men vem försöker jag lura. Orkade inte ens ta in information från instagram/facebook och undvek sociala medier hela veckan för att jag kände att jag inte hade något skydd för oväntade intryck.

Jag har ont i magen och oroar mig konstant. Min psykolog säger att jag har låg tolerans för negativa känslor och jag vet att det hon säger är sant. Det visade sig att jag inte klarade veckans hemuppgift men det är svårt att hitta oron när den alltid ändrar färg och form. ”Du måste trycka in acceptansknappen”, säger hon till mig och jag känner ett starkt motstånd till att acceptera mina tankar. Vill hellre trycka på delete och låtsas att dom inte fanns.

Under behandling

Ibland känner man sig vissen, och det är ok.

Jag är glad att jag har hittat en behandlare som är hård och inte lägger huvudet på sned när jag pratar. Hon stirrar mig i ögonen och säger ”nu är du där igen”. Hon upprepar samma mantra som jag tappar bort varje gång oron byter plats.

Jag kommer på mig själv med att längta tills behandlingen är över men inser i samma sekund den tanken dök upp att jag släppte accetansknappen, igen. Att gå igenom en KBT-behandlig är inte lätt och jag vill berätta mer om allt när jag är ”klar”. Jag lär mig om teorin och jag lär mig om mig själv och ser att det ger nytta både i mitt liv och i mitt eget behandlingsarbete.

Ju mer jag lär mig om terapi, desto svårare blir det och man inser med ens hur mycket man inte kan. Tänker tillbaka på yngre dagar då man trodde att man visste något och skrattar åt de där självsäkraste stunderna och tackar för att man har växt.

Jag ser det som att smärtan jag känner just nu är själens växtvärk då jag håller på och töjer den och gör den mer elastisk. Så klart att det gör ont. Jag är under behandling, och det är nu den gör sin verkan. Kanske ska jag istället vara tacksam över att det känns? För det betyder ju att jag inte är densamma, att jag (även om det gör ont) håller på och formas om. Så länge jag längtar tills att smärtan är över och behandlingen är slut har jag fortfarande saker att arbeta med. För ångest, oro och smärta kommer aldrig försvinna ur ett mänskligt liv. Jag vet ju det. Så jag arbetar med att se mina tankar och låta dem finnas kvar utan minsta motstånd i kroppen.

Och det är svårt ❤︎