Blogg

Kontorslandskap har visat sig vara dåligt för de flesta, ändå fortsätter de att skapas. Bild: pixabay

Jag har tidigare pratat om psykisk ohälsa på arbetsplatser. Och som jag tidigare nämnt så tror jag inte alltid att det handlar om personen som blir utmattad på en arbetsplats, utan det handlar om själva arbetsplatsen. En utmattad person kan man se som en alarmklocka på att något är fel, och det är då arbetsgivaren skall analysera sin arbetsplats för att få till en förändring. För att förhindra att fler arbetstagare insjuknar eller säger upp sig.

Det finns fem saker man pratar om när det gäller friska arbetsplatser och det är:

• en rimlig arbetsbelastning
• inflytande över sitt arbete
• krav efter kompetens
• att ledarskapet fungerar
• möjligheter till omväxling och att lära sig nytt

En arbetsgivare har som skyldighet att se över situationen på jobbet, men inte dina vanor på fritiden så det är viktigt att skilja på vad som gör dig utmattad. För vissa personer är arbetet en frizon för andra motsatsen.

Vad du kan göra är att:

Ställa krav på din chef. Be om tydlighet om det är du behöver, utmaningar om det är det som lockar dig. Var öppen, rak och ärlig och be om respons och feedback på ditt arbete. Undersök vilka förväntningar som finns på dig, vilka krav du behöver leva upp till. Finns det saker som är viktigare på arbetsplatsen än andra, be chefen berätta det för dig med en gång.

Säg i från både om du har för mycket  eller för lite jobb, flagga om du ser någon annan på din arbetsplats som mår dåligt. Det är också viktigt att påminna sig om att ingen kan veta hur du känner, mår eller tänker, därför är det viktigt att vi faktiskt pratar och säger saker rakt ut. Är något svårt, obehagligt, eller jobbigt säg det. Det är svårt för både arbetskamrater och chefer att hjälpa dig om du inte uttryckt att du behöver hjälpen.

En dåligt arbetsmiljö kan aldrig helt och fullt bara vara chefernas ansvar, utan också vårt, vi som arbetar i den. Vad gör vi själva för att arbetet ska var trivsamt, bra och stimulerande?

Sjukskrivningarna växer och problemet ökar, överallt. Ser du vart problemet ligger på din arbetsplats, stå inte i det tysta och se på, utan säg till. Inte bara för andras skull, utan också för din egen!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Vid psykisk ohälsa blir man ofta ifrågasatt

Du är bara lite trött. Du är ledsen. Det går över. Jag har också ångest. Jag vet hur det är.

Ovanstående ord är något du ofta får höra när du lider av psykisk ohälsa. En vän till mig har haft det tufft ett tag. Hon har jobbat mycket, drabbats av olyckor och sorger. Hennes trötthet har växt och tillslut har panikattacker uppstått från ingenstans. Efter långa samtal och övertygelse går hon till vårdcentralen som sista utväg. Hon varken vill eller har råd med att bli sjukskriven men förstår att det kanske är det som krävs för att bli bättre.

Döm om min förvåning när hon kommer tillbaka från läkaren med orden ”du är bara lite trött” OCH ett recept på SSRI.

Så vitt jag vet är antidepressiva ingen medicin för trötthet, och vad läkaren måste ha missat är att denna trötthet ofta växer och förvandlas till något mer, så varför inte ta på allvar innan den förvandlats till apati?

Att bli förminskad när du mår som sämst gör att du mår sämre

Jag är säker på att det inte var något illa menat och att läkaren gjorde sitt jobb. Men det personen kom tillbaka med (förutom ett recept på SSRI) var känslan av att bli förminskad, tillentgjord. Hon började ifrågasätta sig själv än mer. Få känslan av att hon hittar på, överdriver, trots att hennes kropp försöker säga något annat.

Läkaren känner så klart inte henne som jag. Han vet inte om att hon har varit en kraftfull driftig tjej som har som sista önskan att ligga hemma i sin säng. Nej för det han såg framför sig var motsatsen. Hon var trött orkeslös och behövde vila men tillät sig aldrig till det….. och det gjorde nu inte han heller.

Hon hade liksom behövt hans lilla bekräftelse, som bevis på att det hon kände faktiskt var sant. Ett intyg på att om hon fortsätter i samma takt kan förvänta sig ett ännu sämre mående om därför behöver bromsa NU. Men det fick hon inte.

När man själv mår dåligt har man inte kraft att ta striden mot en läkare.

Man litar på att dem har rätt och du har fel. Du har inte kraften att slåss, att säga emot. Läkaren bär ju på mer kunskap än du så kanske är du bara gnällig, lat, trött eller överdriven. Det spelar ingen roll vad jag säger till dig när någon med mer kunskap och makt säger motsatsen. Du kropp börjar gå sönder, brista. Du vet det, jag vet det, men du är tvungen att låtsas som ingenting för att en läkare sagt att du bara är trött, lite ledsen.

Du drar du sig undan, skärmar långsamt av, för du orkar inte med annat än dig själv.

Vid psykisk ohälsa blir man ofta ifrågasatt

och det tror jag är den största anledningen till att det fortfarande är tabu. Att dem som ska hjälpa dig, tro på dig, inte gör det. Man vill inte höra ryck upp dig eller jag är också trött när du själv har ett begynnande utmattningsyndrom. Även om din situation ser ut som en trötthet utanpå så känner du, bara du, skillnaden.

Jag tror att många likt mig själv har svårt att räcka ut handen och be om hjälp, och när man väl gör det och ingen tar den så har man svårt att be igen. Du blir så rädd att inte bli tagen på allvar att du slutar att ens försöka.

Sorg, trötthet och psykisk ohälsa går inte att jämföra, det går inte att mäta. Du kan inte ta ett blodprov, få en bekräftelse på hur du känner eller vilken grad av sjukdomen du bär. Där handlar det endast om att folk ska tro på dina ord. Vad jag tror att de inte förstår är att när de inte ”erkänner” ditt tillstånd så förvärras ditt mående och får dig att känna som att det inte finns alls. Du lägger skulden och felet på dig själv, det sista stället där det hör hemma.

Jag vill därför säga till dig att dina känslor är på riktigt!

Problemet ligger i att andra inte kan se dem. Du kanske ser ut att må bättre än vad du gör men det betyder inte att din upplevelse varken är påhittad eller en lögn. Jag vill att du påminner dig och det varje gång du blir ignorerad eller överkörd. Oavsett person du möter så handlar det aldrig om dig, det handlar om dem, att de saknar förmågan att tro, att se…

…och det kan aldrig hur mycket du än vrider och vänder på det bli ditt fel [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Helt plötsligt gick luften ur mig. Känner mig som en söndrig ballong. Som om något råkat sticka hål och luften sakta har sipprat ur…och nu, nu är den slut. Vet inte om jag ska skylla på mörkret, kylan eller mig själv.

Men jag accepterar tillståndet, vet att det förr eller senare går över. Kroppen blir bara så tung att bära. Nästan så ett leende ger dig träningsvärk.

Jag har alltid haft upp- och ner gångar i min energinivå. I perioder sover jag mer än jag brukar men är fortsatt trött, och i andra känns det knappt som jag sover alls, men hjärnan och tankarna rusar ändå. Men sen min utmattning har min nivå varit jämn, jag har varken sprudlat eller gråtit, mer bara….varit.

Jag har minskat dosen med medicin. Fråga mig inte varför för det finns inget bra svar bara känslan av att det måste göras. Att jag vill ha tillbaka mig själv.

Ångesttankarna har ökat när milligrammen minskat, dock känns tillståndet hanterbart. Det är som att jag vill testa mig själv, min styrka, hur mycket jag återigen orkar bära. Det finns inga förklaringar, inga svar, inga rätt eller fel. Jag försöker resonera med mig själv, vara förståndig. Men envisheten vinner. Säger en sak, men gör en annan.

Jag önskar att det vore lätt, och att jag visste vad som var rätt. Men nej det är varken en hastig känsla eller ett hastigt beslut, utan saker som levt inom mig länge. Jag andas, vilar och är snäll mot mig själv som att det skulle hjälpa. Jag följer känslan i stället för tanken, kanske för att jag gillar den bäst, eller för att den tilltalar mig mest.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar