Blogg

I morgon fyller jag 39 år vilket får mig att reflektera över livet. I morgon har jag nått halvtid om jag har tur, förhoppningsvis har har jag minst 39 år till kvar att leva. Att fylla år är väl inget speciellt säger de flesta, men för mig är det det. Kanske för att livet inte är så självklart? Eller för att just mitt liv inte känns så självklart?

Jag har mått så otroligt dåligt tidigare i mitt liv. Det var ingen självklarhet för mig att leva vidare. Varje år som går kommer jag längre bort från dom där depressionerna, men det spelar ingen roll, för inom mig är dom högst levande och verkliga. Jag kan aldrig sudda ut spillda tårar, skärsår på armarna eller självmordstankar. Dom finns med  mig i min kropp fast att dom tillhör det förflutna.

Att jag får gå på jorden idag, är jag så otroligt tacksam för. Och därför vill jag fira! Jag är inte rädd för åldern. Jag ser fram emot varje år jag kan lägga på min lista för vad är motsatsen? Rynkor och grått hår skrämmer inte mig. Tvärtom känner jag mig bara stolt över att ha levt, överlevt, såpass att jag får bära dem.

Och jag tänker på alla vägar jag gått, på vart livet tagit mig, och alla människor jag mött. Det har varit in slingrig stig med flera återvändsgränder. Det jag trodde om mig själv och min framtid för tjugo år sedan är ingen sanning idag. Vilket innebär att det jag ser i min framtid i dag kanske inte heller är verklighet om tjugo år.

Gemensamt har åren att jag har varit stolt. Jag har varit stolt över varje vägval jag gjort. Det har aldrig funnits en plan, utan alltid bara en magkänsla. ”Där vill jag vara” och så hamnade jag där.

Jag minns så väl när jag fick på mig min Nuntorpsjacka med texten ”djurvårdare” på ryggen. Jag bar den med stolthet, med en mening. Samma när jag bar ”arken-tröjorna” på jobbet som butikschef i en djuraffär. Det kändes verkligen som jag, rakt igenom.

Och även om stigen ändrade riktning, så gjorde aldrig känslan i magen det. Det var samma känsla varje gång. Som att komma hem.

Stoltheten jag känner över mitt jobb idag har jag haft över alla mina jobb när jag befunnit mig i dem. Jag är en person som verkligen ÄR det hon GÖR. Jag är i ett med allt jag skapar. Det finns liksom inget annat.

Kanske därför jag flyttar mig så lätt, byter plats eller riktning. För jag måste följa kärleken i allt jag gör. Annars har jag heller ingen kärlek till mig själv. Finns det ingen glädje i jobbet, så finns det heller ingen glädje i mig.

Det låter så fel att ”vara” sitt jobb. Men det kanske är bättre än att inte vara alls? För det var först där och då i livet jag fann min plats. I ett arbete. Där kunde jag ge det en mening.

Jag har alltid haft svårt för relationer. Kanske av rädsla för att bli sårad. Stänger alltid dörren innan någon hinner slinka in. Under 39 år är det inte många personer som kommit innanför mina murar. Känns sorgligt på ett sätt, vackert på ett annat.

Den där söndriga lilla tjejen finns kvar där inne. Fast att ingen henne ser. Jag tror ibland att jag fortfarande är henne, fast att mitt yttre visar något annat. Men jag hör hennes röst, känner hennes känslor. Är så jävla liten och sårbar, men visar mig så stor och stark.

Det enda jag vill är att tala sanning. Hjälpa andra med mina ord. Hjälpa mig själv. Hålla min egen hand längst vägen.

Liten och stor, bredvid varandra. Kan liksom aldrig skiljas åt.

Jag ser framemot att på åldernshöst få berätta om mina vägar. Både de mörka och de ljusa. Att få min verklighet till att bli någon annans saga. En historia kanske för bra för att vara sann…

För trots mina svarta år är det så det känns just nu. För bra för att vara sant. Jag har allt jag önskar, och förmodligen mer därtill. Jag har dessutom fler drömmar och önskningar att förverkliga, mer mål att nå. Vad mer kan vi begära?

Det finns ingen väg jag ångrar, inte ens det som varit riktigt svåra att gå. Det enda jag kan önskat av mig själv är att jag inte skulle släppt tagit om människor så lättvindigt längst vägen. Så fort det har kommit en vindpust har jag låtit dem flyga med den för att sedan vända mig om och gå och ett annat håll.

Det har inte spelat någon roll om de har kommit springande efter mig längst vägen. Jag har ändå alltid valt att gå, själv.

Men något måste man lära sig med åren och kanske är det det jag tar med mig. Att livet gör ont. Men det gör ensamheten också.

Så spännande ändå, att inte veta vilken väg du ska gå! Jag har i för sig aldrig varit en person som drivits av spänning, utan tvärtom. Trygghet. Ändå är det inte alltid dom trygga vägarna jag valt. Konstigt ändå..

Så..framtiden. Vilket håll lutar den åt. Uppför eller nerförsbacke, vem vet? Men nu i efterhand kan man se att alla vägar varit lika vackra, även om det inte känns så just när man går dem.

Jag ville bli författare som barn, jag visste inte åt vilket håll jag skulle gå och nu står jag här. Så häftigt ändå, utan varken medhjälpare, karta och kompass.

Jag visste också att jag var skapt för att hjälpa men jag hade ingen aning om på vilket sätt och kanske vet jag inte det än. Men hjälper det gör jag…ändå.

Så vad vill jag säga dig med det här spretiga inlägget? Vilket råd vill jag ge dig? Vilken väg ska du gå?

Jag tror inte det spelar någon roll åt vilket håll du vänder dig. I slutändan blir allt du gör rätt ändå <3

Self Love Challange

Såg att Forni hade en self love challenge som jag tänkte haka på. För är det någon man behöver älska mer så är det väl sig själv?!?!

Häng på ni också genom att besvara följande frågor (hon har lagt upp det så att man ska besvara en fråga om dagen men eftersom jag har svårt att följa regler gör jag alla på en gång:)

Dag 1: Lista 10 saker du älskar med dig själv:

1. Jag älskar att jag är snäll. Alltså på riktigt snäll. Jag känner aldrig känslor som hat och hämnd och jag vill på riktigt ALLA människor väl. Skulle önska att man kunde dra med ett magiskt trollspö så att ”alla levde lyckliga i alla sina dagar”.
2. Att jag är empatisk. Även om det till viss del är jobbigt så uppskattar jag att känna med andra människor.
3. Att jag är lyhörd. Alltså det har också sina nackdelar och ibland tänker jag att man inte hade märkt något eller vetat saker som inte sägs, så hade det heller inte gjort mig ledsen. Men jag skulle heller inte vilja ta bort min förmåga att läsa mellan raderna och se det som inte sägs.
4. Jag älskar att jag älskar djur. Hade jag inte älskat dem så hade jag gått miste om så mycket fint i livet.
5. Jag älskar att jag har lärt mig att säga i från. Att jag vågar säga vad jag tycker och tänker och jag inte gör saker bara för att göra andra nöjda och glada.
6. Jag älskar att jag är duktig på att bygga relation med människor (när jag själv vill). Jag skapar tillit snabbt vilket jag vant mig med så de få tillfällen det inte händer blir jag frustrerad.
7. Jag älskar att jag är snabb -bara för att jag hatar motsatsen.
8. Att jag tar lätt på det mesta i livet och inte är rädd för att göra fel. Att jag inte längre bryr mig om vad andra tycker och tänker utan att det istället handlar om att jag försökt.
9. Att jag är nyfiken och ständigt vill utvecklas. Livet blir så himla mycket roligare då.
10. Jag älskar att jag är driftig, och modig, att jag sällan tvekar utan bara kör. Ja herrejävlar vad jag älskar mig själv!

Dag 2: Jag vill vara…

en pålitligt person. Jag vill aldrig att folk ska tvivla på mig. Jag vill vara ärlig och genuin. Mig själv rakt igenom. Så att jag slipper känna att jag behöver hålla igen eller göra mig till.

Dag 3: Vad håller dig tillbaka från din drömperson/ditt drömliv? (Andras åsikter? Ekonomi? Osäkerhet?)

Allt av ovanstående skulle jag säga. Jag ser inte mig själv som särskilt kompetent och blir förvånad när andra gör det. Och hade jag haft pengar ja då hade jag nog bara kört på i livet. Drivit företag till 100% och bara följt min lust. Det där med andra åsikter har jag till stor del jobbat bort, men självklart finns det där.

Dag 4: Vad är en vana du skulle kunna skapa eller ändra på för att leva bättre och känna mindre stress?

Åh, jag vet inte. Är väldigt nöjd med mina vanor just nu och känner inte mycket stress.

Dag 5: Vilka människor betyder mest för dig just nu? Varför?

Min man, mina barn och Therese <3 Det känns som allt jag behöver just nu. Ett helt paket med kärlek.

Dag 6: Vem inspirerar dig? Vad gör de som inspirerar dig?

Min inspiration just nu är Johannes Hansen. Har är provocerande vilket jag tycker är bra.

Dag 7: Skriv tre aktiviteter som får dig att må bra!

• Promenera
• Umgås med djur
• Prata med en vän

Det här är inget lätt inlägg för mig att skriva för jag är inte en person som tycker om att trampa andra på tårna, och jag vet att det finns otroligt många människor som mår dåligt där ute. Jag får ofta mail både på bloggen och via Facebook från folk som ber om hjälp, som inte vet vart de ska ta vägen, som har fastnat i sitt liv, och jag skriver inte till dig som är sjuk eller lider av en depression, eller har en egentlig anledning att sörja, utan till alla er andra som skulle kunna ha ett välfungerande liv men… låter bli. Jag träffar så otroligt många människor där ute som bara står still, inte tar sig vidare, och ofta är det någon annans fel. Det finns för många offerkofter där ute. Man skulle tro att de säljs billigt på Ullared, eller är det kanske rea på HM? Blir så trött på människor som fastnar i sitt liv, som stannar där och lägger skulden på allt annat än sig själva. Som vill framåt men samtidigt inte tar ett enda steg.

Jag menar inte att man inte får/ska vara ledsen, för det ska du absolut, men inte för alltid, man måste gåvidare oavsett vad livet gjort mot dig. Du kan bestämma dig för dagar/timmar där du får älta, gråta , sörja och vara arg, men resten av tiden, släpp taget. Ta av dig den där jävla skavande tröjan!

Det är inte så lätt som det låter! Nej det vet jag väl, men det betyder inte att det inte går. Och du kommer i vilket fall ingen annanstans om du inte försöker! Det är lätt för dig att säga, brukar jag alltid få höra. Du har ju haft:

• enkelt för dig
• en bra uppväxt
• stöd runt om dig
• är intellektuell

Jadajadajada, listan kan bli hur långt som helst och är hävdad från någon som inte vet något om mig. Mår du bättre av att tycka synd om dig själv? Jag tror det handlar om vad vi fokuserar på, om du ska sitta och tycka synd om dig själv för att du hade ”dåliga föräldrar” hela livet så kommer du aldrig att komma någonstans. Hur länge ska dina ”dåliga föräldrar” få styra ditt liv?

Ibland blir man så jäkla trött på ursäkter. Ja, till och med jag!

Se så, res dig upp, ta av dig koftan, och gå vidare!

Det mest ångestframkallande hotet ligger inte i världen omkring oss utan istället djupt inom oss.

”okänd”

I fredags bar det i väg. Första skoldagen. 04.30 ringde klockan. Eller ja, den  hann ju aldrig ringa. Jag var som ett barn innan julaftonsmorgon. Full av förväntan, tror inte att jag sov en blund. Det gör jag på tåget intalade jag mig själv. Men vem tror jag att jag är? Har aldrig någonsin kunnat somna på buss eller tåg, så inte heller nu.

Jag kommer hinna få gjort massor på tåget tänkte jag i nästa andetag. Men hur mycket hinner man och orkar egentligen utan sin sömn? Lite läsning av skollitteraturen fick jag i alla fall gjort. Det gick för stunden men jag gissar på att det inte fastnade.

Efter några timmar var jag framme i Malmö. Och där väntade våren. Det blev ett kärt återseende! Jag hittade kurslokalen snabbare än vad jag trodde så jag hann med en liten morgonpromenad i ett sömnigt Malmö.

Det är en sådan otroligt vacker stad. Blir jag någonsin tvungen att bo i en storstad så får det bli Malmö, helt klart. Vi försökte göra oss bekanta lite grann på morgonkvisten. Jag kommer ändå åka dit regelbundet i två år så det kan ju vara bra att hitta lite längre än bara till hotellet.

Jag kör alltid den att jag tittar på klockan, går rakt fram och vänder efter halva tiden (det har hänt att jag går fel ändå) och är väldigt beroende av google maps. 

Men den här gången hittade jag tillbaka i god tid. Jag tror vi var ca 17 stycken i klassen. En härlig blandning av individer. Allt från läkare, arbetsförmedlare, någon studerande och så lilla jag.Dagen gick åt till att lära känna varandra, få reda på hur upplägget kring kursen skulle se ut och börja prata om grunderna i KBT. Jag kan känna ett litet motstånd i mig själv mot KBT, jag hoppas att det släpper. Inte mot själva KBT utan mer att jag vet att jag har så otroligt svårt att följa en mall, tycker det är så otroligt mycket lättare att följa en människa. Men att utföra KBT på egen hand verkar otroligt mycket lättare än de manualer jag har på jobbet som är helt låsta.  Och det är ju en lättnad.

Efter skoldagens slut var man mör i både huvud och kropp. Men modig som jag är vågade jag mig ut på en promenad till. Kom på vägen tillbaka till hotellet på att det var fredag och frågade mig själv om jag skulle köpa något gott. Blev helt förvirrad av malmös stora utbud vilket slutade med att jag köpte choklad på pressbyrån och åt upp alldeles för fort. Blev inte alls som jag tänkt mig.

När jag skriver det här är det Lördag. Jag sitter i hotellsängen och väntar på en ny skoldag. Egentligen skulle jag sitta och renskriva mina anteckningar men av någon konstig anledning hamnade jag här inne i stället. Jag ser fram emot dagen och jag ser fram emot att komma hem (22.00 i kväll) och få en ledig Söndag med min familj. På måndag bär det av till Borås för ett sista handledningstillfälle med arbetsgruppen jag arbetat med.

Jag kommer att komma hem med en större lugn och trygghet i min mage nu. Det är jag säker på! Och också en ännu större kärlek till Malmö. Det ligger så mycket spännande framför mig att jag vill nypa mig i armen. Tänkt att jag är här nu…på det där stället jag bara besökt i mina drömmar.

Kom hem från Malmö vid 22.00 igår kväll. Riktigt slut i både kropp och knopp. Hade en plan att idag vara snäll mot mig själv, knappt gå ur soffan och varken motionera hjärna eller kropp. Men istället ville familjen ut på en springtur och jag är väl inte den som är sen med att hänga på. Det var länge sedan jag sprang. Minns faktiskt inte när det var. Men har saknat det, längtat efter det, och tänkt att det är något jag borde ta tag i. Men ni vet, när energin inte är där. Då känns löpsteget mer som ett stort hinder än som ett steg, och jag har inte varit ens nära att ta mig över det där jätte hindret. Även om det så gott som dagligen funnits i mina tankar.

Unnade mig världens godaste raw minisemla

Det blir ju en ond spiral det där med trötthet. Ju tröttare man är, desto mindre rör man sig, och desto mer trött bli man. Känslan både efter och under passet var underbart. Jag njuter fortfarande, fast att jag intagit soffläge.

Fick en liten kick av att hitta raw food house i Malmö. Min kropp började plötsligt skrika efter grönt och i tankarna finns det återigen planer av att föra in mer av det i mitt liv.

Jag vet just nu inte om jag ska ge min hjärna en motionsrunda och läsa klart resten av min skolbok, eller om jag ska låta bli. För ibland är det ju det man vill allra minst, som man behöver allra mest…som tex den där springturen, eller en grön smoothie.

Hoppas ni haft en fin helg!