Allmänt

Om jag hade vingar hade jag flugit dit vinden burit mig, jag hade följt luften från plats till plats.

Om jag kunnat flyga hade jag flaxat så att det fjädrarna yrde. Vita duntussar hade landat mjukt vid min sida och jag hade studerat när de sedan dansade med vinden.

Om jag hade vingar hade jag hållit dem nära mitt hjärta, varit rädd om kraften som styrde mitt liv. Skulle aldrig jämföra dem med andras eller tvivlat på dess förmåga.

Om jag kunnat flyga hade jag flytt oftare. Lämnat platsen som skadat mig och flugit så långt vingarna burit mig och aldrig någonsin tittat tillbaka.

Om jag hade vingar hade jag nyfiket besökt nya platser. Alltid testat ett annat håll. Jag hade låtit luftdraget styra mig och följt vinden helt utan mål.

Om jag kunnat flyga hade levt utan fötter. Jag aldrig landat, jag skulle älskat fläkt och fart.

Om jag hade vingar.

Har du någongång känt dig utanför fast att du inte vill vara med? Det händer mig, ofta.

Jag trivs inte i större grupper, eller kanske egentligen inte i grupp alls. Men ändå kan jag sakna den där gemenskapen. För när man hör de där samtalen, skratten, ja, då gör det ont.

Jag funderar ibland på varför. För jag älskar min självvalda ensamhet. Om någon frågar mig om jag vill vara med säger jag oftast nej. Numera är  mitt svar så självklart att jag inte längre ens får frågan… och även det kan göra ont.

Varför?

Att vara ensam och känna sig ensam är två helt skilda saker. Jag ÄLSKAR att vara ensam, men AVSKYR att känna mig ensam. Och är man inte extrovert är det ofta där man hamnar, utanför… (om man inte vill ta kål på sig själv vill säga). Och det vill man ju inte.

Jag har för länge sedan slutat att offra mig för andra. Men på något sätt känns det ändå alltid som att jag offrar en del av mig själv även när jag säger nej. Den där delen som vill vara med, höra till, finnas till. På något sätt förminskar jag mig själv, krymper, när jag skärmar av mig från den stora massan. Samtidigt som jag ogillar att sitta fast.

Att inte få vara med måste vara den värsta känslan, men att inte vilja vara med kan också kännas svårt.

Som ett trotsigt barn skriker man: jag vill inte vara med, och så sätter man sig på tvären. Samtidigt, som det egentligen är det enda man vill. Att få vara en del av en gemenskap, att få höra till <3

Om januari stod för att avsluta ett kapitel och februari för att skapa ett nytt så har mars bestått av att skapa ett innehåll. Det har varit utbildningar i ett sjå och jag känner att jag knappt hunnit landa hemma innan jag får lyfta på röven och börja packa väskan igen. Jag håller tummarna för att april står för en paus, så att jag hinner landa och smälta in alla mina upplevelser.

Företag:

Jag har inte hunnit jobba en sekund med företaget mer än att försöka svara på mail och skicka iväg fakturor. Resandet och utbildningen har tagit all min tid. Men jag lägger tankar på hur företaget kommer att förändras i och med min utbildning. Behöver jag starta en ny hemsida, eller göra om den jag har? Hur kan jag få in samtal som en naturlig del i den här hemsidan, i företaget jag skapat idag. Har också blandade tankar om bloggen. I de etiska riktlinjerna för psykoterapeuter rekommenderar man att man inte ska dela med sig av sitt ”privatliv” offentligt. Hejdå bloggen. Som att människor på riktigt tror att personer med vissa utbildningar eller vissa jobb inte kan må dåligt, känna ångest, tvivel eller självförakt.

Det går egentligen emot allt jag står för. Att inte visa upp mina svaga sidor för att ni ska tro att jag är stark. Jag har ju i alla år jobbat för motsatsen. Att visa hela mitt bräckliga jag för att ni ska förstå att ni inte är ensamma. 

Samtidigt ser jag självklart nackdelar om mina klienter ska följa mig i sociala medier….

Jag står och vacklar i företaget. Vet inte riktigt vart jag är på väg.

Riva allt och bygga om? Eller stå på grunden jag byggt och bara renovera ytan?

Jobb:

Har varit på utbildning och har en utbildning kvar i Stockholm innan jag kan komma in i arbetsrutiner igen. Men här är allting också under förändring. Från att ena månaden få höra att man inte ska ha några klienter till att helt plötsligt få tillbaka mina gamla arbetsuppgifter på mitt bord. Jag har inget emot det, men jag har emot att inte kunna sätta mitt schema, bygga upp rutiner eller ha kontroll över mitt arbete. Men i maj avslutas ett uppdrag jag har just nu, så efter sommaren räknar jag med att vara i fas och ha total kontroll på läget igen. Gäller bara att hålla ut!

Utbildning:

Här har mycket oro legat men här känner jag att jag landat. Jag har hittat rese-rutiner. Känner mig tryggare i Malmö och med mina klasskamrater och vet på ett ungefär vad som förväntas av mig i klassrummet och i läxväg. Studierna gör mig tryggare i mitt arbete och kanske till och med i mig själv. Jag känner mig fortsatt glad, och stolt över att ha tagit detta steg och försöker att fortsätta att njuta av processen även om jag längtar efter att bli ”klar”.

Personligt:

Allt resande har förstört lite för mig denna månaden. Jag känner att jag inte har varit hemma. Jag saknar tid med min familj, och med min bästis. Känns som att jag inte varit närvarande någonstans. Jag vet att detta beror på att jag varit borta, att det bara är tillfälligt, men det gör mig lite ur balans.

Min utbildning kräver 20 h egen terapi vilket jag har tänkt att börja med nästa månad. Det ser jag mycket fram emot och hoppas att det kan vara en hjälp på vägen i all röra som ligger framför mig.

Inför April:

Jag vill bara landa. Känna att jag har tid för familj och vänner. Jag vill gå promenader, och bara vara. Jag ser fram emot april. Våren är den bästa årstiden och jag hoppas kunna njuta för fullt. Jag håller tummarna för att april blir den månad där jag kommer ikapp i de nära relationer jag känner att jag missat, men även kommer ikapp med mig själv<3

Äntligen hemma igen med mina två små ”pälsklingar”. Har nyss gått från sängen till soffan och hann som vanligt någonstans där emellan äta upp min frukost alldeles för fort. Funderar om man får äta en frukost till när man inte vet vart den första tog vägen?

I helgen upplevde jag våren i Malmö och även här tittar solen in. Underbart! Hunden sitter och solar i fönstret och katten har fästingar i pälsen.Det är ju också ett vårtecken, om än inte så trevligt sådant. Ta bort honom, skriker barnen så fort katten kryper upp i deras knä. Sommaren blir lite mer kärlekslös för hans del. Mindre kramar och klapp.

Men vad gör det när man kan rulla sig i grus och vila i solen. Det är ju inte heller fy katten.

Det fanns en tid en tid i livet där jag stod och valde mellan att bli djurvårdare eller florist. Jag har alltid älskat blommor och har egentligen ett stort intresse för trädgård, men någonstans emellan två små barn försvann det där intresset bort. Eller kanske inte intresset egentligen, utan mer tiden för intresset.

Men i helgen som gick gav jag för första gången på flera år växterna lite kärlek och med ens insåg jag hur skönt det var. Hur mycket jag saknat det.

För djur och växter har för mig något gemensamt. Det får mig på något sätt så lugn. Man går liksom in i ett meditativt tillstånd och bara gör.

Kanske handlar det som med allt annat i mitt liv om att ge. Ge dem kärlek, ny jord och vatten. För att de ska utvecklas, växa och gro. Kanske är det ingen skillnad i mina intressen trots allt.Och ibland tänker jag att växter inte är så olika oss människor. Vi behöver också vattnas och gödslas för att må bra, och vi människor, likt blommor, är olika. Vi kan därför aldrig jämföra oss med krukan bredvid. Vi ser inte bara olika ut, vi har också olika skötselkrav och trivs inte alla i samma fönster.

Många gånger när vi känner att vi är fel, har vi helt enkelt bara hamnat fel, vilket kan få oss att vissna och dö. Så kanske behöver du inte förändra dig, utan bara byta omgivning, ge dig själv mer näring eller byta ut din jord. Kanske ska vi se oss mer som blommor. Vi är ömtåliga och behöver ständig omvårdnad. Kanske har vi då lättare för att ta hand om oss själva?

Om jag ska vara en blomma vill jag vara en vallmo, vilket sort är du?

Den där kärleken

Jag kämpar så med att hålla fast vid dig, samtidigt som med att släppa taget. Jag vill inte krama åt dig för hårt. Är så rädd att kväva dig, se dig dö i min hand. Så om jag av någon anledning nu skulle klämma dig… eller lämna dig, är det av orsaker jag inte rår på.

Jag vill inte heller släppa dig helt, se dig fladdra iväg åt ett annat håll för att jag inte höll tag i dig alls, utan skyddade mig själv, mot dig, eller kanske mer mot mig. Kanske kan jag bara hålla fast lite i kanten, så där så att du knappt märker det, men ändå vet att jag är där?

Samtidigt är jag så rädd att min insida ska trasas sönder, bli ensam lämnad kvar. Övergiven på en smutsig trottoarkant, utan ägare.

Ordet lagom bor inte i mig, vet inte hur andra gör, hur man ska vara. Antingen griper jag i något för hårt, eller så kastar jag det i golvet.

Kanske kan jag bara älska för mycket, eller inte alls.

Det är något som känns annorlunda. Kanske inte nödvändigtvis fel. Men annorlunda. Jag känner mig varken glad eller ledsen. Känns som att jag lever i ett vakuum. Liksom står utanför och tittar på, när de andra springer alldeles för snabbt. Jag tänker: är det så här det ska vara… Är det så här jag vill ha det… 

och kommer fram till att det inte är något av det jag vill ha. Kanske därför jag vill styra över min egen tid. För att slippa piskan ovanifrån. För att slippa suckar, stressade blickar och informationen på vad du missat istället för vad du gjort bra. Kanske skapar jag distans. Börjar bygga det nu, för att enklare ta steget ifrån, när det i framtiden är dags.

Hur kan något man älskar förvandlas, försvagas och förminskas. Hur kan något som tidigare känts så kärleksfullt och varmt plötsligt vara hårt och kallt. Kanske ska jag inte försöka förbättra, jobba för att hitta tillbaka till det förflutna. Kanske ska man istället ta det för vad det är…och ge upp.

Lördag och solen sken. Drog ner till stranden för att se hur långt bort sommaren var men här var det full storm. Lät hunden leka i vattnet och dottern springa och leka framför kameran.

Det blåste både på in- och utsida en sådan här dag. Avskyr när jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är. ”Kan du inte säga varför du är ledsen så är du inte ledsen på riktigt säger min man”, och nog är det säkert så. När det inte finns en klar anledning är det nog bara känslostormar som behöver ridas ut.

Jag tror vinden fångade upp dem. För idag känner jag mig lugnare.

Jag är ju en person som behöver svar på allt. Som vill leva med ett facit. Därför behöver det aldrig finnas en egentligen anledning. Det räcker med något litet litet, något som nästan gått omärkbart förbi.

Men så snappar jag alltid upp det. Även om jag inte vet vad det är. Finns det något att vara ledsen över så ska jag minsann vara det. Ibland handlar det inte ens om mig själv.

Det kan vara en elak känsla som sitter kvar efter att ha sett en påkörd katt eller att ha snappat upp saker jag inte vill höra från nyheterna.

Men idag skiner solen in genom fönstret och jag ska ta tag i mitt liv igen. Försöka njuta av dagen och planera för en ny arbetsvecka. I helgen bär det åter igen av till Malmö för studier.

Jag har varit lite för mycket på resande på fot det senaste. Jag försöker att njuta av det när jag ändå är i väg med det är som att jag i min ficka alltid bär med mig en längtan hem <3

Önskar er en fin Söndag!

Tårar jag aldrig fällt Bild:Pixabay

Det finns så många tårar jag aldrig fällt. Tårar som inte har något slut. Det finns en swimmingpool inom mig, avgrundsdjup, med tårar som inte kommer ut.

Det finns sorger jag saknar. Tyngder som förevigt sitter kvar. Det finns smärtor inom mig jag ej släpper ut, känslor som jag spar.

Det finns tankar som inte går att förklara, händelser som är utan ord. Saker jag inte vill ska synas, som jag aldrig lägger fram på mitt bord.

Det finns tårar jag aldrig smakat på, men ändå kan känna dess sälta. Hamnar dem i min mun kan hela världen välta.

Det finns orättvisor som borde komma i uttryck och aggressioner som borde få plats. De finns känslor som inte går att beskriva som bor i mitt vattenpalats.

Ibland badar jag naken i poolen som bara är min, stänger ute omvärlden och ingen släpper in.

Stanna där inne, ropar jag gällt. Till tårarna, dem som jag aldrig fällt.

Wohoo, ett rum med utsikt ropade jag  högt  (inuti  mig  själv) när jag staplade in i hotellrummet en sen torsdag kväll. En  drömmig  bakgård  där  man  kan  sitta  och  fantisera  om  vilka  personer  som  bor  bakom  de  där  fönstren.  Dagen  verkade  i  vilket  fall  bli  grå  insåg  jag  efter att jag dragit undan  gardinen på morgonkvisten .

Vaknade nästan varje heltimme under natten eftersom hotellets väggar verkade vara gjort av toalettpapper. Jag hörde allt! Jag var som vanligt uppe med tuppen och stod först i kö när det var dags för att äta frukost. Hotellfrukosten fick åtminstone högre betyg än förra hotellet jag bodde på i malmö. Där var inte ens kaffet gott. Hur svårt kan det vara liksom. Här fick frukosten godkänt, men inte mer än så.

Obligatorisk hiss-selfie.

Tog med mig kaffe upp på rummet och började pugga direkt efter frukosten och innan skolan startade.

Fick ganska snart gå ner och hämta nytt kaffe för att fylla på.

Blev sedan distraherad av mig själv i spegeln och stannade i fotografmode en stund.

Kom sedan på mig själv med att inte göra det jag skulle och återgick till skolboken.

Hann skriva två bokrecensioner innan skolan, ”duktiga jag”, sedan blev det till att packa ihop allt och gå.

På väg till kurslokalen fastnade blicken vid den här. Kanske för att jag kunde känna igen mig själv. Rund, glad och flygande…  eller inte… Glad blev man av den i alla fall.

Sedan var det några timmar i skolbänken. Fallanalys och begrepp stod väl på schemat om jag ska försöka sammanfatta det på något sätt.

Sedan var jag tillbaka på hotellet framför datorn igen med ett fortsatt grått väder utanför. Egentligen alldeles för trött för att skriva, men om det är något jag är duktig på så är det att pressa mig själv. Heja heja!

Jag hann också prova lite kläder jag köpt…

..och fundera på hur jag skulle få ner dem i packningen. Aja, morgondagens bekymmer.

Vid åtta hade jag skrivit klart, yogat och pratat med alla där hemma. Då bäddade jag ner mig i sängen med te, banan, klementin och äpple till kvällsmat framför ”ensam mamma söker” för att vila hjärnan en stund. Och det var den dagen det!