Allmänt

I helgen hade vi kalas för 10-åringen som egentligen fyller nu i veckan. Men man får ju passa på att kalasa när det infaller röda dagar och alla är lediga. Känns så overkligt att se sina barn växa upp, han som en gång bodde i min kropp har en egen snart fullvuxen sådan.

Med gästerna kom också solen så vi lät dörren stå öppen. Både gäster och sol var välkomna in.Är det födelsedag så är det. Inte varje år man fyller tvåsiffrigt. Det  är  ett  stort  steg  från  9  till  10.  Så  det  fick  uppmärksammas  med  både  ballonger  och  vimplar.  Det  är  liksom  inte  bara  att  åldern  som  går  upp  ett  steg.  Snart  är  hann  också  ikapp  mig  i  skostorlek.  Känns  så  märkligt  att  snart  ha  en  pojke  i  huset  som  är  större  än  en  själv.

Festfint!

När man fyller får man själv bestämma vad som ska serveras på bordet. Det fick bli en helt ny variant av tårta. Kladdkaka, med kladdkaka. Japp, två kladdkakor på varandra med lite fluff emellan. Smakade precis som det låter. Gott.

Skönsång blev det också. Vet dock inte hur skön den var…

…men nöjd blev pojken i alla fall. Och det är ju det viktigaste <3

En ny människa från och med…nu!

Alltså jag måste på riktigt spara. Jag vet att jag sagt det till mig själv många gånger förut, men denna gången måste jag verkligen. Jag är en person som är ganska impulsiv. Jag gillar att slösa. Brukar alltid ha slut på mina fickpengar innan nästa löning kommer. Jag älskar att unna mig saker, gå på loppis och fynda eller att göra ett riktigt kap.

Jag gör aldrig slut på mer än vad jag äger, det har aldrig ställt till några problem, utan har bara varit ett sätt att skapa sig en extra lycka. En liten kick i vardagen.

Jag har velat spara, för trygghetens skull. För att det skulle kunna lugna mig, och för att jag då skulle kunna unna mig dom där större sakerna som jag inte kan impulsköpa, och som jag inte ha råd med, om jag inte lägger undan.

Jag har flera gånger tänkt att jag ska ha en ”köpfri” månad, men skjuter upp det, till nästa…och nästa. För tänk om jag hittar något, om jag behöver något…eller bara vill ha något.

Egentligen skulle jag vilja testa att vara köpfri inte bara för pengarnas skull, utan mer för att visa att jag kan kontrollera mig själv… om jag nu kan det… :Who-s-the-man:

Men i maj påbörjar jag min egenterapi. Något jag måste utföra för att få mitt intyg till terapeut. Jag ser så himla mycket fram emot det. Förutom kostnaden då. 1700 kr i månaden…i minst 10 månader… Jag hoppas att det kommer att ge mig samma kick som vid köpet av en ny blus, ett nytt balsam eller en av mina många ansiktskrämer. Kanske är det ett ämne jag ska ta upp i terapin, min lust att shoppa? :Wink:

Min förvandling från slösa till spara börjar här. Inte för att jag själv vill…utan för att jag måste. Klara, färdiga, kör!

Jag drömmer om ett rött hus med vita knutar. Om en glasveranda så stor att den rymmer hela livet. Jag drömmer om värmen från vedspisen, det sprakande ljudet och doften som uppstår när det brinner i en kamin.

Jag drömmer om hundtassar mot grus. Att stå innanför spröjsade fönster och se hundarna leka med varandra. Jag drömmer om långsamma morgnar med kaffe på stentrappan som alltid är för kall.

Jag drömmer om hägg och kaprifol. Om fåglarnas sång med bara vinden som bakgrundsljud. Jag drömmer om ljudet från gruset när din bil rullar in på uppfarten. Om skogens doft som aldrig lämnar min näsa.

Jag drömmer om långa promenader med bara natur i sikte. Jag drömmer om hönors kacklande och om varma ägg i min hand.

Jag drömmer om en ladugård full med djur. Djur som jag har all tid i världen att ta hand om. Jag drömmer om att möta bruna ögon, klappa och smeka. Att ge kärlek, och att få tillbaks.

Jag drömmer om breda golvplankor och knakande trappor. Om äppelträd och rosrabatt. Om växthus och garage. Gästhus och lada. Jag drömmer om oändlig tid, och om plats för allt. Jag drömmer om rum där gäster kan stanna, ett hus som välkomnar alla.

Jag drömmer om väggar som håller en varm, som bär allt som är viktigt i livet. Jag drömmer om ett hem jag aldrig vill lämna, och som alla andra längtar till.

Jag drömmer om ett liv där stress och måsten är så långt bort att jag knappt minns dess betydelse. Där tystnaden alltid är närvarande. Jag drömmer om en framtid där jag äger allt jag önskar, där jag inte saknar någonting. Där jag har tid för att lyssna och hjälpa… och bara göra det jag själv vill.

Varje tisdag bjuder jag dig på en skrivövning. Tanken är att du ska skriva utan att reflektera. Skriv med hjärtat i stället för hjärnan. Skriv det första som dyker upp. Det som finns i ditt hjärta, det som finns i dina tankar. När du skrivit klart tittar du på texten. Vad vill den säga dig?

Skriv utifrån följande mening: Ibland tror jag…

Skrivkortleken finner du här.

• Jag undrar vart den där stigen slutar. Ska jag utforska den idag?
• Jag måste lämna tillbaka min skolbok och hämta en ny.
• Jag får inte glömma att mäta växthuset åt pappa.
• Undra vad dom andra karaktärerna tänker om Carrie i homeland när hon har sex med alla?
• Borde jag öppna datorn och börja jobba?
• När kommer marcus hem?
• Vad händer idag?
• Jag behöver verkligen klippa mig!
• Undra hur min egenterapi ska gå, ser fram emot att grotta ner mig i mitt mörker!
• Har jag bokat tågbiljett till Malmö?
• Har barnen ätit frukost?
• Har jag gått upp i vikt, kanske skulle jag gå på en diet ändå…
• Ut och springa idag…?
• Vad har jag på mitt schema på måndag?
• Vilken är nästa boken jag behöver låna?
• Jag vill verkligen testa nya hårprodukter!
• Hur kommer jag klara av egenterapin ekonomiskt ?!?!
• Varför blir jag så jävla ledsen när någon jag inte känner dör?
• Jag måste beställa mat för nästa vecka!
• Är det dags att boka in något för sommarsemestern?
• Kommer jag hinna avsluta alla program på jobbet innan sommaren!!??
• Undra hur nästa skolterminer kommer att kännas?
• Jag har glömt att svara på massa mail!
• Jag har också massa träffar jag skjutit upp, suck!
• Har jag blivit lat…?
• Eller frisk?
• Kommer jag någonsin komma upp ur denna soffa?
• Ska jag ta tag i den där jävla rawfood kakan idag?
• Jag skulle inte ätit allt godis igår.
• Undra om jag ska baka till ungarnas kalas eller köpa färdigt..
• Eller kanske ska jag tvinga dem att baka..
• Eller kanske skulle man få gästerna att baka, det hade varit kul.
• Skönt med några röda dagar, det borde vara mer sånt…
• Jag måste verkligen resa mig upp nu
• Mer kaffe?
• Och fågelmat, måste köpa fågelmat
• Svarade jag på Matildas sms?
• Det känns som jag har glömt något..
• Var är min son? Kom han fram till sin kompis? Gick han ut utan jacka?
• Har hunden varit ute?
• Satte jag på tvättmaskinen?
• Vad ska vi äta idag?

Man kan säga vad man vill om meditation, men det gör skillnad. För dem som tycker att det är flummigt eller omöjligt tror jag att man ibland missat själva poängen med det. Man gör det för stort och svårt. Eller ser det inte för vad det är. Sen tänker jag också att vi människor är olika, att vissa kanske inte alls behöver meditation. De kanske alltid är ”jordade” dvs närvarande i sig själva.

Men för en sådan som mig är det meditation som gör skillnaden på frisk och sjuk.

Jag har ständigt tusentals flödande tankar i min hjärna, ibland vill/orkar/hinner jag inte reflektera över dem. Men jag lyssnar på dem, gör som en del av dem säger, utan att ens tänka över det. När jag inte är närvarande följer jag mina impulser, jag tar dem för en sanning. När det många gånger är tvärtom.

Meditation är viktigt för mig för att jag då lättare ser tankarna, men inte nödvändigtvis behöver följa dem. Jag kan reflektera över dem, ifrågasätta dem och välja hur jag vill handla. Exempel på en vanlig tanke är att jag är tjock och måste börja banta/träna. Är jag inte närvarande tror jag att tanken är sann och påbörjar en diet eller sätter upp ett strängt träningsschema för mig själv. Men är jag närvarande så vet jag att det bara är en tanke och att det inte betyder att jag faktiskt behöver gå ner i vikt utan mer att jag är stressad eller mår dåligt just nu. Och där i ligger en otroligt stor skillnad.

När mina kontroll- eller ångesttankar dyker upp så är det just för att jag är i obalans, och inte mår bra, och inte nödvändigtvis för att de behöver följas. Att se sina negativa tankar, och hur de påverkar en är superviktigt för att kunna bryta tankemönstret.  Att kunna se vad som är sant och vad som är falskt, vad som är viktigt och oviktigt, är själva grejen med att vara närvarande. Det kanske inte livsförändrande på kortsikt. Men på långsikt är det det där lilla som gjort den stora skillnaden.

Så länge du lyssnar/bryr dig om andras åsikter ger du dom makt i ditt liv. Så har du verkligen funderat över vilka det är du låter bestämma? Vi vill alla ha tips och råd i livet, men det betyder inte att deras ord är rätt…för dig.

Har du någonsin haft en dröm, berättat den för någon, och blivit sågad helt vilket gjort att du inte tittat åt drömmen igen? Det tror jag är något vi alla varit med om.

Men har du tänkt på att du där och då la ditt liv i någon annans händer? Det är klart att din omgivning vill varna och hjälpa dig, speciellt föräldrar, dom är till för att skydda dig från faror, det betyder inte att du nödvändigtvis behöver lyssna på dem.

Fråga rätt personer, eller fråga inte alls!

Vi förlitar ofta alla våra bekymmer eller frågor på en och samma person vilket blir helt fel. Som ett exempel stöttar jag och peppar alltid människor till självutveckling, utbildning eller jobb. Men om någon skulle komma och fråga mig om jag tycker att dom ska tågluffa genom Europa, skulle jag svara nej, det är ju livsfarligt. För det är det, (utifrån min synvinkel) så jag är inte rätt person att fråga. Är ni med? Ställer du en fråga till en rädd person kommer du få ett fegt svar, tänk på det. Du behöver ju inte höra någon annans katastroftankar..för du bär ju på egna.

Nästa gång du ska berätta om dina drömmar, tänk på vem du berättar dem för eller tala tydligt om vad du vill ha tillbaks. Det vill säga inga varningsflaggor utan mer stöttande ord. Peppa mig eller flytta på dig som (min idol) Johannes Hansen skulle ha sagt.

Min man brukar nästan stötta mig i allt, och har också oftast rätt (men berätta inte det för honom), så även de gånger han inte brukar stötta mig, när han tycker att det är en värdelös idé, genomför jag det ändå. För det är jag som tar besluten i mitt liv och jag vill chansa (och ibland ångra mig) hellre än att inte försöka alls.

Jag tar gärna råd och stöd från andra, men bestämma, nej det vill jag göra själv.

Häromdagen vaknade jag med en tanke ”jag är ingenting och jag ska ingenstans”.  Och på något sätt kändes meningen lätt att bära. Som vanligt går mina tankar igång och det fick mig att tänka på om vi hade levt utan titel. Om vi bara raderade allt. För idag tänker jag att vi lever som att det är titlarna som gör oss till människor. Vi glömmer bort att vi var (bra) personer redan innan. En titel säger egentligen så mycket, samtidigt som du kan göra den till hela ditt liv. Och att vara utan en kan göra ont.

Att vara någons FRU.

Att få bli MAMMA.

Att vara CHEF, CIVILINGENJÖR eller LEGITIMERAD PSYKOTERAPEUT.

Olika titlar har olika tyngd. Fast att de egentligen är luft allesammans.

Vi strävar efter dem, kan kämpa ett helt liv för att nå dem. Frågan är om de förändrar oss, gör oss till bättre eller sämre människor?

Egentligen är vi ingenting. Varken du eller jag. Inte grannen, fotomodellen eller drottningen. Vi är ingenting. Bara kött och blod. Och vi ska ingenstans. För det enda vi har är här och nu.

Tankarna fick mig lugn och jag stannade där, vilade, i att vara ingenting och att inte vara på väg någonstans. Skön känsla. Det gör att jag varken är bättre eller sämre än någon annan. Vad vilsamt ändå, att inte ha några höga mål att nå.

Tänk om vi  bara är….utan att vara någonting. Inte vara bra, inte vara snygg, inte vara duktig eller smart. Bara vara…du.

Och det är tillräckligt.

Det tog en vecka att landa i mig själv igen. Äntligen känner jag att virvelvinden i mitt huvud har avstannat. Jag kan höra mina tankar, och känna mina fötter mot marken. Avskyr att vara så obalanserad att jag inte har kontakt med mig själv. Det händer alltid när jag går alldeles för långt i från mina rutiner och inte kan landa.

Jag tror det var i går som jag kände att jag kunde andas igen. Av ingen egentlig anledning. Det bara kom till mig. Jag är här nu. Som att kropp och tankar hittade ifatt varandra. Skön känsla.

Mot stockholm

Men i morgon bär det av mot stockholm igen. Skulle verkligen önska att jag hade en ”reboot” knapp och kunde starta om mig själv efter varje resa. Men det går ju inte, så allt måste göras manuellt och då tar det si så där en vecka. Känner att familjen saknar mig när jag åker, till och med jag saknar mig när jag åker. Jag är verkligen ingen resande människa. Har svårt att slappna av någon annanstans än hemma.

Men jag ser fram emot utbildningen som handlar om krishantering och debriefing. Hoppades på att hotellet skulle ha ett gym så att jag hade kunnat passa på att träna sönder mig själv efter utbildningsdagarna men det såg dåligt ut. Vet inte om jag vågar promenera i Stockholm med mitt lokalsinne. Tycker också att miljön är för stressig för att gå runt i och misstänker att det inte hade fått mig att varva ner alls. Tvärtom kanske. Det bästa är nog att stänga in sig. Läsa en bok, skriva ikapp lite blogginlägg och bara vara. Så får det bli. Mot Stockholm…

Världens bästa torsdag börjar med solsken och en kaffekopp i soffan. Man kör barnen till skolan och kommer i god tid till tåget för att vila några minuter i solen.

Man stiger av i ett lite gråare Göteborg….…och jobbar sen några timmar på hög höjd.På vägen hem missar man tåget när man lyssnar på andra istället för sig själv. Men man är lika glad för det och väntar in nästa i solen som äntligen har tittat fram.

Väl hemma äter man en mackmiddag och packar ihop presenter till bästisen som fyller år. Vad ger man till någon som man vill ge allt?……jo man skriver en egen bok……och plockar ihop annat småkrafs som gör en glad. Sen tar man en promenad i den fantastiska vårluften……och  avslutar dagen på samma ställe som den började, i soffan.