Allmänt

Tapetsera en vägg med peppande ord och citat!

Jag är en person som ständigt behöver påminnelser. Både om vart jag är på väg, vad det är jag ska göra, men också om min tro på mig själv. För likt de flesta andra människor kan de ju svikta rejält. Inte bara från en dag till en annan, utan också från en timme till en annan. Därför har jag nu tapetserad en garderob i vårt sovrum med påminnelser till mig själv.

Inget jag kanske läser varje dag. Men jag kan påminna mig själv. När det behövs.

Något de flesta av oss behöver påminnelser om är att inte vara rädda, och att inte jämföra oss med andra. Vi vågar inte byta jobb, följa våra drömmar eller säga ifrån av rädsla för vad som finns på andra sidan.

Ofta skjuter vi upp saker på framtiden på grund av rädsla. Nej jag är inte redo för den förändringen än säger vi till oss själva. En viktigt fråga att ställa sig själv då är om jag inte är redo nu, när kommer jag att vara det, för allt som oftast kommer aldrig den där känslan av att vara redo. Det är därför så viktigt att sätta lite fart och krav på sig själv. Vi kommer aldrig känna oss tillräckligt vuxna eller mogna och det finns alltid folk som kan mer och vet bättre än oss. Om inte nu, när? Sätter fart på mig, påminner mig själv om att det är NU som gäller, och inte framtiden.

En annan viktigt påminnelse är att vara sig själv. Det är så himla lätt att tappa bort sig. Jag slås ofta av en rädsla att jag visar för mycket av mig själv. Speciellt här på bloggen. Jag undrar vad folk ska tycka och tänka, och oftast faller ju tankarna i negativa banor. Därför försöker jag påminna mig själv om att det är oviktigt vad andra folk tycker och tänker. För om jag inte får vara mig själv, vem ska jag då vara? Det är bättre att folk gillar eller ogillar mig för den jag är än den dom tror att jag är. Så var dig själv, världen får anpassa sig! [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Hot och våld på din arbetsplats

Inom vissa yrken är hot och våld vardag. Eller i alla fall något att räkna med som domare uttryckte det på en rättegång när klienten hade lyft en kniv mot mig och sagt några onda ord.

Jag ville inte ens vara där, på rättegången. Utan det var min chef som hade anmält för att det var så sådana ärenden skulle skötas. Jag hade faktiskt inte tagit illa vid mig alls. Ändå blev jag lite irriterad när domaren nonchalant förminskade mig och menade att lite hot och våld fick jag väl räkna med i mitt yrke.

Det här är snart 10 år sedan men lika aktuellt idag. Vi pratar inte om det. Hur mycket skit man ska ta och hur det påverkar oss?

Jag tänker på det ibland när någon har skrikit åt mig genom telefon eller sagt elaka saker i mitt ansikte. Då tänker jag på min man och undrar hur ofta han fått den behandlingen genom åren. Eller någon i en butik, eller en städerska.

Oftast rycker jag på axlarna men ibland gör det ont. Ibland orkar jag helt enkelt inte ett till lager skit över min redan gråa värld. Jag funderar också på vad det gör med oss. Vi hjälpare, poliser, socialarbetare, kriminalvårdare. Vi hjälper människor, räddar liv, men många av dom vi försöker rädda vill inte bli hjälpta utan stretar emot anklagar oss, blir våldsamma eller hotfulla.

Jag minns min första självskyddsträning. Bredvid mig stod en söt tjej strax över tjugoårsåldern. Han hade precis slutat skolan och det här var hennes första anställning som socialsekreterare. Hon lös som en sol när hon kom in i rummet. Några minuter in i passet har solen slutat lysa, hon står där med en förvånad min. Vem är det jag ska skydda mig ifrån säger hon. Jag tittar på henne för att se om hon menar allvar. Det gör hon. Kommer jag att bli hotad säger hon innan hon väntat in svaret på första frågan.

Jag såg henne aldrig igen.

Vi behöver prata om hot och våld redan i skolan, när du utbildar dig till socialpedagog, socionom eller beteendevetare. Vi behöver prata om det på våra arbetsplatser. För vad är ens hot, och vart går gränsen? Och hur kommer dessa hårda ord påverka min vardag?

Du kommer att reagera olika varje gång beroende på hur du själv mår. Ena dagen bekommer ett ont ord inte dig alls, en annan får det dig att gå i bitar. Du kanske drömmer mardrömmar, tar med dig en rädsla hem. Som arbetare är det nu din tur att slå näven i bordet. Att säga orden högt. Hur mycket skit ska jag ta? Hur mycket förväntas jag tåla?

Nej jag vill se mer information om hot och våld både på utbildningarna och på arbetsplatsen där det inte så sällan förekommer. Kontinuerliga workshops på ämnet, om inte för kunskapsutbyte så åtminstone för att medarbetarna ska ha lättare för att prata med varandra om det när det väl händer! Nya medarbetare kanske är rädda för att blotta sig och gamla kanske tror att de ska vara starka när dom nu jobbat så många år inom branschen. Att hårda ord inte ska beröra dem längre.

Om du straffar mig straffar jag dig, löd ett sms jag fick. Ord som inte betyder någonting. Men likväl minns jag dem.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Vädret pendlar lika snabbt som min energinivå. Ena dagen snöstorm andra dagen vårsol utan så mycket som en vit strimma på marken. Igår var det verkligen en vacker dag, på flera sätt. Solen visade upp sin bästa sida. Kändes som att jag aldrig sett den förut. Jag lät persiennerna vara uppe trots att jag knappt kunde se vad som stod på datorskärmen och att det mer började kännas som en bastu än som ett kontor.Alltså hur vackert? Jag gillar snön. Men om jag måste välja föredrar jag solen så bye bye vita värld!

Hade ett sådant fint samtal igår också. Har jag sagt att jag älskar mitt jobb? När en annan människa tar till sig det man säger, lär sig något nytt och på riktigt vill förändra sitt liv, ja då känns det bra i magen <3Ja hur ska jag sammanfatta månaden? Det känns som att jag är på väg, på rätt väg. Pusselbitarna faller på plats även om inget ligger klart framför mig. Men det känns rätt i magen och det är det viktigaste. Månaden har mest bestått av fortsatt planering och strukturering. Men det kommer att bli bra, snart är jag igång på full fart igen, eller i alla fall är det vad jag säger till mig själv 🙂Jag har lydit mina egna råd och tagit en promenad efter jobbet varje dag innan jag får sätta mig och jobba med företaget. Det har känts jätte bra även om det ibland gör mig lite stressad. Men inga måsten kommer före min hälsa. Nope, inga.Planerar både föreläsningar och kurser nu i vår och försöker pussla ihop allt. Känner mig frustrerad när varken datum eller städer är klart men väntar in några sista klartecken sen är det bara att köra igång!Nu ska jag bara ta mig igenom februari också för att sedan komma ut levande på andra sidan. Jäkla skitmånad! Den tyngsta på hela året om du frågar mig.

Så hejdå gråa trista januari, och februari var beredd, jag kommer springa igenom dig utan att du ser röken av mig  (och samtidigt få en himla massa gjort hoppas vi). Nu kör vi!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Informationstrött

Ibland blir jag bara så informationstrött.  Trött på mina tusentals anteckningar. På de där slarviga lapparna som ligger över allt. Det känns som ett tusenbitars pussel jag inte längre kan tyda.

Det är konstigt det där, i perioder poppar ideérna upp och landar runt om mig. Yes tänker jag och fångar upp några. Stoppar ett par i fickan, behåller några i handen och vissa fastnar i mina tankar. Att jag ser dem ligga i oordning framför mig bekommer mig inte. Jag går förbi dem, sparkar dem undan, och tänker att jag kommer att använda dem alla, få ihop pusslet tillslut.

Men vissa dagar, (som den här). Vill jag bara blunda. Klippa skiten i små bitar. Ge upp.

Jag önskar då på riktigt att EN SAK I TAGET fanns och kändes naturligt för mig. Äh, jag vill förresten inte ens göra en sak i taget. Jag vill inte göra någonting.

Sen kommer det där dåliga samvetet, som en smäll över ansiktet. Pusslet kan ju inte bara ligga där, då måste börja någonstans, i ett litet hörn, sen kommer resten av sig själv. Där och då börjar allt om från början i gen. Yes jag bygger i litet hörn, men se där, två bitar som passar i mitten, sedan ett annat hörn och ett till.

Sedan tröttnar jag på oordningen igen, river sönder allt ihop, och så börjar vi om på nytt.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Är du rädd för vad du kan missa?

Det är flera år sedan jag slutade att följa mina vänner på sociala medier (förlåt). På fb är jag ”vän” med dem, men jag har tagit bort så att deras inlägg inte syns i mitt flöde och på instagram följer jag dem inte alls. Jo jag har fått gliringar för det men hear me out så ska jag förklara.

När sociala medier kom förvandlades livet till en lögn för mig. Folk lade ut falska bilder och skrev saker man visste inte var sanning. Tex kände jag ett par som skrev fina meddelanden om varandra på fb fast att jag visste att deras relation höll på att falla samman (och nu är de skilda) för att visa upp en fin fasad.

Jag kände ganska snabbt att hela grejen gjorde mig ledsen och valde därför att inte följa mina vänner på sociala medier, för jag ville följa dem på riktigt.

Jag minns vid ett tillfälle där jag blev utskälld av en vän då jag inte kommenterat ett inlägg (som jag inte sett). Hon hade visst varit ledsen och sökt tröst (sådant som man för några år sedan ringde en vän för). Och nu förväntade hon sig att jag skulle se det via min telefon och återkoppla, är inte det helt galet? För mig blev det hela ett barnsligt skämt. (Plocka upp telefonluren för i …….) Vi behöver inte prata med våra vänner längre, nej för vi ser ju deras liv på fb. Vi ser vad de äter till frukost, teckningen barnen målat och de roliga festerna de går på.

Istället för en kram, klapp på axeln eller det där långa telefonsamtalet så skickar vi ett hjärta eller i bästa fall en kommentar.

Tänkt att detta är vår nya verklighet! Vid ett annat tillfälle stötte jag på en vän i mataffären, vi hade prata om att ses helgen som varit, men det blev inte av. När jag frågade vad hon hade gjort istället svarade hon med en vit lögn ingenting. En lögn som i vanliga fall inte hade sårat mig, men när jag kunde se via sociala medier att det inte alls var sant, att det var flertalet festbilder i hennes flöde så blev ju lögnen svart i stället för vit.

Det vi inte vet har vi inte ont av och jag bestämde mig där och då för att jag inte ville veta. Jag vill att mina vänner ska dra vita lögner för mig. Jag ger dem den möjligheten (varsågod). Jag bryr mig inte om vad jag missar eller hur kul andra har utan mig. Vad tjänar det till?

Forskning har visar att känslan av utanförskap gör lika ont (i vår hjärna) som att få en käftsmäll.

Psykisk får du alltså lika ont om din vän slår dig i ansiktet som om du ser kul bilder på kompisgänget där du inte varit medbjuden. Vi människor är flockdjur. Utanförskap gör ont. Men många låter sig ändå misshandlas av sina vänner, dom ger sig själva en daglig dos av sociala käftsmällar via facebook och instagram.

Jag är verkligen inte rädd för FOMO (fear of missing out). Jag är rädd för att bli brutalt misshandlad i mitt inre av ovetande människor.

Därför har jag valt att inte se mina vänners flöden eller följa dem i sociala medier (så förlåt för allt jag missat under åren). Men jag hoppas att folk fortfarande vet hur telefonen fungerar och om det händer något av värde, ja då slår du mig helt enkelt en signal.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Tacksamhet. Vilken märklig känsla det är. Man kan vara fylld av den, men samtidigt vara tom. Man kan uttrycka det utan att egentligen känna känslan. Och hur känns den egentligen?

Du kan vara tacksam för mycket, eller ingenting.

Ibland blir den vardag, inbyggd i dig. Som ett finger, en arm, ett extra lager på din hud. Du vet att den finns där men känner den inte. Du reflekterar inte över den, eller så reflekterar du ofta över den men känner ändå inte av den.

Du kan också känna den så starkt att den förvandlar sig till ångest, eller så kan den förvandlas till ett ord och bli till luft. Tacksamhet, så viktig att vi glömmer bort den.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Det krävs en hel del energi från mig för att bara göra en sak i taget, det nästan kokar inombords. Man får liksom hålla sig i, hålla sig fast. Därför är jag så nöjd med förra året, att jag inte startade igång hundratals nya projekt utan höll fast i det som skulle göras, även om det gjorde ont.

Jösses vad jag var nära att ge upp, både en och två gånger.

2017 var inget super år direkt om man skall titta på företagsfronten, ändå har jag aldrig någonsin jobbat för något så hårt och ihållande. Därför är det så viktigt för mig att blicka tillbaka och belöna mig själv för vad jag faktiskt har klarat av. En mental highfive liksom. Jag ger mig en om och om igen och tänker fortsätta med det under hela året.

I år kommer jag även försöka förändra mina tankar på ett helt annat plan. Jag har tidigare jobbat mycket med min oro och ångest så jag har inte orkat ta tag i andra felaktiga tankar. Jag har låtit dem ligga kvar och bli en sanning, men i år skall jag förändra dem, få dem att försvinna och begrava dem för gott.

Det gäller de flesta tankar som inte är hjälpsamma men de jag tänker mest på är det där med att nätverka och socialisera sig. Det är något jag verkligen vill men ändå aldrig längtar efter. ”vad jobbigt” eller ”jag orkar inte” är återkommande tankar när jag ska vara social på min fritid. Så länge jag håller de tankarna levande kommer ju den känslan att vara kvar.

Jag kommer därför att ändra den tanken till ”jag älskar att nätverka”. Nej jag skojar så klart. Det måste ju finnas någon sanning i den. ”Att nätverka och samverka är viktigt för mig och mitt företag” är en tanke som känns närmare sanningen. När det gäller att ändra tankebanor gäller det att inte tro att man ska kunna förändra en massa samtidigt, det kräver mer jobb än vad man tror. Så om jag bara har ändrat denna enda tanke skulle jag bli nöjd. Jisses vilken nätverkare jag kommer att bli. Stoppa henne den som kan!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Ditt rum är tomt, även om det bär på både innehåll och mening. Det bor en ny person där i, ändå är det tomt och kallt. Jag kommer på mig själv i steget, på väg, men vänder om när verkligheten kommer ikapp mig, att du inte är där.

Väggarna bär samma färg och golvet är av plast. Jag förstår inte hur det kan det lysa, när det är så mörkt, se inbjudande ut, när det inte finns något att hämta. Förut var det fyllt med glädje, tårar och skratt. Nu med en annan verklighet.

Jag har ingenstans att gå. Vill bara gå över tröskeln igen och möta dig. Men det blir aldrig mer det samma, för det är bara ett tomt rum, utan dig. Väggarna kan inte längre skydda mig, säga att allt ska bli bra.

Du fattas mig, varje dag.

Och som en retsam påminnelse lyser det fortfarande i ditt rum, som om du skulle vara där.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Det kom ett brev

Det kom ett brev när jag behövde det som bäst.

Det kändes som en present, som att bli bjuden på fest.

Jag fick ett tack för något som jag gjort,

och helt plötsligt blev mitt arbete så stort.

Du gör skillnad, skriver hon till mig,

världen hade inte varit sig lik utan dig.

Du gav henne hopp och viljan att kämpa,

även om inget i längden kunde hennes ångest dämpa.

Hon var tvungen att lämna livet fast att vi ville ha henne kvar,

men du fick henne att känna sig sedd, precis som hon var.

Tänkt att lilla jag,

kan påverka någons dag.

Genom att lyssna och tro,

få en människa att gro.

Det är ingen hemlighet,

att samtal är det finaste jag vet.

[wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Hej 2018!

Verkligen en annorlunda start på året om jag får säga det själv, men jag är ändock så himla tacksam. Den här ledigheten blev verkligen inte som jag tänkt mig men jag känner mig ändå lugn i det och tänker att det på något sätt kanske ändå var vad jag behövde. Vårt hem har förvandlats till sjukstuga och vi har knappt visat oss utanför dörren mer än för att gå ut med hunden vilket tillfaller den som för stunden är friskast av oss.

I vanliga fall skulle jag nog blivit förbannad på energilösheten och oeffiktiviteten. Tänk hur mycket jag skulle kunna ha fått gjort under denna lediga vecka i vanliga fall! Men nu rycker jag bara på axlarna och skjuter det en vecka framför mig.

Jag tror vi alla längtar tillbaka till vardagen. Men eftersom den dyker upp tids nog försöker jag njuta av febriga kroppar och vitt bröd. Att få vara nära varandra utan måsten och krav.Vi börjar året med en mjukstart, en känsla av tacksamhet och uppskattning. Mitt i mellan febertermometrar och spyhinkar känner jag mig ändå så himla tacksam och nöjd, för jag vet att det kommer att gå över, det kommer att ta slut. Vad gör 2 sjuka veckor om jag kan få 50 friska?

Med den känslan startar jag det nya året, 2018 välkommen!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar