Oavsett hur mycket kunskap man har så blir man för blind när något kommer för nära. För egen del är det nog så att jag bara inte vill se.. Så fast att jag egentligen vet, så behöver jag ändå någon som säger det till mig. När det gäller min dotter så visar hon sidor jag inte vill se, kanske för att jag önskar att hon inte hade dem…så om jag bara blundar tillräckligt hårt, så finns de inte. Jag hela tiden känt igen mig själv i henne, men även om jag vet och kan förstå henne, så kan jag ändå inte hjälpa. För det sitter ju liksom inuti….och jag besitter inte de rätta svaren, eller vet hur man ska hantera det….i alla fall inte än.
För varje år som går ser jag bara mer och mer tecken….
-Mamma jag har så svårt att sova, det är som att min hjärna vaknar och börjar prata med mig varje gång jag ska lägga mig. Den slutar inte!
Ändå sedan hon var liten har hon, liksom jag själv haft insomningssvårigheter, hon kunde som 2-3 åring ligga i timmar och nynna på en sång, eller som nu när hon är lite äldre, rabbla alfabetet mitt i nätterna. Häromdagen kom hon och berättade att det var jobbigt att hon inte kunde stoppa sin hjärna -Mamma, jag skriver liksom låttexter i huvudet, och det kommer bara nya hela tiden. Det är jätte jobbigt, det går inte att stoppa.
Och vad säger man? Nej lilla älskling, det kommer aldrig sluta. Din hjärna kommer hålla på så med dig tills du är helt utmattad och inte ens då kommer den låta dig vara. Hon klagar på huvudvärk, magont i perioder varje dag och vi hittar inga fel på henne. Och det förstår väl jag att man får ont i både huvudet och magen av att sitta och koncentrera sig dagarna i genom, prestera på topp, men ändå någonstans känna att man inte förstår någonting, att man inte hänger med. Jo jag vet det lilla gumman för jag har varit där själv. Att kroppsligt vara där men i tankarna någon annanstans, och de krafter det tar för att ständigt försöka hålla tankarna på rätt kurs gör en totalt utmattad. Att se alla andra samspela och ständigt känna sig utanför fast att man befinner sig mitt i det, att spela spelet så att ingen annan förstår att man egentligen inte har fattat något alls.
Samtidigt är du som jag, duktig. Presterar till och med lite högre än alla andra, ändå är man aldrig tillräckligt bra…och det spelar ingen roll hur jag säger det till dig. Att du duger som du är, du behöver inte bevisa något, du måste inte vara så duktig hela tiden…..du vill nog liksom jag….bara bevisa det för dig själv. Men tro mig, det spelar ingen roll hur många rätt du har, hur många prövningar du klarar eller hur långt du kan komma, du kommer ALDRIG och då menar jag ALDRIG vara nöjd med dig själv…du kommer alltid, på något konstigt sätt känna dig ensam och utanför.
Och hur mycket jag än önskar och vill, så är det inget jag kan skydda dig i från. Det är en resa du endast kan göra själv. Men jag lovar dig älskling att jag kommer att finnas med dig längst hela vägen.
