Debattinlägg nyheter24
Jag skrev ett debattinlägg för nyheter24 om normalisering av våld. Jag har de senaste veckorna gått och blivit mer och mer irriterad på hur situationer som gjort min son ledsen på skolan har hanterats. För mig visar det tydligt att ett visst mått av våld skall du som pojke tåla, och att det inte är någonting som skolan tänker göra något åt.
Så förstå mig rätt. Jag är inte arg på de barn som tagit i för hårt eller råkat slå till min son, inte heller dess föräldrar. Utan jag är arg för att det våldet förekommer och accepteras som en lek som har gått lite fel, eller som ett barns ”missuppfattning”.
Jag och min man ringde skolan och sa att vi vill ha information från dem om vår son har blivit ledsen och råkat få sig en smäll under dagen, istället för att höra det från honom, då det lätt ur en barns mun kanske kan bli en överdrift eller ett missförstånd. Förra veckan fick jag ett sms där det stod att min son fått armen omvriden av en äldre kille som ville prata med några kompisar i fred och tyckte att han störde. Hon uppgav att hon hade pratat med pojken och hans lärare efteråt. Punkt.
Men jag tycker inte att det räcker, jag tycker inte att det ska stoppas där. Jag tycker att det skall vara nolltolerans på våld och att alla tendenser till våld ska få mer än en tillsägning ”du får inte göra så”.
Dels för att barnen ska lära sig i tid allvaret med våld, vad det kan leda till och hur det känns för den som är utsatt. Men också för att se till att det inte är ett beteende barnet bär med sig längre upp i åldern.
Den andra sidan av det som irriterar mig är att min dotter aldrig har kommit hem och berättat att hon fått en smäll, eller att någon haft fingrarna och tryckt åt runt hennes hals, och om hon nu hade gjort det så har jag en känsla av att jag hade blivit än mer irriterad. För våra flickor, de ska ABSOLUT INTE behöva utsättas får sådant, eller hur? Men när det gäller killar kan det många gånger kännas mer okej.
Nej men dom är sånna, pojkar leker så hårt. Det är sånt som händer.
Nej men det är inte sånt jag vill ska hända. Jag vill varken att min son ska bli slagen eller slå andra som en lek. Jag vill att han ska lära sig hur man hanterar ilska, sorg utanförskap utan att ta till hårdhandskarna.
Jag är medveten om att jag kanske tar situationen på för stort allvar. Kanske är det för att jag jobbar med både våldsutövare och våldsutsatta och ser vad ett sådant beteende kan leda till. Eller kanske är det för att det är just min son som varit utsatt?
När min sjuåriga son kommer hem från skolan och berättar om en händelse som gjort ont, som fått honom att ledsen, vill jag inte rycka på axlarna och säga lite stryk får du tåla. Jag vill inte heller lära honom att slå tillbaka.
Nej, jag vill hålla fast vid att våld alltid är fel, att våld inte ska förekomma oavsett ålder, situation eller person som utför det.
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar
Fick en förfrågan om att skriva en krönika för kriminalvårdens personaltidning, jösses vad svårt. Den skulle handla om terapeutiskt skrivande och plötsligt hade jag ingenting att säga. Konstigt det där, vad lite press kan göra, fick inte ut mig ett ord (eller jo, uppenbarligen fick jag det 😂) men uppgiften kändes omöjlig. Men jag är ingen perfektionist. Har absolut inte svårt att släppa ifrån mig saker vilket jag är innerligt glad över. Gör vad du vill med den skrev jag till redaktören när jag släppte iväg den och sen föll den helt ur mina tankar.
