Den där ensamheten
Jag skäms nästan över att skriva orden, för det känns som jag inte har någon rätt att uttala mig, säga det högt. För jag vet att jag egentligen inte är det minsta ensam. Men ändå kan känslan vara så stark i mig att jag måste gråta. Jag är i egentlig mening ALDRIG ensam. Min man, som är min bästa vän är alltid vid min sida, och mina fantastiska barn är ofta tätt intill. Jag har barndomsvänner jag fortfarande har kontakt med, jag har nya vänner som jag träffar ibland. Jag har personer att vända mig till om jag har frågor, behöver hjälp med något praktiskt, jag har fantastiska arbetskamrater och jag får ofta fina mail och meddelanden från personer jag inte känner i min inkorg. Jag ÄR inte ensam.
Men känslan i mig säger något helt annat. Jag känner mig så ENSAM. Jag kan inte sätta fingret på det, inte förklara det på något sätt. Det känns som om jag med ljus och lykta letar efter någon som kan förstå mig, finnas där, vara ok, med att jag inte alltid är ok, att jag är på mitt sätt, kör på, kör över, ramlar omkull, reser mig igen och fortsätter. Och jag vet att alla i min närhet accepterar det, men jag vill ha något mer, någon närmare, någon annat…
Jag vet vid det här laget att det inte handlar om någon annan än mig själv. Det handlar inte om att någon behandlar mig fel eller inte hör av sig tillräckligt ofta. Nej det handlar om att jag motar bort folk, inte lyfter luren, inte orkar träffas, inte tar kontakt och det gör mig ensam. Jag kräver att människor ska ta sig hela vägen fram till mig, jag möter dem inte halvvägs. Nej, jag kräver att relationer ska vara på mina villkor annars inte alls. Bara det borde ju ge alla dem i min närhet en medalj!
Det handlar kanske inte om att vara ensam, utan om att göra sig ensam. Att aldrig släppa in någon fast att man vill. När jag tittar runt omkring mig så ser jag så många människor jag tycker om, men jag vågar liksom inte komma dem nära.
Kanske handlar det fortfarande om samspelssvårigheter, kanske har det aldrig förändrats fast att jag är vuxen och borde förstå bättre? Kanske är det inte så att jag väljer att vara ensam, kanske vet jag bara inget annat sätt? Kanske får jag anstränga mig så mycket i kontakten med andra att jag inte orkar anstränga mig alls.
Jag vet inte, men i helgen har känslan varit högst närvarande. Den har suttit på utsidan av min hud. Jag har kunnat känna den, ta på den, på ett helt annat sätt än tidigare. Den där ensamheten. Den skaver, värker, gör ont. Kanske bär vi den alla inom oss men känner den inte förrän den kommer upp till ytan. Kanske har min känsla inte alls med nuet att göra, utan är en existentiell ensamhet, en rädsla, en sårbarhet. Märkligt ändå, att man kan känna sig så ensam när man aldrig är själv, och hur man kan vara själv men ändå inte känna sig ensam.
Jag blir påmind om att en känsla bara är en känsla, ingen sanning, hur ont den än gör. Jag tackar för påminnelsen, klappar om smärtan och känner istället tacksamhet för allt och alla jag har runt om mig. Tack! <3
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar