Nu sitter jag på tåget på väg mot Stockholm. Jag klarade det!
Varje gång jag ska resa blir jag sönderstressad av tanken att försova mig, missa tåget, gå på fel tåg, osv. Trots att det aldrig har hänt. Jag sover alltid oroligt natten innan. Tänker att väckarklockan helt magiskt ska dö, ställa om sig eller något liknande…Så i morse gick jag upp klockan fem (vaknade innan klockan) trots att inte tåget gick förrän halv sju.
Det är ju det där med tider. Jag blir så stressad av sådant att jag alltid vill vara 30-45-60 min för tidig. Vid ett tillfälle lyssnade jag på min man (ska aldrig mer göras om). Han sa att jag inte behövde cykla till tåget förrän tio minuter innan det gick, och jag tänkte att denna gång ska jag faktiskt testa och lyssna.
Jag minns att jag satt hemma i soffan och väntade in tiden, min kropp ville bara springa mot dörren men jag satt kvar. När det äntligen var dags gick jag ut och satte mig på cykeln. Redan efter någon meter kände jag att det var något fel. Punktering. Jag blev nu än mer stressad, men tänkte att det går ändå, så jag fortsatte att cykla. Big mistake!
Hela däcket gick givetvis sönder. Jag fick hoppa av cykeln och börja springa (med cykeln) vilket inte är så lätt med ett hjul som inte vill rulla. Springer förbi ett hus där dotterns klasskompis bor, hela familjen är på väg till jobb/skola och står på verandan när jag kommer lätt joggandes kutandes förbi. Jag lägger den här, ropar jag och slänger in min söndriga cykel i deras trädgård. De ser ut som fågelholkar när jag bara springer vidare.
Jag hann med sekunder till tåget, svettig, stressad och något förbannad.
Vad lärde jag mig av det (förutom att aldrig mer lyssna på min man)? Att fortsätta vara ute i mycket god tid.