Många tror att ADHD-problematiken bara hör barnstadiet till men sanningen är att det är ett livslångt problem. Visst problemen växer, krymper eller förändrar sig men likt väl är de där. Eftersom jag möter otroligt många med ADHD i mitt arbete vet jag om att jag inte är ensam med min upplevelse och kanske gör det mig extra ledsen. Många av oss har hela livet fått höra att vi ska lugna ner oss, sitta still och varva ner. Idag låter tillsägelserna annorlunda men innebörden är precis samma sak.
Hur orkar du? När ska du vila? Jag blir trött bara jag hör på dig! Djup suck… Du måste lära dig att göra en sak i taget! Jag frågar dig inte ens längre för du har alltid en massa nytt på gång.
Det är bara några exempel på vad jag får höra, ibland varje dag, ibland någon gång i veckan. En vuxen person säger till mig att jag borde ta det lugnt, varva ner, fast har förpackat det med lite finare ord. Och jag vet att ingen vill något illa, tvärtom, många är avundsjuka på min så så gott som aldrig sinande energi. Men varje gång de där orden sägs så känns det inte som en komplimang utan mer som en bekräftelse på att jag är annorlunda och borde passa in i ledet för att ni ska orka med mig.
Alla tips och råd vi med ADHD fått under vår livstid handlar ALLTID om att följa normaliteten, ha ETT jobb, ETT intresse, vara LAGOM, inte göra FÖR mycket. Vilket betyder att vårt sätt med tusen ideér och ”all in” är fel. Problemet är att det är kämpandet efter normaliteten (som enligt mig) gör oss sjuka.
När jag reflekterar över när jag mått som sämst i livet så är det inte när jag haft som mest att göra utan tvärtom, som minst. När jag lever utan måsten och mål går jag på sparlåga och depressionen är ett faktum.
-Jag får inte ha så många ideér, sa en klient till mig i veckan.
-Säger vem?!?!
-Alla andra.
Vilka är då de andra? Jo personer utan diagnos. Personer som inte förstår hur det är att stångas med tusentals tankar.
-Jag måste lära mig att vara tålmodig, sa en annan.
-Hur då?
Att försöka och försöka och ständigt misslyckas kommer aldrig att göra dig till en lyckligare människa. Vi med ADHD ska inte passa in i ledet, vi ska sticka ut! Det är det som är själva syftet. Varför har du annars fått de personlighetsdrag du bär på? För att låtsas vara någon annan? Du behövs för att du är unik och du ska aldrig försöka bli något annat.
En av mina klienter kunde under vårt samtal se att det var när han försökte anpassa sig, göra som alla andra som han fick återfall. Han blev rastlös, uttråkad, kände mörkret komma emot honom och hittade en snabb lösning för att mota bort det. Amfetamin. Många beskriver att drogen får dem att bli ”vanliga” kunna göra allt som alla de andra kan, så som att sitta still i längre stunder. Frågan är om det är något vi verkligen behöver avundas och anpassa oss efter?
För vi med ADHD kommer aldrig att kunna leva lagom. Vi behöver lust och kickar för vår överlevnad, på ett eller annat sätt. Jag vill därför påminna dig om att du inte ska lyssna på vad andra tycker, du ska lyssna på vad du tänker. Mår du bra av att ha fyra jobb samtidigt -fortsätt, sluta aldrig för att någon annan säger att det är för mycket. Har du tusen bollar i luften -härligt, sluta inte med det för att få någon annan att må bra.
Jag är så jävla trött på vad alla andra tycker! För den enda referensramen de utgår i från är sig själva. Så från och med nu vill jag att du skiter i alla andras åsikter. Vem du än är, tro ALLTID mer på dig själv än på någon annan!
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar