Månadsarkiv: april 2015


Sanningen

IMG_2170

  • 70% av människorna med mental ohälsa döljer sin sjukdom för omgivningen.
  • 50% känner sig diskriminerade av sina egna familjer.
  • 20% av alla svenskar kan inte tänka sig att bo bredvid en person som är psykisk sjuk.
  • 25% av alla svenskar kan inte tänka sig att arbeta tillsammans med en person som har erfarenhet av psykisk ohälsa.
  • Människor med psykisk sjukdom har sämre tillgång till kroppslig vård. En psykisk sjuk person med lungcancer löper 50% högre risk att dö av sin cancer än andra människor med samma sjukdom.
  • Hälften av de psykisk sjuka känner sig diskriminerade av den psykiatriska vården.

Byt ut ordet psykisk sjuk mot diabetiker eller hjärtsjuk och fundera på hur procentsatsen ser ut…

Källa: Socialstyrelsen/Hjärnkoll


En annan dag…

hands-407388_640

-Mamma, du kan lita på mig. Ge mig en chans, jag kommer inte att dö, säger min snart nioåriga dotter när jag nekar henne att hänga med en kompis till badhuset.

Hela min kropp skriker nej men mitt hjärta vill inget annat än att säga ja. Jag vill släppa iväg dig, låta dig vara stor, stå på egna ben. Samtidigt som jag vill hålla dig jättehårt och aldrig låta dig gå.

Förståndiga lilla flicka.

-Jag vet att du är orolig mamma, och jag vet att det är för att du älskar mig. Jag älskar dig med men jag vill verkligen göra det här…

Badhus, det värsta jag vet. Bara tanken skapar krypningar i min kropp. Finns det något farligare än vatten? Några minuter med blicken riktad åt fel håll och du är borta, föralltid. Jag står bara inte ut med tanken, med känslan i mitt bröst. Jag står fast vid mitt svar. Nej, aldrig , det går inte.

-Jag förstår säger du och lägger besviket på luren.

Jag önskar att det fanns en manual att följa, en regel, en lag som sa till mig när jag gör rätt eller fel, vad som är överdriven oro eller berättigad. Något som visar mig när det är dags för mig att släppa dig i från mig, låta dig gå. När ska du börja gå till skolan själv, cykla, leka utomhus i timmar utan att komma hem. När? Jag får ont i magen av bara tanken.

Du är på väg åt ett annat håll, och det är så det ska vara, jag vet det. Ändå barrikerar jag vägen framför dig, försöker att dölja stigen du skall gå. Jag försöker locka dig tillbaka till tryggheten i min famn för att stilla min egen ångest.

Jag vet att du en dag kommer att hoppa över alla mina hinder, kanske smyga dig förbi när jag inte ser. Jag måste släppa taget om din hand innan du själv sliter dig loss.

Men inte idag, och inte i morgon.

Jag är bara inte redo…än [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]


Gömma nyckel

FullSizeRender

Helgen flöt på bra men när det äntligen var dags för utcheckning från hotellet står vi plötsligt där med endast en hotellnyckel  och givetvis faller skuldlotten på mig :Pondering:

-Jag sätter mig här tills du har löst det, säger mannen min. Sök igenom din väska!

Jag går självklart direkt i försvar  :Bully: Varför är det alltid jag som blir anklagad?! Så fort någonting är borta så behöver det faktiskt inte vara jag! Andra människor kan väl också förlägga saker?  :Thinking:  Mannen min suckar.

Jag letar igenom HELA min väska, men hittar ingen nyckel. Vilket givetvis betyder att skulden inte ligger hos mig!  :Tounge-Out:

Jag gör det enda rätta och lägger skulden på barnen. För jag vet ju (läs tror) att jag lade min nyckel på skrivbordet direkt vid incheckning och rörde den aldrig mer eftersom jag visste var rädd för att slarva bort den.

Som tur var betydde en bortslarvad nyckel ingenting för hotellets del, men för mig var det krig  :The-Incredible-Hulk: Oskyldigt anklagad!!! Jag försökte förklara för min man att det lika gärna kunde varit han som slarvat bort den, för denna gången visste jag att jag faktiskt varken sett eller rört den där nyckel på hela helgen!

Vi hinner knappt komma innanför dörrarna här hemma för en en hotellnyckel nästan snubblar ur min väska  :Amazed:

(ja, samma väska som jag letade igenom). Men bara för att den låg i MIN väska anser inte jag att det behöver betyda att det är jag som är skyldig… Nej det kan ju faktiskt vara så att någon annan hittade den, säg i sin egen ficka, eller plånbok, och planterade den i min väska  :Whistling:

Det finns ju liksom inget bevis på att det är jag som har lagt den där. Vid en närmare utredning kanske det skulle kunna visa sig att en annan familjemedlem helt enkelt smugit dit den  :Ssshh:

Jag hade i alla fall rätt i EN sak! Jag hade inte sett den, rört den eller tappat bort den. Den har hela tiden legat i tryggt förvar….i min väska. :Who-s-the-man:


Dagen då du dör

Photo

Ångest är det fulaste jag vet. Ordet, känslan, innebörden. Den tar död på allt som kommer i dess närhet, förvandlar ljus till mörker och bildar sprickor i allt som är vackert. För mig har den tagit tillfällen och ibland år av mitt liv som jag aldrig kommer att få tillbaka. När jag fick min dotter blev smärtan av att kunna förlora henne större än kärleken. Jag var rädd att varje andetag hon tog skulle bli hennes sista. Stunder jag borde ha skrattat, grät jag. Stunder jag borde varit lycklig var jag smärtsamt full av oro.

När hon låg på min arm och sov kände jag att jag inte kunde vara nog så tacksam för denna ynnest. Det var för bra för att vara sant. Om jag inte visade tillräckligt mycket tacksamhet eller tog hand om henne tillräckligt väl skulle hon slitas i från mig. Hon var en gåva från ovan.

Jag ville aldrig släppa henne från min sida, jag ville torka varje tår, jag ville beskydda henne från varje händelse som skulle kunna utmynna i smärta. Det blev för tungt att bära. Som att vara nybliven förälder inte skulle vara nog…jag kraschade.

Jag har sett döden som min värsta fiende, att den ska drabba mig, mina barn…. men nu vet jag att jag hela tiden levt med den största fienden vid min sida, att den följt mig varje steg jag tagit. Att ha ångest som livskamrat är inte mycket till liv. För oavsett hur mycket ljus du har i ditt liv så kommer du att leva i skuggan.

Insikten kom som en smäll i ansiktet. Jag blev så arg, ledsen och besviken på mig själv att jag så länge levt så här. För plötsligt slog det mig att när du inget annat än oroa dig gör. Det är ju dagen, dagen då du egentligen dör.

 


Borta bra men hemma bäst

IMG_2090IMG_2106Här är jag i dagarna två. Trots hotellfrukost och mjuka sängar längtar jag redan hem. Inget frukostbord i världen kan jämföras men hundpussar, mitt tyngdtäcke och känslan av att vara hemma.

Längtar efter en 10 kilos bulldog i knät, 8 kilo kedjor över mig i sängen och 100% trygghet  :Pleasure:

Men lika härligt som det är att vara hemma är det också att se barnens uppspelta och nyfikna blickar. Frukost- och kvällsbuffé, gratis godis i varenda monter och att få sova i samma rum som mamma och pappa kan väl få vilket barn som helst lyckligt :Smile:

 


Psykosomatiska symtom

Det är en sak med ångest, det har jag liksom lärt mig att leva med. Ångesten är jag inte rädd för. Men när det kommer till kroppen, när min ångest skapar kroppsliga symtom. Då blir jag rädd, på riktigt  :Amazed:

Hur ska jag kunna se skillnad på ett psykosomatiskt symtom eller ett riktigt symtom orsakad av en verklig sjukdom? Jag (och många med mig) undviker att gå till läkaren in i det längsta för att de ändå bara tittar på en, ler och säger att det är ångest man bär på och ingenting annat. Jaha tänker jag, hur fan vet du det när du inte ens undersöker, och sen går man skamset ut där ifrån  :Liar:

Ja men visst, jag är rädd att varje leverfläck är cancer och huvudvärken är början på en hjärntumör. Men eftersom jag vet att jag inbillar mig så kollar jag (oftast) inte upp det, utan går runt med skiten. Det samma gäller mina ständiga stickningar och domningar i händer och fötter, de är förmodligen också orsakade av ångest, jag vet det!  Men tänk om, tänk om det faktiskt är MS och inte min ångest, hur ska jag veta skillnaden? När ska jag börja ta mina symtom på allvar? Tänk om jag faktiskt är sjuk på riktigt och ni förringar mina symtom. Efter som jag inte har någon måttstock att jämföra mig med har jag även börjat förringa mig själv….går runt kanske längre än vad jag skulle behöva med vissa åkommor bara för att jag inte vill möta en nedlåtande blick.

Ett tag hade jag dagligen ont i bröstet och svårt att andas, jag ringde min läkare och frågade vad jag skulle göra. Låtsas som ingenting fick jag till svar. Låtsas som ingenting!! Jag vet inte hur länge hon själv lyckats gå omkring med ett tryck över bröstet och låtsas som att det inte fanns…. :In-pain:

Om jag vs en ångestfri person söker vård för samma sak så är min upplevelse att vi får olika bemötande. Därför undrar jag om jag är skyddad från världens alla sjukdomar bara för att jag bär på en ångestsjukdom? Inte? I så fall vi jag veta när ni (och jag själv) ska börja ta det jag känner på allvar? :Thinking:


Dagens sanning

Du kan vara beroende fast att du går till ett jobb varje dag. Du kan vara misshandlad utan att bära blåmärken. Du kan känna dig ensam fast att du har vänner, känna dig tom trots att livet är fullt.

Du kan ha en ätstörning trots att du är normalviktig. Du kan vara ledsen fast att du ler. Du kan må dåligt fast att allt är bra, känna dig söndrig fast att du är hel.

Du kan känna dig ful fast att du är vacker. Dum fast att du är smart. Du kan känna dig fattig trots att du är rik, rädd trots att du visar mod.

Du kan känna dig fel, fast att du är rätt [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]


Välkommen ångest….

Jag har krälat i gyttja, slitit som ett djur. Försökt att rymma undan, suttit instängd i bur.

Jag har levt med näsan över ytan, ibland i djupet jag dragits ned. Men aldrig, aldrig, har du lämnat mig ifred.

Jag har sprungit genom eld, varit ensam på öppet hav.  Men oavsett omgivning, ger du dig inte av.

Jag har skrikit, jag har hotat, jag har bönat, jag har bett. Men vart jag än gömt mig, du mig alltid sett.

Du har suttit vid min sida, hållit mig i hand. Vi har svävat genom mörker, gått från land till land.

I många dagar skall jag få slita, i många år skall jag få gå. Med oket på mina axlar, och du vid min sida stå.

Vart jag mig än i världen vänder, finner jag dig alltid bredvid. Jag bestämmer mig därför nu, för att avsluta denna strid.

Jag tar dig i handen, bjuder in dig i min kropp. Låter din styrka ta över, kväver sakta mitt sista hopp.

Välkommen ångest, välkommen hem till mig. Det enda jag kan räkna med i livet, är ändå dig.

 

 


Barnmässa & hotellkalas..

header

Till helgen bär det i väg till Skövde på mässa. Samtidigt som jag vet att det kommer att bli jätte tufft (att stå på mässa två dagar i rad med en massa folk :Worry: ) så ser jag fram emot en hotellvistelse med familjen som kommer att vara med mig. Sonen fyller år på Fredagen så jag hoppas på god mat och presenter i överdrivet mjuka sängar.

Har ni vägarna förbi Skövde så vill jag så klart tipsa om barnmässan. Jag kommer att finnas i en av montrarna för att sälja böcker och prata psykisk ohälsa. Välkomna!