Min hårda väg!
Jag blir både ledsen och glad av denna videon. Ledsen för allt Tomas i denna video behövt uppleva, men samtidigt glad av tanken att vi kanske idag kan förhindra och hjälpa alla dessa personer i tid! Se, dela, sprid! <3
Månadsarkiv: april 2015
Två timmar av total koncentration-NOT!!
Veckans lektyr.
Igår åkte jag som sagt till biblioteket i stan för att i lugn och ro kunna jobba med nästa föreläsning. Jag blev lite lätt irriterad redan i dörröppningen när jag märkte att de har någon form av klädbytardag i bibliotekets lokaler så att lite mer folk än vanligt befinner sig på det ställe som inom de närmaste timmarna skulle förvandlats till min trygghetszon.
För att undvika människor hittar jag en liten plats längst bort i lokalen och känner mig där och då ändå rätt så nöjd. Men det börjar direkt!!! Bakom mig sätter sig någon som lyssnar på musik VIA hörlurar men ändå så högt att jag inte kunde undgå att höra. Jag vänder mig om x antal gånger för att liksom visa att jag OCKSÅ hör, men han undviker min blick. :Mad:
Jag försöker att vänja mig vid ljudet och kämpar vidare med min text när en ung kvinna kommer och skrattar högt. Hon pratar i telefon och hennes röst ekar över hela jävla biblioteket. Jag ger henne den där blicken, ni vet ”håller du inte käften snart så kan det hända en olycka”. Hon visar att hon ser den och vinkar till mig som för att be om ursäkt, MEN FORTSÄTTER SAMTALET I SAMMA VOLYM :Bully: Människor går runt, barn skriker, böcker tappas, folk snörvlar, hostar. Men plötsligt så händer det!!!!
En hel jävla musikal börjar spela! Jo! På riktigt! Nått band står på nedervåningen och skrålar så högt att nästan datorn slocknar. Folk applåderar, tjoar, och hon drar en ny jävla sång. Under en timme (kändes som två) satt jag där med boken i knät och höll för öronen. Under slutet av timmen kom jag på att jag hade mitt headset med mig så jag drog lurarna i öronen och satte på klassisk musik på högsta volym för att föröka få någon ordning i min NU, väldigt röriga skalle. :Shout:
Jag hade sett fram emot de här timmarna av egen tid, hur jag i tystnad skulle få sitta och plöja mig i genom fler böcker. Hur personalen nästan skulle få knacka mig på axeln vid stängningsdags och be mig gå och jag skulle vägra. Hålla mig kvar i bordsskivan medan de försöker dra mig från stolen. Allt för att få stanna i tystnad!
Men jag gjorde det enda rätta och gick där i från, tidigare än vad jag hade hoppats på och med en huvudvärk utöver det vanliga. Hem istället till ungarnas konsert, till hundarna, maken och huset med alla måsten.
Jag är glad för att blickar inte kan döda. Då hade det kunnat skett en olycka, eller två.
Föreläsning, intervjuguide och forskning.
Present från Vänersborgs kommun. Tack!
Igår startade jag dagen med en föreläsning för resursteamet i Vänersborg och idag men hundar, barn och dator i soffan. Härlig kontrast :Pleasure: Men båda känns ändå som en väldigt bra start på dagen. Jag får en sådan inspiration och kick av att träffa så otroligt duktiga och ambitiösa människor som verkligen brinner för sitt arbete. Och även om det fortfarande finns mycket vi vill förändra och förbättra för våra barn känner jag ändå en varm känsla över allt vi faktiskt redan gör, och att vi med gemensamma krafter faktiskt kämpar åt rätt håll.
Jag är imponerad av pedagogernas uthållighet.Själv hade jag aldrig klarat av ett sådant yrke, så all heder till er. Om något inte fungerar i mitt liv så ger jag upp, byter håll, ändrar riktning. Jag är för rastlös för att stå still, traggla samma sak, försöka lära mig. Nej, jag beundrar er, verkligen! :All-I-See-is-Love:
Idag ska jag försöka smita i väg till biblioteket i stan för att få lite egen tid. Jag ska försöka förbättra intervjuguiden till min uppsats och läsa lite forskning inför kommande Stockholmsföreläsning.
Ha en bra dag! :Heart:
Det måste hända något NU annars går jag sönder!
I mitt yrke träffar jag många individer med ADHD och jag känner nästan alltid igen mig själv i klienten. Känslor, tankar, beteenden, måendet. Det enda jag inte kunnat känna igen mig i är behovet av kickar som så många av dem beskriver. Många uppger att kickarna är orsaken till att de begår brott, fast att de inte vill hamnar de ändå där, igen, igen och igen.
Det är som att man inte styr det själv utan att kroppen handlar på automatik för att kunna överleva.
Häromdagen slog det mig att jag visst är likadan fast att det inte är kickar jag söker, det är utmaningar. Så fort jag inte har ett mål att uppnå så känner jag precis samma känsla av tomhet, rastlöshet och impulsivt försöker jag fylla den platsen med något nytt. Jag byter jobb, söker en ny utbildning, startar igång ett nytt projekt….jag måste bara göra NÅGOT annars går jag sönder. Jag står liksom inte ut med känslan.
Numera har jag strategin att ALLTID ha ett mål framför mig, förlorar jag det i sikte riskerar jag att sjunka djupt. För varje grej jag klarat av tex tenta, utbildning, föreläsning så inbillar jag mig att jag ska vara nöjd, att det ska uppstå en känsla av välbehag. Men det gör det aldrig, tvärtom. När jag har avklarat ett mål måste jag alltid ha nästa i sikte för att inte bli vilsen, drunkna, i min egen oduglighet.
Jag behöver ha någonstans att lägga all min energi annars rinner den av mig, och kvar finns då ingenting. Vi är lika du och jag, fast jag har hittat den lagliga vägen där inget annat går sönder, än jag själv.
En vilja eller ett måste?
I bland känns det som att allt i livet förvandlas till måsten, även det man tycker är kul. Jag är expert på att omvandla val till måsten. Egentligen är jag ju så himla väl medveten om att jag VÄLJER saker, varje dag. Men för mig känns det ändå som måsten. En sak på listan att pricka av liksom.
Som att läsa böcker, jag älskar det och har en lista över flera stycken jag vill läsa. Men jag kan inte titta på den för den ger mig bara ångest över alla böcker jag MÅSTE läsa. Samma när jag insåg att det gick att låna e-böcker på bibblan och har lagt massa i minneslistan där :Tired: eller readly, den där superduper bra tjänsten där du kan läsa hur mycket tidningar och böcker du vill där jag liksom känner ”tvungen” till att utnyttja den (fast att jag inte orkar eller har tid) för att jag betalar för tjänsten. Ja och jag vet att jag kan gå ur, men jag vill inte…
Det samma hände med målandet, bloggandet, skrivandet, pluggandet. Något jag börjar med för att det är kul och vill fortsätta med för att det är just kul, förvandlar jag till en extra tyngd och lägger den över mina axlar. Jag fattar inte grejen liksom.
Som att hjärnan hittar på grejer att ha ångest över. Nej men nu har du det inte tillräckligt jobbigt Jessica så vi lägger ett lager till över dig. Du måste gå ut med hundarna, måste träna, måste städa. Helt plötsligt har allt jag vill göra förvandlats till tyngder runt mina fötter och jag kommer ingenstans. Jag skriver listor, djupandas och försöker hinna ikapp alla de där måstena som förökar sig snabbare än ljusets hastighet.
Egentligen måste jag ingenting alls, jo det skulle vara att bokföra då. Resten är ju liksom upp till mig själv.
Två timmars ledighet börjar NU!
Nej nu tar jag ledigt ifrån mail, fakturor, tåg/hotellbokningar, regler, rutiner, ängslan och oro. Efter en timmes dyblöt hundpromenad ska jag sätta mig ner med en varm kopp te och måla lite. Jag har utökat mitt konstnärsgarderob ytterligare :Who-s-the-man: och köpt på mig ännu mer tavlor, penslar och nu också pastellkritor. Jag har inte hunnit måla alls så mycket som jag önskat så jag är fortfarande jättenyfiken på flera av grejerna. Kanske skulle jag sätta av onsdagarna som min lediga dag och inte ens titta åt datorn utan istället ägna mig åt målandet?
Spänningen har varit i topp i kroppen i dag och oron är högre än vanligt. Minsta lilla händelse kan få bägare att rinna över känner jag just nu. Jag hoppas att det är något slags kreativt kaos så att jag ska kunna sätta mina känslor i bild, men hittills har jag inte alls tyckt att det är lika lätt som i ord. Jag antar att man måste hitta sig själv, sin egen stil, det gäller i alla fall med skrivandets magi. Det är ju inte alltid så att du själv skriver på det sätt du gillar att läsa. Jag har liksom hittat tavlor jag gillar och som inspirerar mig, men den stilen kanske inte är mitt sätt att uttrycka mig, det kanske inte är jag, vem vet..
Hoppas ni får en bra kväll!! :Bye:
Skyll inte ditt dåliga beteende på ADHD!
Jag blir så himla trött, man får höra det allt oftare nu. Innan personen ens hunnit sätta sig i stolen berättar de att de lider av en odiagnosticerad ADHD. Personen beskriver ingen psykisk ohälsa, inga koncentrationssvårigheter, inga problem/svårigheter alls i livet egentligen. Problemet har hux flux uppstått. De har det som ett försvar, en ursäkt, ett inmatat mantra. Jag självmedicinerar.
Mot vadå frågar jag. Han tittar på mig som en frågetecken. Ja, du lider inte av någon psykisk ohälsa säger du, så vad är anledningen till denna självmedicinering?
-ADHD:n, svarar han.
-Ok ADHD:n får dig att må dåligt, kan du förklara på vilket sätt?
Nej, givetvis inte. och diskussionen slutar där.
Det finns en stor skillnad mellan de som säger att fyra bokstäver är anledningen till att de tar droger eller begår brott, och det är att de som har diagnosen kan med lätthet förklara innebörden av bokstäverna. Och jag har full förståelse (oavsett anledning) för att det kan gå fel, att man impulsivt tar fel väg, fel beslut, eller att man väljer att döva ett dåligt mående med droger. Men skyll inte på ADHD, och speciellt inte om du som inte har diagnosen.
Ja, och visst finns det ett samband mellan missbruk, kriminalitet och ADHD. Jag skulle aldrig påstå något annat, MEN det finns inget likhetstecken mellan ADHD och ett dåligt beteende. Så sluta snacka skit och ta ansvar för dina handlingar. Oavsett om du är med eller utan diagnos så är det DU som tar ett beslut, det är DU som går till handling. Bara DU. Och du är förmodligen påverkad av flera saker runt dig, men bara för det kan du inte lägga problemet utanför dig själv. Vi är tusentals andra som har samma diagnos som varken självmedicinerar eller slår folk på käften. Den bittra sanningen är att du inte har någon annan att skylla på än dig själv.
Veterinärbesök & vårblommor
Idag har jag och den här lilla godingen tillbringat eftermiddagen hos veterinären i Göteborg. Han skulle bara vaccineras men är med i ett forskningsprojekt så att vi var tvungna åka 10 mil för att ta den där sprutan. Jag är i alla fall lycklig över att ha klarat mig helskinnad både dit och hem. Inte nog med att jag inte gillar att åka bil, jag fullkomligt avskyr att köra bil när jag inte vet vart jag ska. Även om jag hade gps:en på så tyckte jag att hon inte pratade med mig tillräckligt mycket.
Jag hade liksom velat att hon småpratade hela tiden istället för att säga att jag ska svänga höger om 3 kilometer. Det gör mig skitstressad, dels för att jag inte vet när tre kilometer har gått, men sen också för att jag måste hålla höger som ett mantra i tanken annars glömmer jag bort det. Och ja jag vet att hon upprepar sig precis innan svängen men har du då lagt dig i helt fel fil så är det ju kört! Inte nog med att jag bara ska hålla koll på vägen och alla skyltar, det är ju en massa andra bilister också :In-pain:
När jag väl kom fram efter att kört vilse 2-3 gånger och stannat bilen lika många för att försöka tala gps:en tillrätta så var jag helt utmattad :Tired: bara tanken på att jag skulle ta mig hem igen fick mig gråtfärdig. Jag vet inte vem som gnällde mest i bilen, jag eller hunden. Jag gjorde mig i vanlig ordning ovän med gpstanten och Turbo i fråga förstod nog inte syftet med hela resan.
Hemresan gick i alla fall bättre, inte en enda felkörning! Nästa resa ska jag säkra upp med att ta med mig en extra medpassagerare (som kartläsare) eller ännu bättre som bilförare, så kan jag luta mig tillbaka och sitta bredvid :Approve:
Solen har visat sin bästa sida här idag och strålat hela dagen, vilket gör att jag förlåter gps tanten, för nu :Heart:
Finn fem fel
Är du inte rädd frågar folk. Rädd för att blotta dig, säga för mycket, visa upp dig på det där sättet? Svaret är nej, i alla fall inte räddare än vad jag är för så mycket annat. Jag har fullt nog med ångest och rädslor så att uttrycka mig kan man väl säga är det som bekymrar mig minst.
För mig är det skönt, en lättnad, att slippa bära på en mask, slippa gå omkring och ljuga. Jag har så himla trött på falska ytor av lycka och välbehag, allt vi ser runt om oss är en lögn. Kolla på statistiken på psykisk ohälsa och kolla på lyckovågen på Facebook och instagram. Ser ni den psykiska ohälsan någonstans? Känner ni någon som mår dåligt, inte? Nej, för att folk pratat inte, folk vågar inte. Syns det inte, finns det inte!
Jag är trött på att hålla igen, hålla inne. Jag är den jag är och det kan jag aldrig förändra. Inom mig bär jag mitt tidigare liv, som årsringar på ett träd. Du ser dem inte men jag känner av att de finns där. Hela mitt förflutna är idag det som är jag.
[Tweet ”Inom mig bär jag mitt tidigare liv, som årsringar på ett träd. Du ser dem inte men jag känner av att de finns där. Hela mitt förflutna är idag det som är jag.”]
Jag kan inte alltid matcha ihop rätt kläder, jag drar mig alltid undan sociala sammanhang för att jag har en känsla av att aldrig passa in, och när jag är arg skriker jag rakt ut oavsett vem som hör på. Jag sätter inte på mig ett låtsas leende och följer strömmen, nej, för det ger mig stötar av obehag i hela kroppen.
Nej jag är inte rädd, att få vara ärlig mot mig själv och gentemot min omgivning är det som gör mig stark. Jag behöver inte förskräckt smyga runt på tå, gömma mig eller skyla min kropp av rädsla för att någon ska råka peta i mina sår, för jag har redan blottat mig, öppnat upp och visat vad som är jag.
Pröva själv och känn lättnaden! Skit i att städa när gästerna kommer, stava fel, sluta sminka dig, bär olika färgade strumpor varje dag bara för att du kan. Våga misslyckas, våga göra fel, vara fel. Släpp sargkanten och titta dig omkring. Folk stannar kvar ändå, inget ont kommer hända dig, ingen kommer döma dig, i alla fall inte lika illa som du tror. [Tweet ”Livet blir lättare när du släpper allt det där du håller inom dig.”]
Våga vara operfekt!
För ”frisk” för att vara ”sjuk”? 2 kommentarer
Ibland tänker jag att jag är för frisk för att vara sjuk. Att jag inte är tillräckligt illa däran för att kunna kvalificeras in till att få någon hjälp. Jag skulle behöva skrika, gapa, gråta hejdlös. Jag skulle behöva vara arbetslös/sjukskriven, sluta duscha eller dricka alldeles för mycket alkohol. Det är som om de på något sätt behöver ett bevis på att det jag säger är sant, att min yta är för välpolerad för att rymma så mycket trassel där under.
Mina problem syns inte, finns inte, för någon annan. Det är nästan att jag ifrågasätter mig själv, SKÄRP DIG, är det verkligen så jobbigt? Du har ju klarat hela vägen hit, gå lite till!!!
Jag är anställd, har ett heltidsjobb, har aldrig varit arbetslös en dag i mitt liv. Jag har en familj, som fungerar, vi älskar varandra och har det bra. Jag har ett företag, där jag lägger hela pusslet själv….men ändå så mår jag dåligt.
Jag har en ångest som aldrig lämnar min sida, den är egentligen det enda jag vet med all säkerhet kommer finnas där när jag vaknar upp varje morgon. Jag har en hyperaktivitet som hela tiden tvingar mig i rörelse och inte låter mig stå still och en impulsivitet som alltid får mig att göra nytt, att aldrig stanna kvar. Jag passar liksom inte in i någon grupp vart jag än vänder mig.
Jag bad om en samtalskontakt för några månader sedan på min vårdcentral, jag fick träffa en samtalsterapeut vid tre eller fyra tillfällen. Hon frågade vad jag tyckte om kontakten och jag svarade ärligt att även om jag inte trodde att hon kunde hjälpa mig så var jag tacksam över att bara få prata, jag kände ett behov av att få prata…
Samma dag avslutade hon kontakten. Hon sade att jag hade så mycket kunskap själv, att hon inte kunde hjälpa mig, att jag skulle vända mig till öppenvårdspsykiatrin för att få någon med mer kunskap om min problematik. Jag trodde inte mina öron. Här var jag för sjuk, för avancerad för att de skulle kunna hjälpa mig, de tyckte att jag hade den kunskap jag behövde själv. När jag kommer till öppenpsykiatrin så är jag alldeles för frisk, där finns det folk som är i större behov av hjälpen än jag…
Vad krävs för att få hjälp, vad krävs för att få stanna kvar? Det känns som man inte blir tagen på allvar, att man likt en leksak kastas runt bland olika instanser, och kanske får man inte stanna kvar för att få hjälp förrän man tappats i marken flera gånger och gått sönder helt?
Jag vet att hon såg besvikelsen i mina ögon. Hon ville att jag så fort som möjligt skulle lämna rummet medan jag förstelnat satt kvar. Ledsen, chockad. Jag kände av hennes osäkerhet, hon var stum. Hon ville att jag skulle säga något, le, tacka för hjälpen, säga att allt kommer blir bra.
Jag kände mig så liten där jag satt, förminskad. Som ett barn som frågat om det går och leka men inte får vara med. Jag bad dig om hjälp, men du sa nej. Jag grät när jag gick därifrån, och du lät mig gå. Jag undrar om du, liksom jag kände dig misslyckad och lade skulden på dig själv? Jag undrar om du, fast att du sa att jag fick höra av mig, vet att jag aldrig kommer att komma tillbaka….