Månadsarkiv: oktober 2015

Jag skulle ha svårt för att jobba i ett öppet kontorslandskap. Varje ljud, samtal, hostning, harkling skulle störa mig, få mig ofokuserad och göra att jag var tvungen att börja om. Vissa ljud/händelser hade kanske lockat mig, intresserat mig mer än min egen arbetsuppgift och därför slitit mig bort från min datorskärm. Kanske hade jag blivit mer intresserad av ditt samtal, ditt problem, kanske hade jag ofokuserat sprungit runt där på kontoret och velat hjälpa, prata med alla. Eller kanske hade jag som i skolan bara flytt bort i min egen drömvärld, där du och resten av omgivningen inte kunnat nå mig,

På fikarasten, lunchen skulle jag ha svårt att vila upp mig, slappna av och samla styrka till eftermiddagen, när 30 stycken andra delar rum med mig. Jag skulle ha svårt att fokusera på ett enda samtal. För mig blir det ett enda stort brus, en dimma av människor som rör sig fram och tillbaka i rummet samtidigt som kniv och gaffel skär mot tallriken. Jag skulle känna att min luft var begränsad, att jag när som helst skulle kunna explodera om alla intryck tillslut inte lämnade mig i fred.

Nu jobbar jag tack och lov inte i ett kontorslandskap, och i mitt lilla lunchrum sitter vi max 4 personer vilket är alldeles lagom för mig att hantera. Men livet ovan är många barns vardag, och har också varit min. Varje dag är för många barn en kamp. Jag hade ont i huvudet och magen, varje dag. När skolan äntligen var över var jag helt slut av alla intryck och ville bara vara för mig själv, återhämta mig. I motsats till mig finns det barn som exploderar av alla intryck medan mitt inre bara lade av. Fastnade i en grå massa av ångest och nedstämdhet.

Hade någon satt mig i den där miljön idag igen, hade det hänt samma sak. Mitt inre stretar emot och tillslut går jag sönder. Fast att vi människor är så olika förväntar vi oss att alla ska klara samma sak. Feltolkningen blir ofta att det är eleven som är problemet fast att det är tvärtom.

Länge trodde jag faktiskt att det var mig det var fel på, för jag klarade inte av det, passade inte in. Betygen rasade lika snabbt som jag själv. Det var först i tonåren när en lärare lät mig jobba själv som betygen växte, och därefter växte också  jag. Hon fick mig att för första gången tro på mig själv, att jag faktiskt också kunde, att jag var lika bra som alla andra.

Kräver vi mer av våra barn än vad vi gör av oss vuxna? Vilka vuxna hade velat spendera mer än åtta timmar i skolmiljö? Hur hade du mått när du kom hem efter en sådan dag? Vi måste påminna oss om att vi alla (såväl barn som vuxna) är olika, och att alla barn har rätten att få växa. Det ska finnas samma möjligheter trots olika svårigheter. Vi måste sluta tro att det är eleven som är problemet, för den känslan sätter sig också i barnet och förmörkar dess framtid.

Bättre skolmiljö NU, för ALLA!

-Jag vill känna mig levande, sa en av personerna jag intervjuade. När jag inte får kickar känner jag ingenting, varken upp eller ner. Allt är bara grått. Kicken är det enda som får mig att leva, att känna något. Därför fortsätter jag.

Det är inte konstigt egentligen. Vårt belöningssystem ger oss en känsla av vällust när vi utför vissa handlingar. Detta får oss att utföra handlingarna igen, igen och igen.

En gemensam nämnare för de personer jag intervjuar är just ordet kickar. Och när jag tänker efter tror jag aldrig jag hört det ordet komma från en mun vars ägare inte har ADHD. Kanske eftersträvar vi med ADHD de där kickarna mer? Kanske kan vi inte leva utan dem utan att uppleva tomhet?

Jag tror att vi alla jagar olika kickar (iallafall vi med ADHD). För min del är det jobb, träning och utmaningar som jag springer efter. Annars sjunker jag till botten. De personers jag intervjuar använder istället droger och kriminalitet för att hålla huvudet ovanför vatten ytan. Annars sjunker de till botten. Har man då hittat ”fel sätt” att få dessa kickar så måste du hitta ett nytt sätt, för att fortfarande kunna hålla dig levande, och problemet är att det är lättare sagt än gjort.

Saker som kan ge kickar:

[wp-svg-icons icon=”checkmark-circle” wrap=”i”] jobba (mycket och hårt)

[wp-svg-icons icon=”checkmark-circle” wrap=”i”] shoppa

[wp-svg-icons icon=”checkmark-circle” wrap=”i”] äta

[wp-svg-icons icon=”checkmark-circle” wrap=”i”] ha sex

[wp-svg-icons icon=”checkmark-circle” wrap=”i”] spela

[wp-svg-icons icon=”checkmark-circle” wrap=”i”] träna

[wp-svg-icons icon=”checkmark-circle” wrap=”i”] utmaningar

[wp-svg-icons icon=”checkmark-circle” wrap=”i”] ta droger/alkohol

[wp-svg-icons icon=”checkmark-circle” wrap=”i”] slagsmål

[wp-svg-icons icon=”checkmark-circle” wrap=”i”] begå kriminella handlingar

De flesta jag frågat menar att det är otänkbart att leva utan. Vissa har hittat nya sätt, nya lösningar för att få de där kickarna. Medans andra inte vågar släppa det enda som får dem att må bra.

-Hur mår du innan den där kicken?

-Jag vet inte, jag känner ingenting direkt. Eller ja, jag mår väl inte så bra egentligen….

-Och efteråt?

-Då mår jag bra, då är jag störst, starkast och bäst. Då kan jag känna att jag lever, men bara då…

Ibland fastnar jag i negativa saker som har hänt, tex en tråkig tidningsnyhet jag inte kunnat undvika (som tex Lisa Holms död). Vanligtvis undviker jag ju allt sådant för jag vet att det blir som ett klistermärke på min kropp. Men när sorgen är där och ångestnivån ändå stiger kan jag lika gärna mata mig själv med mer onyttigheter. Jag läser tidningen flera gånger om dagen, lyssnar på nyheterna och tankarna går till världens alla olyckor. Jag känner mig dränkt i sorg och smärta.

Tillslut får jag nog, rycker bort klistermärket från min kropp, och gömmer mig från världens elände, igen.

Ibland kan det vara skönt att mata sig full med skiten, att liksom vältra sig i sorg och få känna att livets bedrövelse ett par dagar. Men det måste ha ett slut! Många jag träffar har liksom fastnat i skiten och kommer inte loss. De kanske vet att saker får dem att må dåligt men tar sig ändå inte ur det. Det kan röra sig om småsaker, sånt man tror sig njuta av men egentligen inte gör det. Bloggar, Facebook, Instagram. Jag köpte exempelvis tidningen Lantliv i flera år, som jag nämnt tidigare älskar jag miljön, husen och kunde verkligen drömma mig bort i bilderna. Men sen insåg jag att det fick mig att känna mig mindre nöjd med mitt liv. Det fick mig att längta ännu mer efter det där huset som inte var mitt. Efter att jag slutade att köpa tidningen kunde jag fokusera mer på livet jag levde just nu, och inte på det jag ville ha i framtiden.

Jag vill att du tar en funderar idag, finns det något som gör dig olycklig som du fortsätter med. Något som du inte får energi av?