nimble-builder domain was triggered too early. This is usually an indicator for some code in the plugin or theme running too early. Translations should be loaded at the init action or later. Please see Debugging in WordPress for more information. (This message was added in version 6.7.0.) in /home/nestorfo/public_html/wp-includes/functions.php on line 6131customizr utlöstes för tidigt. Detta betyder vanligtvis att någon programkod i tillägget eller temat körs för tidigt. Översättningar ska läsas in vid åtgärden init eller senare. Mer information finns i Felsökning i WordPress. (Detta meddelande lades till i version 6.7.0.) in /home/nestorfo/public_html/wp-includes/functions.php on line 6131
Både jag och Maria ligger helt utpumpade till sängs efter en dubbelföreläsning i Kungälv. Över 600 elever har avverkats och i morgon har vi lika många till. För mig var det publikrekord. Riktigt nöjd och stolt över att kunna gå upp på en scen utan magont eller klump i halsen. Med tanke på att jag aldrig varit pratsam, och egentligen aldrig gillat uppmärksamhet känns det riktigt stort [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]
Jag har fått en ändrad syn på det där med att sova. Eftersom jag alltid haft sömnproblem kan jag säga att den inte varit högprioriterad i mitt liv. Jag har alltid haft svårt för att somna in, vaknar lätt (och ofta flera gånger) under natten, och vaknar tidigt på morgonen. I morse när jag vaknade vägrade jag att öppna mina ögon, för gör jag det och kollar på klockan är det ofta kört (det är det i för sig ändå). Jag vill och försöker somna om. Kroppen är tung, ögonen svider, JAG VILL SOVA. Men min hjärna…..suck….när den har vaknat är det kört. Då är popcornmaskinen igång. Då hoppar tankarna kors och tvärs där inne. Jag öppnar ögonen 4,40. Suck!! Blundar hårt, försöker stänga av, men efter en timme ger jag upp. Huvudet har nu eldat upp kroppen som inte heller kan ligga still.
Jag har aldrig kunnat sova länge, oavsett när jag går och lägger mig. Min hjärna vaknar mellan 4-6 och då är det bara att stiga upp. Tidigare ställde jag klockan vid 5 och tog en joggingtur eller en långpromenad med hundarna innan jobbet eftersom jag visste att jag ändå inte kunde sova särskilt mycket längre, det var liksom ingen idé att försöka. Men nu försöker jag istället lapa i mig varenda liten minut extra sömn. Sömnen behövs för kroppens återhämtning och uppbyggnad, och jag som ligger på en hög ångest- och stressnivå behöver verkligen låta min kropp vila den lilla stund den kan.
Min största rädsla (förutom dödliga sjukdomar, krig och naturkatastrofer) är att bli deprimerad eller utbränd, och det kan jag förebygga genom en god sömn. Det är svårt att ställa två bra saker bredvid varandra och göra ett val, motion vs sömn.Tidigare prioriterade jag mina hundar och min träning. Det fanns liksom inga ursäkter till att inte stiga upp och bara gå rakt ut genom dörren. Men nu har jag prioriterat om. För mig kommer sömnen först. Jag behöver sömnen för att orka träna, för att orka jobba, för att kunna leva. Även om det bara är några minuter extra.
Så fastän att det oftast inte går, även om aldrig somnar om, vill jag numera inte sluta försöka.
Äntligen Fredag! Jag älskar verkligen helgen, att allt får gå i sitt eget tempo, att få vara tillsammans med dem jag älskar hela dagen. Kan liksom inte bli mätt på det! Egentligen innebär helgen oftast inte mer vila för mig. Jag går upp lika tidigt, om inte tidigare och jobbar med företaget. Sen står städning/tvättning på schemat. Sen är det alltid listor på saker som behöver göras, kalas, renoveringar, möten osv. Men även om helgerna ofta är fullbokade känns de ändå som det har ett helt annat skimmer än vardagen runt sig. Jag hoppas verkligen att helgtimmarna kryper fram då kommande vecka som är fullmatad. På Söndag kommer underbara Maria Andersson (flickor med ADHD) hit, och på Måndag & Tisdag väntar två fullspäckade föreläsningsdagar tillsammans i Kungälv. Resten av veckan väntar mitt ordinarie jobb med nya spännande utmaningar. Det gäller verkligen att fylla energidepåerna på max denna helg för att hålla veckan ut!
Hur orkar du, brukar folk fråga mig. Hur orkar du gå runt och bära på oro och ångest dagligen?
Vad har jag för val, frågar jag,. Där blir det tyst, ingen säger något, samtalsämnet byts ut.
Jag orkar för att jag inte har något val. Jag orkar för att det är så min dag ser ut från morgon till kväll. Jag orkar för att det är den känslan jag växt upp med, burit med mig hela livet, jag vet inget annat. Jag orkar för att det andra alternativet vore att sluta leva.
Jag väljer livet, varje dag. Även om det inte är lika ljust som ditt. Jag väljer att bära min tyngd, färdas i mörker, hellre än att inte leva alls.
Jag väljer livet, idag, imorgon och många år där till. Hur skulle jag kunna välja annorlunda,
när leva är det enda jag vill? [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]
Både jag och min dotter låg sömnlösa igår natt, av två helt olika anledningar. Jag hade en hjärna som vägrade sluta jobba, som kom med nya idéer och planerade framtida föreläsningar och projekt. Hon låg och oroade sig över kommande läxa, då hon skulle hålla tal inför klassen.
Vi möttes i trappan 3.30. Jag i frustration över min egen sömnlöshet, hon i tårar av oro.
-Mamma, jag försöker att sova men det går inte. Jag kan inte sluta tänka på det där talet jag ska hålla.
Efter ett långt samtal visar det sig att det inte bara är själva högläsningen hon oroade sig för utan det fanns flera andra frågetecken kring hennes uppträdande som förstorade upp rädslan ännu mer. Vi gick lugnt och sakligt igenom varenda rädsla.
Så många oroliga tankar istället för bara en. Hur löser man så många problem på en natt? I månens sken gick vi lika noggrant igenom vad vi skulle kunna göra för att det skulle kännas lättare:
Jag såg lättnaden spridas i hennes ansikte. Omringade av mörker satt vi och kramades mitt i natten. Istället för att gå och lägga oss och fortsätta älta våra tankar gav vi varandra varsin positiv tanke att avsluta natten med. Sedan kröp vi tillbaka under våra täcken, lite mer harmoniska båda två [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]
PS, talet gick bra, och hon blev både stolt och nöjd över sin presentation!
När en person drabbas av utmattningssyndrom eller på annat sätt blir sjuk av stress anser jag att man ofta kan se personen som symtombärare för en sjuk arbetsplats. Givetvis spelar personligheten in och medför att denna person kanske drabbas först. Men många gånger är en person den första som blir sjuk, efter den kan det komma en drös till, så ofta (men inte alltid) finns anledningen till problemet i själv organisationen. Sjukskrivningen borde därför ses som en väckarklocka! Ta den första utmattningen på allvar, verkligen se och våga agera. En person med utmattningssyndrom kan vara sjuk en längre tid, har man otur kanske den aldrig kommer tillbaka till samma arbetsplats, och det kan väl knappast vara det arbetsgivaren vill?! Arbetsgivarna måste börja ta ansvar, se, förebygga, våga fråga. Stoppa problemet i tid!
Men här kan även du och jag hjälpa till, vi som kanske är närmare vår arbetskamrat och kan se symtomen först. Är det någon på ditt arbete som har börjat förändras? Du som arbetskamrat kan också vara med och stoppa den negativa spiralen. Saker att vara uppmärksam på:
Har personen minskade fritidsintressen? Svårt att sätta gränser mellan arbete och fritid? Tappad livsgnistan eller är ständigt aktiv och ha svårt att varva ner? Märker du att hen är känslig för ljud och ljusintryck, eller överreagerar vid känslomässiga intryck? Var inte rädd för att prata med personen och fråga hur den mår. Tveka inte heller att prata med din chef vad gäller stressen på din arbetsplats. Utbrändheten ökar i Sverige. Lägg inte över ansvaret på någon annan, vi måste tillsammans sätta stopp för det här. Du och jag!
ser inte, pratar inte, hör inte…
Idag är det world mental health day på temat ”Dignity in mental health.” NSPHIG tipsar om att manifistera sina egna tankar kring temat på #minvärdighet. Så vad betyder värdighet för mig? Jag tänker att alla människor har samma värde oavsett hälsa och bakgrund så det är inte något jag ens tänker att diskutera. Värdighet för mig är att bli behandlad som alla andra, att folk inte tror att jag har en mindre eller sämre kapacitet inom mig på grund av mina diagnoser. Jag vill inte vara ”flodhästen i vardagsrummet”. Likväl som man frågar min arbetskamrat om huvudvärken har gått över kan man fråga mig om min ångest.
Jag vill inte att det ska finnas en tystnad kring mig. Tysta tankar som ingen uttrycker, frågor som ingen ställer, för det får mig att krympa, förminskas och skämmas över något som inte är mitt. Din rädsla. En känsla av att jag måste tassa på tå, gömma mig, för att du tycker att det är jobbigt att möta dina egna rädslor. Värdighet för mig är att ingen viskar bakom ryggen utan ställer frågorna ansikte mot ansikte. Att varken bli särbehandlad eller skyddad. Värdighet för mig är att bli respekterad, behandlad som alla andra.
Det jag egentligen vill säga är att det inte spelar någon roll hur öppen jag är om min psykiska hälsa om du fortfarande tycker at det är ett svårt ämne att tala om. Att du med din osäkerhet visar att det är obehagligt, och otillåtet ämne att prata om. Vilket på vissa arbetsplatser kan innebära att det blir tyst när personen kommer in i ett rum, eller att de undviker att ställa frågor/samtala kring vissa ämnen. Personen kan genom chef, arbetskamrater bli särbehandlad eller skyddad för att de inte tror att hen ska klara arbetsuppgiften, rädd för att hen ska bli utbränd eller inte vara kvalificerad.
Jag möter många i min vardag som hamnar långt i från arbetsmarknaden på grund av massa felaktiga antaganden, vilket får dem att känna att de förlorat värde. En grund för att jag ska må bra är att få synas, höras och komma till tals lika på samma villkor som alla andra. För mig handlar det mycket om hur jag blir bemött. Jag är väl medveten om mitt eget värde, men jag behöver känna att du också är det [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]
Det har varit en hektisk vecka. Förutom mitt ordinarie heltidsjobb har jag avverkat en dubbelföreläsning i Lysekil och en i Uddevalla. Så nu är jag mer än trött. Det har ändå varit två helt fantastiska dagar. Det är en overklig känsla att stå och berätta om sitt liv, sina erfarenheter och sedan få ta emot gåvor, tacksamhet och kramar från publiken. Fantastiskt!
Det känns skönt att vara igång igen efter sommarens uppehåll, och jag ser fram emot de kommande föreläsningarna i Kungälv och Norrköping. Helgen går i återhämtningens tecken. Äta, vila, sova och inte gå utanför ytterdörren mer än jag måste. Egentligen hade jag helt andra planer denna helgen, men när kroppen skriker nej och när man inte kan tänka klart så finns det bara en sak kvar på schemat, och det är rasterna.
Dottern kommer hem med skräck i blicken. -Mamma jag har en läxa att jag ska berätta en nyhet från tidningen högt i klassen…..och jag ska kunna den utantill! Jag tittar in i hennes förtvivlade ögon. -Vi ska nog hitta en nyhet som är enkel och bra, och jag tror inte att det är någon fara om du läser innantill lite grann.
Hon tittat på mig som att hon inte är nöjd med mitt svar. -Du brukar ju läsa högt för klassen i svenskan, lägger jag till. Så det klarar du ju.
-Ja, men jag har ont i magen varje gång, säger hon och suckar uppgivet.
Direkt skjutsades jag 26 år tillbaka och mindes min egen skolgång. Den ständiga värken i magen, och rädslan av att göra, vara fel. Jag minns hur allt det där jag egentligen tyckte var roligt bara förvandlades till en svart fläck och jag ville bara kasta iväg alltihop. Egentligen älskade jag skolan, utmaningen, att hela tiden få suga i mig något nytt. Men tillslut blev rädslan större än den där nyfikenheten. Kanske för att fröken otaliga gånger pekade på mig fast att jag inte räckt upp handen, och för att min mage vid varje sådan händelse vred sig så jag blev alldeles stum, eller kanske var det vid det där tillfällena det var högläsning och jag visste att ordet snart skulle bli mitt.
Jag önskar att man som barn skulle få ha roligt lite längre, att varje barn tilläts att växa i sin egen takt. Att prata inför grupp tycker även många vuxna är läskigt. jag läste någonstans att var fjärde svensk hade en rädsla inför att hålla tal. Om vi tänker att de flesta av oss tvingades till de där högläsningarna och redovisningar inför grupp så kan vi undra om det där tvånget hjälpte oss att bli av med den där rädslan, eller om det var de situationerna som skapade den?
Idag vaknade jag upp med ögoninflammation (eller vad det nu kan vara), det ena ögat har svullnat upp och är dubbelt så stort som det andra. Typsikt en dag som denna då jag ska iväg och föreläsa hela dagen. Känns väldigt obehagligt när det värker i hela ögat, så det får bli en sväng till apoteket innan jag åker.
Nu är det flera månader sedan jag föreläste sist och jag känner mig jättetaggad och pepp, det som oroar mig mest är bilkörningen. Särskilt hem ikväll när det är mörkt. Men jag ska försöka bli kompis med GPS:en redan nu på förmiddagen så att vi förstår varandra.
Jag känner mig så otroligt privilegierad att få komma ut och prata för människor. Det är verkligen en förmån. Det finns inget som lyfter mig så mycket som att få möta och ta del av andra människors liv. Men det är ju du som pratar tänker ni, javisst. Men i pauser och efter föreläsningarna brukar de bästa samtalen infinna sig. När jag har öppnat upp och berätta om mitt liv, är människor inte lika rädda att dela med sig av sitt. För många uppstår en otrolig lättnad i att inte vara ensam med sina tankar och känslor, så även för mig. Ibland tänker jag att det är jag som fått med mig mest hem, fast att det är jag som stått på scen.
Jag hoppas på en fantastisk dag även om det för mig kommer att bli en sen kväll, ha en bra Tisdag!
