Årsarkiv: 2016

Äntligen hemma!

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Känner mig som en urvriden trasa, energin försvann någonstans på sträckan mellan Stockholm – Göteborg. I slutet av resan när åksjukan gjorde sig påmind minns jag varför jag egentligen inte gillar att resa. Inte nog med att man är intryckskänslig, lägg lite illamående på det, urk.

Barnen däremot, de har en aldrig sinande energi. Man kan undra vart de får den i från. Det borde ju liksom vara tvärtom, så att man orkar ta hand om dem.

Inte bara jag som är trött här hemma

Sonen har varit överaktiv hela resan och det har inte besvärat mig det minsta förrän sista timmen på tåget du jag funderade på att låsa in mig själv på toaletten bara för att få en lugn stund.

Uppdateringar om både galan och stockholmsresan kommer när jag kan tänka (och skriva) klart. Ja, imorgon väntar jobb igen så jag ska försöka ladda batterierna de sista timmarna på dygnet här så att jag orkar ta mig upp i morgon.

Kung över livet galan 2016 1 kommentar

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Nyss hemkommen med familjen från kung över livet galan. Hela familjen har till och med hunnit hoppa i säng och minst en hunnit somna. Vilken härlig gala! Jag är grymt imponerad över arbetet de lagt ner, så proffsigt! 

Jag är också imponerad över mina barn, som klarade hela galan utan gnäll och över alla personer som satt på vår våning som inte visade en sur min över att sonen inte för en enda sekund kunde sitta still. 

Nej jag blev ingen vinnare, men ändå känner jag mig som en. Inte bara att jag fått en härlig upplevelse och fina tröstpriser, jag fick också med mig en mer än nöjd familj hem. Vi har haft fantastiska dagar här i Stockholm och i morgon är det dags för hemfärd. Känns både härligt och besvärligt! Hoppas ni haft en bra helg!

Medicin=sjuk?

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av
Medicin=sjuk?

Medicin=sjuk?

Hittade ett två år gammalt inlägg som jag inte tror varit publicerat här, men kan absolut vara lika aktuellt idag! Idag är läget dock ett helt annat, då jag pga leverproblem inte kan äta medicin och jag också fått mer kännedom och acceptans gentemot mina diagnoser. Men delar med mig av mina gamla tankar ändå:

Mediciner är jätte bra, jag förespråkar det verkligen. Ät så mycket medicin du vill om det får dig att må bra. Men det är inget för mig, jag klarar mig ändå.
Jag har inte funderat så mycket på varför, varför jag själv inte vill stoppa i mig något som skulle kunna få mig att faktiskt må bättre.
Jag har sagt att jag inte vill bli beroende, jag vill inte att en tablett ska avgöra hur jag mår för dagen. Jag vill liksom bara vara jag….och att det ska fungera ändå.

Jag har haft som ursäkt att jag har mått så här hela mitt liv, jag vet ju ingenting annat. Jag kan leva så här resten av mitt liv, inga problem. Inte förrän nu har jag insett att jag faktiskt inte har accepterat mitt öde, jag har i snart 34 år väntat på att det ska bli bra, av sig själv liksom. Att ångesten ska försvinna och aldrig komma tillbaka…

Men det är också först när jag stoppat tabletten i min mun som jag accepterat och erkänt att jag är sjuk. Visst jag kan skrika ut för hela världen att jag har ADHD och GAD det är inget att hymla med. Men det är först efter att jag tagit mediciner som jag erkänner att mitt liv faktiskt inte fungerar och att jag inte klarar det lika bra som alla andra.

”Ångest är den enda sjukdom man inte ska lära sig att leva med, den ska man lära sig att leva utan.”

Ja kanske är det så, för man lär sig att leva med den, som en ständig följeslagare. Den kalla järnklumpen i magen och den ständigt mörka skuggan bakom dig.

Många gånger tänker jag att ångest bara är ett symtom på ett problem och inte det egentliga problemet. Så om jag tar en medicin så dövar jag bara något som ändå kommer att finnas kvar i mig tills jag funnit lösningen.
Medicinfunderingarna har gått fram och tillbaka här hemma, från och till. Men plötsligt händer det:

-Jag behöver ingen medicin, jag är INTE sjuk i huvudet!
-Om det finns en medicin som får dig att må bra, men du vägrar att ta den för att du hellre mår som du gör. DÅ skulle jag kalla dig sjuk i huvudet!

Ibland är det inte bara andras syn på psykisk ohälsa man behöver jobba med, utan också sin egen!

Att ge…och få tusenfalt tillbaks

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av
Att ge och få tusenfalt tillbaks

Att ge och få tusenfalt tillbaks

Jag delar med mig av mitt liv, mina erfarenheter, både här i bloggen och när jag är ute och föreläser. För mig känns gåvan jag ger ganska liten, i jämförelse mot vad jag får tillbaks. Att ni delar det jag skriver, kommenterar eller mailar mig era upplevelser gör mig mer än glad.  Idag föreläste jag i två timmar, efter föreläsningen kom en tårögd dam fram och tackade mig för att jag fick henne att förstå sitt barn bättre. Det gjorde att jag genast kände att jag redan hade fått tillbaka det gav givit. Mina två timmar har medens fått ett högre värde. Fler människor kom i efterhand fram och kände igen sig, eller sina barn. En person berättade att min film hade hjälp dennes barn att bli mer förstådd i skolan. Sånt betyder så mycket, så mycket!

Jag minns fortfarande försäljaren som ringde till mig och frågade vad det jag gjorde verkligen betydde om jag inte hade för avsikt att bli stor, nå ut till den stora massan. Men jag håller fortfarande fast vid att det räcker med att hjälpa EN person, det känns ändå  betydelsefullt för mig.

Det blev en fantastisk dag, en föreläsning som verkligen stärkte mig (och förhoppningsvis min publik). Nu ska jag och familjen tillägna några härliga dagar i Stockholm i inväntan på Kung över livet galan. Sen blir det hemfärd.

Företagare och ADHD? -Min företagsresa

Detta inlägg publicerades i: Företagande & föreläsningar av
Företagare och ADHD? -Min företagsresa

Företagare och ADHD? -Min företagsresa

Några av de vanligaste frågorna jag får när jag är ute och föreläser är: Hur har du som har ADHD lyckats läsa på högskolan, respektive hur klarar du av att vara egen företagare när du har ADHD.

De vanligaste bilden av en person som har ADHD kanske inte är en högskolestuderande egen företagare men det betyder inte att de inte finns, nej tvärtom. Jag har träffat massor. Nej att driva företag kanske inte är något för alla, varken med eller utan diagnos. Man måste nog verkligen känna att det passar en, man måste ha någon form av eget driv.

Min företagsresa har inte varit en spikrak väg. Anledningen till att jag har ett företag är att jag inte vill stå still, jag vill jobba i min egen takt och med det jag brinner för. I ett företag kan jag pausa, vila, jobba på när jag vill utan att någon säger till mig och det finns ju både för och nackdelar med det så klart. Jag har gjort misstag -många. Men jag har också lärt mig en heldel på vägen.

Mitt första företag vare en webbshop, det var en impulsgrej, jag var uttråkad och tyckte att Odd molly hade snygga kläder, så varför inte köpa in en massa och sälja vidare. Win, win liksom?! Ha ha, den som känner mig vet att jag inte har ett brinnande intresse för mode även om jag tycker om att vara fin. Men vid sidan av studier, nyfödd unge och extra jobb på behandlingshem, vad kan passa bättre än att ha en egen webbshop liksom?

Nej det var ingen bra idé, och det var inte för att det gick dåligt, utan mer för att jag blev uttråkad, som jag sålde den vidare (butiken hittar du här). Jag har inte ångrat en sekund att jag varken startade eller sålde för jag lärde mig massor!

Men sen blev det ju tomt, jo jag pluggade på heltid, extra jobbade och hade ett litet barn men det fattades något. Jag startade då upp en förening, men eftersom andra inte hade samma driv och ork som jag själv kunde jag inte bära den på mina axlar och den fick läggas ned.

Och sen föddes nestor förlag. En bok tänkte jag, det kommer bli jätte bra. Jag kan sitta och pula och skriva lite när jag vill, inga krav, inga måsten. Ja det var i alla fall tanken. Men med boken kom en föreläsningsförfrågan, något som jag inte hade en minsta tanken på och med bloggen trillade det in fler, ja och sen började tankarna växa och växa, och från att vara ett litet företag som jag bara kunde greja med lite när jag vill, tycker jag att det nu bär upp mitt liv, är en del av mig, även om det inte är just företaget jag försörjer mig på.

Om jag jämför med mitt förra företag så känner jag verkligen att det här är jag, att få skriva, prata, träffa er….det ger mig så mycket energi.

Jag tänkte i några veckor framöver prata lite mer just om företagsamhet och ADHD, kanske ge dig tips och råd på vägen, kanske får du också höra fler historier från andra personer hur det gick till när de blev med företag, deras misslyckanden och framsteg. Har du frågor eller om det är något speciellt du vill att jag berättar om så maila gärna.

Det läkande skrivandet

Detta inlägg publicerades i: Författarskap & skrivterapi av
Det läkande skrivandet

Det läkande skrivandet..

Jag har alltid skrivit, alltid. Jag kan minnas sekvenser från när jag var 6-7 år gammal och läste upp dikter, låttexter för min farfar som jag hade skrivit. Säkerligen var det väl inget som var speciellt bra men att skriva skapade en speciell känsla i mig. Jag har också skrivit mycket när jag mått dåligt, varit ledsen, speciellt under tonåren. Jag har en hel kista här hemma med dikter och dagböcker som jag inte vågar titta i.

Många (de flesta kanske) skriver ju för att de vill bli lästa, men för mig är skrivprocessen något alldeles extra i sig. Det är ett sätt att lätta på trycket och bearbeta svåra/jobbiga händelser.

Jag har alltid haft svårt för att prata. Om någon frågar mig kan jag aldrig svara på vad det är. Jag kan liksom inte få ut känslan ur min mun. Men sätter du en penna i min hand så finns det så mycket där inne som måste komma ut, som liksom inte kan beskrivas i muntligt.

Psykologisk forskning har visat att skrivandet har läkande processer och jag skulle nog vilja säga att det har hjälp mig genom mycket. James Pennebakers är en professor som har studerat ämnet och menar att 20 minuters skrivande om dagen kan påverka dig emotionellt. Han menar att personer som skriver om sina känslor upplever en bättre hälsa över lag, både fysisk och psykiskt. Skrivandet kan vara ett sätt för dig att komma vidare.

Min första bok var absolut en läkande process, ett sätt att accepterar det som varit och förlåta mig själv. Tanken från början var ju inte ens en bok, utan jag ville bara få ut allt där inne som gjorde så ont. Jag tror också att denna bloggen har hjälp mig. Att jag här har ett eget rum att sätta ord på mina känslor, tankar och händelser. Jag reflekterar över mig själv och mina diagnoser ensam, fanns samtidigt tillsammans med er.

Jag får ofta mail från läsare som har skrivit om sina liv, sin problematik, eller någon händelse de varit med om, och vill förvandla sin berättelse till en bok. Och även om jag inte för tillfället kan ta emot manus vill jag uppmuntra er till att inte sluta skriva. För visst kanske man vill komma ut med sin bok, men det viktigaste tror jag är skrivandet i sig. Det spelar ingen roll om du visar upp det du skriver eller om du slänger pappret direkt efteråt. Det viktiga är att du får ut det där som finns inom dig.

Det finns en anledning till att dagböcker finns och att bloggar växer. Vi vill/behöver skriva. Har du inte försökt tidigare så pröva! Kanske kan skrivandet även läka dig [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

ADHD och sömnproblem 4 kommentarer

Detta inlägg publicerades i Psykisk ohälsa och märktes ADHD av
ADHD och sömnproblem

Blir några koppar sånt här idag…

Och så var det det där med sömn. Det är något jag tycker de flesta pratar om på helgerna, de sover ut. Jag har liksom aldrig fattat grejen med det, kanske för att det aldrig har inträffat i hela mitt liv. Sömn är ju ofta ett kapitel för sig när man har ADHD. (Sömn kan vara ett problem i mångas vardag, men har man ADHD så är det mer regel än undantag att du har något vajsing med sömnen).

Jag har haft insomningsproblem i hela mitt liv, något som har tagit timmar går nu på under 30 minuter (nu för tiden däckar man väl av ren utmattning antar jag) [wp-svg-icons icon=”wink” wrap=”i”] Det som stör mig nu för tiden är det där jäkla uppvaknandet. Det spelar liksom ingen roll vad det är för tid på dygnet, vaknar jag och slår upp mina blå så kan man ge sig fan på att hjärnan också vaknar, och gör den det, japp då är det kört.

Det är som att någon vevar igång en gammal motor eller nått (utan avstängningsknapp), är den väl i gång, ja då bara den går och går. Min man försökte i början av vår tid tillsammans lära mig att sova. ”Det är bara att blunda”, ”ligg kvar så somnar du tids nog”, ”det är bara att inte gå upp.”

Haha, ja eller hur, som att det skulle funka. Är man vaken så är man vaken. I början ansträngde jag mig verkligen (vad gör man inte för kärleken?). Men efter att vridit och vänt på sig i flera timmar så kan man inget annat än att ge upp. 13 år senare har han gett upp, det är ingen idé att lära mig eller tvinga mig att sova, du får bara en ännu surare kärring efter dig.

För en person som ”kan” sova ser man nog inte problemet, men för mig känns det otroligt jobbigt. För det handlar inte om min vilja, jag vill sova, men jag kan inte. Själv kan jag bli både ledsen och irriterad när folk snackar sovmorgnar hit och dit (och ändå har de mage att komma och säga att de är trötta liksom). För det här med sömnen blir ett ständigt skavande problem, något där man aldrig passar ihop med andra, och där jag får stämpeln av att vara ”den som är så j-la duktig som alltid går upp i tid”, ja men jag har ju liksom inget val.

Min dotter har haft samma sömnproblem som mig sedan hon föddes, och nu när hon ska börja sova över hos kompisar känner även hon att det uppstår svårigheter. ”Men vad ska jag göra själv i flera timmar när de sover mamma?”  Ja det är inte roligt att ligga i fem timmar och vänta på att sin kompis ska vakna, speciellt inte när man är hungrig, rastlös, trött och uttråkad.

Själv har jag varit uppe innan tuppen både Lördag och Söndag. Det som har hjälpt mig (förutom kaffe) är att acceptera min sömncykel. Istället för att bli irriterad för att andra får sova mer än mig försöker jag uppskatta den tiden jag får för mig själv vaken. Ja jo jag vet, låter jätte barnsligt, men tidigare blev jag lätt arg och irriterad för att alla fick sova utom jag, jag ville ju också sova. Men att känna så löste ju inte min problem. Jag fick ju inte sova mer för det.

I stället uppskattar jag att jag fått äta en frukost i lugn och ro. Jag har pussat hundar, druckit två koppar kaffe, svarat på mail, skrivit tre inlägg och fått en helt ny företagsidé och klockan är bara 7:47. Vad har alla sömntutor gjort under denna stunden, nej men just det ja, de har ju inte ens öppnat ögonen [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”]

Stress, ångest & försvunnen bettskena

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av
Stress, ångest & försvunnen bettskena

Jag de kommande veckorna…

För mig är det en stor skillnad på inre och yttre stress. Den yttre stressen är jag ofta medveten om att jag känner. Jag blir otålig, lättirriterad, rastlös, ja jag känner mig stressad helt enkelt. Men den där inre stressen, den är mycket lurigare för den vet jag inte alltid om, eller känner i alla fall den inte lika tydligt. Den inre stressen handlar mer om krav, förväntningar och ångest för min del.

Men som tur är har jag efter alla dessa år lärt mig känna igen den och kan därför se till att den inte växer sig större. Det första som jag märker är att jag bitit sönder mina kinder. Lyssnar jag inte på det kommer jag att pressa ihop tänderna ännu mer, och blir stel i axlar och nacke. Skulle jag strunta även i det så är spänningshuvudvärken ett faktum.

Första gången jag drabbades av spänningshuvudvärk förstod jag inte ens vad det var, jag skulle inte ens kunna förknippat det med just huvudvärk. Den kändes mer dov, molande eller tryckande och jag kände att jag hade ömma punkter i hårbotten. Det som var värst var nog att jag kände det som om jag hade ett åstramande band runt huvudet och samtidigt ett tryck uppifrån, jag kunde känna att det liksom gick kalla kårar genom huvudet ner i ryggraden.

Så för några dagar sedan märkte jag att jag hade börjat spänna mina käkar igen, mina kinder är nästan upptuggade inuti. Jag blev först lite förvånad och tänkte att jag ju är jätte lugn, ja för det är jag ju, allt yttre runt mig är i sin ordning. Men sen kommer man till allt det där inre som ofta är i kaos.

Jag har en föreläsning nästa vecka där jag ställer höga krav på mig själv, jag har en uppsats som ständigt ligger och drar energi, mitt tolvstegsprogram som jag ägnade hela förra sommaren åt har spårlöst försvunnit från jordens yta och så också från min dator. Förutom all den där vanliga oron jag brukar gå och dras med ska jag också byta redovisningskonsult. Så ja lite extra anspänning är det ju.

För att förhindra den där spänningshuvudvärken tänkte jag sova ihop med min bettskena  i sisådär några veckor framöver. Men när jag igår kväll sträckte ut handen på mitt nattduksbord för att stoppa in den i munnen var också den spårlöst borta. Ja inte munnen så klart, utan bettskenan.

Den som är förvånad räcker upp en hand. Inte jag, suck! För övrigt är det ett hett tips med bettskena, det hjälper verkligen! En annan får väl öva lite extra mindfulness till bettskenan återigen är upphittad.

Ha en trevlig helg!

Vikten av tydlighet!

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av
vikten av tydlighet

Förklara vart jag ska och varför!

Jag tänker på alla som likt mig själv, behöver tydlighet, syfte, mål och mening för att kunna utföra saker. Jag träffar så otroligt många som inte slutfört skolan, och inte pga att dom är dumma. Nej, utan för att de inte förstått syftet med det. Jag träffar också många som har förlorat jobb, har svårt att ta instruktioner för att dom inte kan förstå varför just den instruktionen är viktig. Jag tänker ofta på vilken tur jag har haft. Tur som träffat personer som kunnat motivera mig, förklara saker som jag inte förstod. Tur som har hittat ett arbete som är tydligt, strukturerat, där det inte finns så stora frågetecken utan desto större regler att hålla sig till. För jag, likt många andra med ADHD vill att det du säger ska ha ett värde för mig, då lyssnar jag gärna. Men jag vill bara att du säger det som är viktigt och att du snabbt kommer till din sak. Jag vill ha en tydlig röd tråd, jag vill att saker ska hänga ihop.

Syfte [wp-svg-icons icon=”arrow-right” wrap=”i”] mål [wp-svg-icons icon=”arrow-right” wrap=”i”] och att förstå meningen med det. Tappar jag någon av komponenterna kommer jag inte vidare. Då känner jag mig vilsen, står och stampar och vet inte vart jag ska.

Jämfört med andra tror jag att vi har en snabbare och starkare motor, vilket gör att vi vill köra fort och komma snabbt in i mål. Sånna som vi glömmer ofta att serva och fylla på bensin. Därför behöver vi en tydlig vägvisare, för vi har inte energin till att köra fel.

Så problemet ligger inte i att ta sig till målet, utan att förstå syftet varför vi skall dit. Är det en tillräckligt stor vinst för mig? Om inte så kommer jag hitta ett annat mål, en annan mening.

Energigivande föreläsning

Detta inlägg publicerades i: Företagande & föreläsningar av
Energigivande föreläsning

Energigivande föreläsning

Vilken fantastisk kväll det var igår. Och vilken fantastisk publik! Det kändes verkligen som en av de där föreläsningarna där jag fick tillbaka mer än vad jag gav. En sådan där kväll där man åker hem med en varm känsla i magen, och man känner att ja..det här vill jag göra igen, igen och igen.

Nej för alla föreläsningar känns verkligen inte så. Ibland har jag åkt hem dränerad, tung, fattig. Vid tillfällen har jag frågat mig själv varför, varför gör du så här mot dig själv. Men sådana där kvällar som det var i går, där får jag svaret.

Jag gör det för att du ska få känna att du inte är ensam, för att du ska få ett bredare perspektiv eller kanske en annan synvinkel. Jag gör det för att få utlopp för all sorg och all smärta där inne. För att förvandla den till energi, till något användbart, till något fantastiskt.

Jag gör det för att ni är nyfikna, ställer frågor, ber om råd, samtidigt som ni delar med er, berättar eran verklighet..för mig.

Jag gör det för att jag är trött på att vara tyst, för att jag vägrar att skämmas, för att jag vill ge dig hopp. Visa dig att du kan, precis lika bra som jag!

Tack Sjuntorp för en fantastisk kväll [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]