Årsarkiv: 2016

40-års kris?

-Har du hamnat i en 40-års kris? frågade min man mig häromdagen. Jag förstod vart frågan kom i från, för helt sonika har jag börjat lägga min lön på smink och skönhetsprodukter vilket aldrig tidigare inträffat. Jag började fundera på det han sa, kände liksom efter lite, har jag en kris?

Men nej, jag kom fram till att det var precis tvärtom. Jag bryr mig mer om mig själv nu, än vad jag någonsin gjort tidigare. För första gången i mitt liv lägger jag ner tid och omvårdnad på mig själv och får det att kännas bra.

Idag känner jag en tillfredställelse, njutning av att lägga en ansiktsmask eller sminka mig, och gör det inte på grund av att det är något jag vill ta bort eller förändra. Nej det är inget jag gör för att jag måste, utan för att jag vill.

För mig har smink och skönhetsprodukter tidigare handlat om att man är utseendefixerad. Idag har jag insett att det inte alltid handlar om utseendefixering, utan även om livskvalité. Det finns en viss skillnad i att ta hand om sig själv för att det får en att må bra, eller att göra det för att man annars mår dåligt.

Att det tog 36 år att finna lyckan i att ta hand om sig själv kallar jag inte kris, det kallar jag insikt.

Kunde Maj börja bättre? Sol och värme i dagarna två. Tvätt som fått både hängas och glömmas ute över natten. Ser ni mina smutsiga fönster? Ett klart vårtecken! Nu bär det av till jobbet och ikväll väntar företagsdaten som jag längtat efter hur länge som helst. Ser jag mycket fram emot!

Maj är en lugn månad för mig. Förutom tolvstegsträff och denna företagsdate händer inte mycket (förutom i mitt huvud där det alltid är projekt på gång). Så detta lugn kan behövas. För övrigt är Maj min favorit månad. Ljus, varm och med vetskap om att sommaren är på väg.

Japp, igår var det ju vårstädning av min kalender, och oj vad saker man kan hitta! [wp-svg-icons icon=”thumbs-up” wrap=”i”]

Som den här tex. Klokt av mig att skriva upp vad som ska göras vid varje månadsskifte, vart ska jag skriva upp att jag ska behöva kolla på den? [wp-svg-icons icon=”wink” wrap=”i”]

Men titta här då, här har jag ringat in dagar i rött och i grönt. Hur tänkte jag där, måste ju haft något väldigt bra tanke med det [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”]

Åh, ser man här, en ”att göra lista” där bara hälften har blivit gjort [wp-svg-icons icon=”shocked” wrap=”i”]

Åh jag som har letat överallt efter tomma papper att skriva på. Här satt de ju! Prydligt längst bak i pärmen. Klokt av mig, nu ska jag bara komma ihåg det nästa gång jag behöver anteckna! [wp-svg-icons icon=”pushpin” wrap=”i”]

Men kolla här då, en bloggstrategi för 2016, dessa brukar ju dock fungera bäst när man fyller i dem……

…..och titta här vad jag hittade allra längst fram i kalendern men ändå inte sett på några månader. Ett schema, dessa funkar ju allra bäst när man följer dem [wp-svg-icons icon=”happy” wrap=”i”]

Igår vankades det kalas för sonen som fyllt år. Finns det något man kan önska sig mindre än 23 skrikande barn när man känner sig hängig och sliten? Kalaset gick trots allt bra. Lite skratt, lite tårar, och alla kom överlevande därifrån (tom jag). Sedan fick jag lite egentid i favoritfåtöljen. Bara jag ett block och en penna. Önskar mig inget annat!!

Jag hann ta några koppar te i tystnad innan lilla familjen kom hem. Sen bestod dagen mest av soffsittande för min del. Att jag inte kunde ta mig ur soffan betyder att jag är hängig annars brukar jag inte kunna hålla mig kvar i soffan så länge. Och idag sov jag två timmar längre än vanligt (jiho!!) och klockan sju gick jag upp tillsammans med solen. Jag ställde mig på verandan en stund och andades in vårluft och tittade på min trädgård som håller på att genomgå en grön förvandling. (Äntligen!!)

Nu ska jag sätta mig ner och rensa min kalender (läs mitt liv), för utan den är jag ingenting. Folk brukar kommentera att jag har en stor kalender, men som sagt, allt man inte har i huvudet finns där i…och det blir ju en del.

Det blir lätt att jag får oordning i den (ja både huvudet och kalendern ;), jag skriver lite saker här och var, använder post it lappar och sen hittar jag inte vart det nu var jag gjorde den där anteckningen, suck. Så nu ska det försöka struktureras upp igen så att jag är redo för en ny vecka!

Påminnelse till mig själv: Hjälper det mig eller behöver jag gå vidare?

Är du som jag och lätt fastnar i det där ältandet? Jag tänker ibland att jag oftare borde lära mig att sätta punkt. Man har så klart rätt till att vara både arg, besviken och ledsen. Men inte för alltid. Ibland borde man sätta ett slut på det. Det som irriterar mig är att man lägger sin energi på en händelse eller en person som inte är värd det. För mig fastnar det på repat och personen blir svartmarkerad för resten av livet.

Jag har varit sådan i hela mitt liv men det är först nu i vuxen ålder förstår jag ju hur barnsligt det är, och att jag om någon hade tjänat på att gå vidare.

Jag brukar tänka på sinnesrobönen ”Ge mig sinnesro att accepterar det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd till att inse skillnaden” och önska att jag hade den intatuerad på insidan av mina ögonlock. Kanske det skulle hjälpa?

Livet går vidare och jag vill hänga med, jag vill inte fastna däremellan, i ilskan, i ältandet, i orättvisan.

Idag sätter jag punkt, jag släpper taget, jag går vidare….

Idag blev jag ledsen, ni vet så där otroligt ledsen att man knappt kan prata. När någon frågar hur det är och du inte kan svara för att tårarna tar över din röst. Ögonen svullnar, du snorar och du önskar att du bara hade kunnat hålla igen lite bättre. Men jag kan inte det, när jag blir ledsen så blir jag verkligen så jäkla ledsen. När jag känner mig illa behandlad så tar jag det verkligen så personligt, så hårt.

För första gången i mitt liv kände jag att någon nedvärderade mig på grund av min diagnos. Och egentligen blev jag arg, men mina tårar kommer alltid snabbare än ilskan. Ofta blir jag också arg på mig själv för att jag inte kan visa att jag är arg, för hur arg ser man ut när  man bryter ihop och gråter?

Jag ringde i alla fall till en arbetskamrat och grät ur mig det mesta, sedan läckte resten ut i bilen på väg hem. På en sekund förlorade människan som sårat mig den lilla respekt jag hade för henne, och det värsta är att jag vet att hon aldrig kommer att få den tillbaka, För om det är någonting jag har svårt för så är det att förlåta. Och arg, ja det kan jag vara i flera år.

Så vad gör man när man kommer hem efter en skit dålig dag och det känns som bröstet har exploderat? Jo man tar en promenad i tystnad med de två som verkligen vet hur man vill bli tröstad.

Sen kryper man upp tillsamman i soffan och pussas, och äter choklad.

Önskar er en trevlig helg!

Som jag tidigare nämt så gillar jag ju programmet ”Kropp & själ” från Sveriges radio. Följer du inte podden så vill jag ändå tipsa om avsnittet från den 12 April om högbegåvade barn. Jätte intressant avsnitt som verkligen får en att ifrågasätta vårt skolsystem (om man inte gjorde det sedan innan). Många barn med högintelligens upplever stora svårigheter, många misslyckas helt i skolan fast att man tycker att det borde vara tvärtom.

I avsnittet berättar tex en pappa om sin högbegåvade son med ADHD, Sten Collander från Mensa och en fd rektor om hur de jobbar med problematiken.

Avsnittet hittar du här.

På väg…

Det är konstigt att fem lediga dagar kan rusa förbi. Tiden i Stockholm stod aldrig stilla och det kändes som att man bara rusade från punkt till punkt. Innan nio var familjen vanligtvis ute från hotellet, mätta, glada och på väg mot nya äventyr. Vi besökte allt från museum till slott, junibacken och fjärilshus. Vi gick, gick och gick och trots att jag tagit på mig världens bästa skor så hade jag ändå ont i fötterna.

Sonen hittade ständigt nya ställen att meditera på. Dock inte tillräckligt länge för att vi andra skulle få ro. Han höll sig inte still i många sekunder på denna resa. Helt otroligt att vi inte tappade bort honom någonstans, tur att han har en mamma med kontrollbehov som ständigt höll honom i jackkragen. Annars hade han förmodligen varit kvar någonstans i Stockholm ännu.

Familjen upptäckte även att sonen hade en förkärlek för militärer. Han ville fram och prata med varenda en. (Vi bodde bredvid någon slags militärbas så jag kan säga att det blev en heldel).

Vi åt onyttigt i dagarna fem… …och vandrade under blommande träd.

Sen var den dags för den efterlängtade galan. Där sålde jag mina produkter, träffade spännande människor, lyssnade på levnadshistorier och massa underbara artister. Det var verkligen en härlig kväll som ingav hopp och energi. Sonen sammanfattade kvällen ”det var den bästa i mitt liv”.

Så tack Kung över livet för en fantastisk kväll, tack alla medverkande och besökare, och tack till alla er som röstat [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

PS,Vinnare av årets eldsjäl blev den fantastiska Jessica Stigsdotter Axberg, kika gärna in hennes sida om ni missat den.