Årsarkiv: 2016

När bägaren rinner över….

Detta inlägg publicerades i Psykisk ohälsa och märktes ångest av
Droppen som får bägaren att rinna över

Droppen som får bägaren att rinna över

Ibland blir det bara för mycket. Jag skulle bara vilja trycka på en avstängningsknapp och pausa livets bekymmer. Häromdagen var en sådan dag. Jag satt i godan ro med min kopp kaffe och får för mig att läsa tidningen. Något av det första jag ser är en artikel om hur butikskedjan Glitter återkallar några mobilskal då det visat sig vara giftiga. Min första känsla är ilska. Jag vill välta bordet och skrika rakt ut, sedan vill jag gömma mig i ett dike resten av dagen. Helst naken omgiven av obesprutat gräs för att vara på den säkra sidan (i skugga såklart för att minimera cancerrisken).

Idag spelar det ingen roll vad man gör, vilka val man tar. Du utsätts ständigt för yttre fara. Är det inte hot som IS eller krig, så är det ozonskikt, radonhalter, eller strålning. Har du riktig otur börjar till och med din egen kropp kriga mot dig och skapa dödliga sjukdomar. Inte nog med att du måste rädda dig själv och din familj, du måste rädda resten av världen också. Du ska hjälpa flyktingar, svältande barn och skadade hundar i andra  länder. Jag vill hjälpa, det vill jag verkligen, men för mig blir allting bara för mycket.

Vi bombarderas med att äta ekologisk, röra på oss och se till att vår omgivning är så ”giftfri” som möjligt. Samtidigt ska vi jobba heltid och ta hand om våra barn. Att bara oroa sig känns som ett heltidsarbete för mig!

De är ju inte bara de yttre hoten du måste passa dig för, nej, alla de där små grejerna som indirekt tar död på en, du vet lån, räntor, val av el, eller hur man ska rösta. Ja ni vet allt sånt där ska man också ha fullständigt koll på samtidigt som bekämpar världsproblemen. Jag försöker att avskärma mig så mycket jag kan, jag vill inte se, jag vill inte höra, jag har tillräckligt med oro inom mig ändå. Som om jag inte hade tillräckligt den dagen ringer telefonen, -Hej, jag ringer från ….har du tänkt på din pension? Jag skulle vilja ge honom en snytning genom telefonen, tack för att du väckte den sovande tanken, en sak till att lägga på listan av saker jag just nu kan oroa mig för. Jag slänger på luren. Om jag har tänkt på min pension? Jag är glad om jag ens lever fram till min pension vill jag skrika.

Nej, jag hade inte köpt något mobilskal på Glitter, så egentligen borde jag som alla andra bara bläddrat förbi och fortsatt och dricka mitt ekologiska kaffe. Men för mig räcker det med en liten liten grej, ett ord, en doft, en insikt för att väcka oproportionerligt stora ångesttankar hos mig. Min ångestbägare är liksom dagligen full och då krävs det bara en liten droppe för att få den att rinna över.

När världens bekymmer hamnar på mina axlar blir jag hjälplös, förlamad. Jag kan inte som andra bara skaka av mig dem och gå vidare. Jag får liksom inte plats med andras bekymmer. Jag har mer än tillräckligt med mina egna. Ett giftigt mobilskal förgiftar min dag, och flera dagar där efter. Jag har svårt att värja mig, skydda mig, svårt att ens släppa tanken på världens alla faror.

Nej, mitt glas är aldrig varken halvtomt eller halvfullt, det är överfullt.

Extra dag och föreläsningsfix

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Föreläsning nestor förlagJag förlänger helgen med en extra dag och tar ledigt i morgon med. Planen är att slutföra uppsatsen och skicka in den till min handledare igen för att se om jag närmat mig målet. En extra bonus skulle vara om jag förutom det även hinner förbereda två föreläsningar som ska hållas i April. Nu var det några månader sedan jag stod på scenen så jag skulle nog behöva förbereda mig mer än vad jag önskar.

Många erfarna föreläsare menar att man ska stå och upprepa sig framför en spegel, i timmar. Jag kan knappt komma på något tråkigare. Jag som HATAR upprepningar! Nej för mig räcker det att inhämta nytt material, göra PowerPoint och anteckningar, bara det kan ju ta timmar!

Ska i vilket fall njuta av min morgondag oavsett hur långt jag kommer. Hoppas ni haft en härlig ledighet!

Glad påsk!

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Några extra dagar ledigt är precis vad jag behöver. Det är mycket som rör sig runt i huvudet nu så jag behöver verkligen lite tid, för mig själv. Varje ledig stund som inte tillbringas med man och barn lägger jag på min uppsats. Det kommer vara en sådan otroligt lättnad när jag kan lämna den ifrån mig. Pust. Härom dagen tänkte jag att jag faktiskt borde ge mig själv en present efter att jag klarat denna stora bedrift. Min första tanke var att ”unna” mig en till utbildning.

Nej, jag och min hjärna är inte alltid överens som ni kanske förstår.

Ja för övrigt kommer nog helgen se ut som äggen ovan. Lite skratt, lite bus och självklart också en hel del sura miner. Barnen råkade i luven på varandra redan första dagen så det ska bli spännande att se hur helgen slutar. Förhoppningsvis mer skratt än tårar.

Önskar er en riktigt glad påsk!

Tiden & jag

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av
Tiden och jag

Tiden och jag

Jag och tiden är inga direkta kompisar. Ibland jagar den mig, och ibland står den still. Ibland springer den mig förbi, utan att jag ens märker det. Så hur ska man egentligen kunna veta vart den befinner sig?

Tiden är inget att lita på. Ena stunden är den där, andra är den borta. Den är aldrig samma från en stund till en annan.

Tiden kommer, och tiden går, ändå får man den aldrig tillbaka.Tid kan bara försvinna, för att aldrig mer dyka upp, och ibland kan du få flera minuter mer än vad du behöver. Så hur ska man veta hur mycket tid som är nödvändigt?

Tider ska passas, och tider ska hållas, ändå verkar den alltid falla människor ur händerna. Man kan titta på tiden, samtidigt som den försvinner.

Tiden är dyrbar samtidigt som den är gratis. Vi får alla lika mycket, samtidigt som vi känner att andra alltid verkar ha mer. Tiden lämnar dig aldrig fast att du känner att det är det enda den gör.

Tiden går aldrig att stanna även om det ibland kan kännas som att den står still.  En minut kan kännas som en timma, en timma kan kännas som en dag. Du vet aldrig hur fort tiden går, även om den alltid håller samma hastighet.

Alla önskar sig mer tid, fast att de har massor av den framför sig.  Vissa vill ha tillbaka tid, istället för att använda stunden de befinner dig i. Somliga lägger all sin kraft på framtiden, fast att nuet är det enda de har.

Somliga jagar tiden, andra jagas av den. Samtidigt finns det folk som inte vet om att den existerar. Nej för mig är tiden bara till besvär. För hur mycket jag än försöker förstå den, vet jag aldrig vart den är.

Tiden finns med mig, natt som dag. Ändå blir vi aldrig vänner, tiden och jag.

Att vara som alla andra

Detta inlägg publicerades i: Familj & föräldraskap av
Att vara som alla andra

Duger jag?

-Mamma, kan inte jag få låtsas vara sjuk i morgon?

-Varför då?

-Men jag är så stressad! Vi har prov varje dag. När ska man få vila? Jag orkar inte!

Hon är 9 år, och det är inte första gången hon uttalar stress. Hon blir stressad av alla prov och tester i skolan, hon blir stressad av läxorna efter skolan. Hon blir stressad av att leka med kompisar, hon blir stressad av att hon vill orka/hinna med sin dansträning. Hur ska man kunna göra allting samtidigt frågade hon mig. Jag hade inget svar.

Vi försöker att inte kräva någonting av henne, vi påminner henne om att hon inte måste ha alla rätt, att hon inte behöver vara duktig, att inget går under för att hon misslyckas. Men det spelar ingen roll vad vi säger, för inuti henne vet jag att det gör det ändå.

Hon vill göra som alla andra, leka med kompisar efter skolan. Men vi vet egentligen båda två att hon inte orkar. På Lördagarna ligger hon i soffan i timmar. Det kan gå en hel dag utan att hon tar sig ur pyjamasen och hon behöver det. Den där vilan, den där återhämtningen. Men jag undrar om man verkligen ska behöva ligga en hel dag och vila upp sig när man är nio år?

Det är inte bara det att hon vill prestera bra i skolan, jag vet att det som tar på henne mest är det som alla andra tar för givet. Sånt där som alla andra bara kan av sig själv. Hon försöker förstå alla de där koderna som man inte uttalar, läsa mellan osynliga rader, förstå lekar utan innehåll och instruktionsbok. Jag vet att hon bara försöker passa in, vara som alla andra, förstå vad som förväntas av henne… och det tar på krafterna.

Jag skulle egentligen bara vilja berätta för henne att hur mycket hon än försöker kommer hon aldrig att passa in i den där mallen. Att hon aldrig kommer trivas med att vara i samma form som alla andra. Jag skulle vilja få henne att växa för den hon är, istället för att ta på sig vingliga klackskor för att försöka nå upp till de andra. Hon kommer att falla…..och jag kommer att se på.

Jag skulle önska att hon insåg nu när hon var 9 istället för 39 att man inte ska behöva anstränga sig så mycket för att försöka förstå. Att hon är helt ok ändå. Men vad hjälper det att säga till någon att vara sig själv, när allt de vill är att vara som alla andra?

 

Lätt fånget, lätt förgånget…

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Lätt fånget lätt förgångetDet är så konstigt, sa jag till min man i Lördags, för första gången på riktigt länge så längtar jag ut, fast att jag vet att det kommer vara fullt av folk och oväsen. Det är ljuset svarar min man, värmen, våren, då orkar man mer. Jag hoppades på att han skulle ha rätt. Jag har länge känt mig trött och sliten, har känt motvilja att på helgerna ta mig utanför dörren, än mindre vistas bland folk. Jag blir utmattad av bara tanken.

Två timmar senare låg jag söndrig i sängen, tror till och med att jag sov. Kändes som att jag sprungit ett maraton fast att jag bara varit 30 minuter på en mässa. Tror till och med att jag hade kunnat somna i bilen om jag tillåtit mig själv.

Så långvarig var den energin. Lätt fånget, lätt för gånget. Nej, det här batterierna behöver helt klart laddas mer. ☀️

Den sjuka jobbstressen

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

[embed_video link=https://www.youtube.com/watch?v=Y4cIbehTmfY]

Vill tipsa på om en film från arbetsmiljöverket om den sjuka jobbstressen. Jag är glad att någon uppmärksammar det här och tar det på allvar! Det har nu kommit en ny föreskrift som riktar sig till arbetsgivare. Men när det gäller att stoppa problematiken kan även du och jag göra nytta. Syftet med föreskriften är att främja hälsa, att helt enkelt motverka ohälsa.

Jag tror att vi alla har någon arbetskamrat som vi är oroliga för, och jag vet att det är jätte svårt att nå ut till någon som befinner sig mitt i hetsen, som känner sig jagad. Så kommer man där och frågar hur personen mår. Det är svårt att nå fram. Men det här personen påverkar omedvetet  dig och mig, hennes flämtade gör i alla fall mig stressad, jag tittar mig genast över axeln och undrar vad jag har missat. Måste jag göra mer eller snabbare? Hon får även mig att vilja sudda ut mina gränser. Gränser jag har satt för mig själv som jag inte vill gå över, för att behålla min hälsa.

Vi måste stoppa det här, inte bara för din och min skull. För allas. Vi måste sluta springa, känna oss jagade. Vi behöver sätta upp staket runt om oss och säga att det här går jag bara inte över, det här är min gräns. Varken du eller din arbetsgivare tjänar på att du går in i väggen, så säg i från. Inte bara till din arbetsgivare utan även till din stressade arbetskamrat. Kan du inte hjälpa henne, fine, men låt inte henne dra dig med sig!

Jag svarar inte i min jobbtelefon på min fritid, jag tänker inte på mitt arbete på helgen, jag försöker inte klämma in ett möte i ett redan stressat schema. Jag gör det jag behöver och det jag måste, men sen räcker det. Där går min gräns. Vart går din?

NPF-dag, ångestmöten och fullspäckad helg!

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

NPF-dag, ångestmöten och fullspäckad helg!
Veckan har känts fullmatad som vanligt. Egentligen kanske inte med så mycket mer än vanligt, men det räcker att någon dags kvällsrutin blir rubbad så känner jag av det hela veckan. Och i tisdags var det NPF-dag i Trollhättan och det kunde jag så klart inte missa! Men både kropp och knopp sa ifrån när jag rubbade mina rutiner och har tvingat mig att ta det extra lugnt resten av veckan.

Trötthet och en molande huvudvärk blev mitt straff, men det var det värt. Föreläsaren Anneli Jäderholm fick mig att bli ännu mer nyfiken på en värld jag inte känner till och fantastiska Hasse Andersson som startade NPF-laget i trestad kunde beröra till tårar. Så tack Emma för att du skapade denna dag! (och att jag fick vara med på ett hörn:)

För några veckor sedan hade vi också vår första tolvstegsträff mot ångest, och nu är det bokat att fortsatta träffar kommer att bli av. Ser jag grymt mycket fram emot! Jag har skickat ut mail till er som var med på träffen så kontakta mig om det inte har kommit fram. Var du inte med på första träffen men är intresserad av att gå? Kontakta mig på jessica@nestorforlag.se Jag är noga med att inte få för stora grupper så du kommer med i mån av plats, så först till kvarn.

Denna helg är lite mer fullspäckad än vanligt, men det känns trots allt ok. I morgon ska två mässor besökas och på söndag får jag långväga besök. Jag hoppas på att solsken, familjemys, och återhämtning också ska inrymmas i schemat [wp-svg-icons icon=”brightness-medium” wrap=”i”]

Trevlig helg!

Ovilja eller oförmåga?

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av
Ovilja eller oförmåga?

Ibland blir det rätt, och ibland blir det fel.

När det kommer till neuropsykiatri så pratar man ofta om ovilja eller oförmåga. Man funderar ofta i termer om det är så att personen inte vill göra x, eller om det i själva verket är så att han inte kan göra x. Struntar personen tex i mitt möte, eller missar han det pga sina svårigheter?

Jag menar inte att det är fel att tänka på det här sättet, tvärtom är det jätte bra att vi funderar på om och hur vi ska hjälpa personen. Men ibland tänker jag att det ändå är fel att kalla det oförmåga, för jag tror att förmågan finns där….under rätt omständigheter.

Bestämmer vi att personen har en oförmåga så blir det lätt en stämpel i pannan. Kanske inte så synlig för personen själv, men för alla oss som jobbar med individen. Vi ser direkt den där stämpeln och innan vi ens frågar honom så tror vi oss veta vad han klarar, eller inte klarar av. Vi har gett personen en oförmåga som han inte kan sända i retur. Istället blir det att vi tar över, för att vara snälla. För att hjälpa personen.

Han blir som en marionettdocka i våra händer.

Jag skulle absolut inte säga att jag har en oförmåga på något plan, däremot kan mina förmågor kännas svagare eller starkare beroende på olika omständigheter.

Igår körde jag vilse (igen). På en väg där jag efter 36 år i samma stad borde hitta hem. Jag hade verkligen ingen ovilja att komma hem. Eftersom jag slutade min arbetsdag 21:30 dagen innan så började jobb-baksmällan göra sig påmind och jag ville inget annat än att komma innanför min dörr och kasta av mig skorna. Nej, jag hade en stark vilja att komma hem, tro mig.

Jag ringde lite halvtgråtfärdig till min man i bilen och berättade att jag trodde missat den infarten jag skulle in på, och under samtalet råkade jag visst missa en till, suck.

-Vi måste verkligen ut och köra någon dag och lära dig att hitta hem, suckar min man när jag kommer hem 30 minuter senare än planerat.

-Ja,jo, fast oftast hittar jag ju faktiskt hem.

Jag tror faktiskt inte att jag kan lära mig att hitta till olika ställen, man kan säga att jag har något fel på min inbyggda GPS. Det är ju inte helt ovanligt att jag kör (eller går) vilse ska jag erkänna, men jag skulle ändå inte vilja kalla det oförmåga. För kanske 80 % av alla gångerna lyckas jag trots allt (utan problem) att komma hem, eller nej det kanske var överdrivet, men säga 60% då. Mer än hälften av alla tillfällen så kommer jag dit jag ska (mer eller mindre stressad). Kan det då kallas oförmåga, när förmågan trots allt oftast finns där?

Nej, jag tror att det handlar om pusselbitar som måste vara på plats. Är jag stressad, har sovit dåligt, fått för mycket intryck eller gjort något som kräver mycket av min koncentration (så som tex att köra bil) så kan jag bara inte hålla ihop alla trådarna. Eftersom jag uppenbarligen fixar att köra bilen utan olyckor så missar jag istället skyltar och avfarter. Jag har liksom nog med att försöka hålla hastigheten och ha koll på resterande trafik.

Likväl som att jag kan hitta hem, så tror jag på att personer med npf kan passa tider, eller klara av alla andra uppgifter, under rätt omständigheter. Har du det rörigt runt dig, eller i dig, ja då blir det helt enkelt svårare att lyckas, men det är inte likställt med att det är omöjligt att göra det.

Det är jätte bra att vi tänker i termer av ovilja eller oförmåga. Men oförmåga låter för mig så slutgiltigt. Det är som att någon säger till mig att det här kan du bara inte, det här kommer du aldrig klara av, och det anser jag inte är sant. Jag kanske har en bristande förmåga ibland, men inte dygnet runt, varje dag.

Jag vill varken att någon ska ”lära” mig att hitta rätt, eller ta föregivet att jag alltid gör fel och därför kanske inte låta mig köra alls. Så om vi bedömer att personen har en oförmåga så är det viktigt att vi varken ”läxar upp” eller slutar att ge honom chanser. Istället behöver vi ge honom både förtroende och ansvar, samtidigt som vi accepterar att misslyckanden kommer ske då och då,  kanske lite oftare än för andra [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

Du ser inte ut att må dåligt

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av
Du ser inte ut att må dåligt

Du ser inte ut att må dåligt

Något jag ofta får höra från människor omkring mig när de får reda på min diagnos eller min psykisk ohälsa, är att jag inte ser ut att må dåligt. Andra vanliga saker som kommer ur deras munnar är: det märks inte på dig, vi tycker att du är bra, du är som oss andra, och det är inte något konstigt med dig.

Ja själv hade jag ju inte förväntat mig något annat, för jag vet ju att det inte är något konstigt med mig. Men det säger ju lite om synen vi har på folk som mår dålig, personer med psykiska diagnoser eller dem som lider av psykisk ohälsa. Det borde alltså synas eller märkas på dem? De beter sig konstigt, är annorlunda och mindre bra, eller?

Jag blir förvånad för det känns som om många fortfarande bär en gammal bild om psykisk ohälsa och ”konstiga människor” med sig. Där de tror att man genom personen utseende eller beteende kan säga vem den är. Sanningen är att vi inte har någon aning om hur personen jämte oss mår eller hur den tänker…om vi inte frågar. Min gissning är att vårt inre liv sällan syns på någon av oss (och tur är väl kanske det). Men bara för det betyder det ju inte att det inte finns där.

2016 borde alla på jordens yta veta att ett enda leende kan dölja tusen mörka tankar, och att ett felfritt yttre likväl kan spegla en söndrig insida.