När jag satt på universitetet för en vecka sedan hade ångesten verkligen tagit över hela min kropp, och när det händer blir man helt förlamad, man slutar tänka rationellt, och de strategier man tidigare haft är det lätt att tappa bort. Jag försökte förströ mig, titta lite i affärer eller lyssna på en podd, men tankarna for kors och tvärs och klumpen i min mage gjorde det svårt för mig att både gå och andas.
När jag tillslut gav upp och gick in och satte mig på universitetet tomt stirrande framför mig kom jag med ens på, vad gör jag, varför skriver jag inte? Efter månaders utbildning i skrivterapi slog inte tanken på på flera timmar, konstigt, att det ska vara så svår att leva som man lär!
Så jag satte mig och skrev, skrev om mina tankar, om ångesten, försökte hitta vart min oro låg, vad den bottnade sig i, och trot eller ej men tankarna kändes faktiskt lättare efteråt. Klarare liksom, även om klumpen i magen låg kvar.
Texten som skrevs (i fullständig panik):
Jag känner mig så nervös, det känns i magen i huvudet och genom min andning. Min nervositet förvånar mig, för egentligen är detta inget mer än ett avslut. Det betyder inget, klara jag det så fine, misslyckas jag så har jag allt jag behöver ändå. Boken kommer bli skriven, föreläsningen kommer att hållas och jag är fortfarande en bra människa. Jag är nöjd över min uppsats, jag tycker det är viktigt och riktigt bra, skitbra till och med. Jag tycker att jag har gjort ett superbra jobb och det som stressar mig kanske är att någon annan inte tycker det, men det spelar ju ingen roll. Det spelar ju ingen roll, det spelar ju ingen roll! Jag har svårt att lugna ner mig själv. Kanske är det för att jag så länge väntat på det här avslutet, eller för att jag inte riktigt känner någon kontroll över vad som ska hända, hur går det till, vad de förväntar sig av mig? Jag blir nästan lite arg på mig själv över ångesten jag känner, den känns löjligt! Jag har ju gjort värre och viktigare saker än det här! Alla anställningsintervjuer tex, där handlar det om pengar och min framtid, här handlar det egentligen inte om något mer än min egen tillfredställelse. Det är ingen som bryr sig om jag klarar/inte klarar det, ingen som ser ner på mig, inte ens jag själv. Jag skulle vilja se det här som en positiv upplevelse, som en ledig dag där jag får kika in i andras arbeten och träffa nya människor. Herregud jessica skärp dig, vad spelar det för roll, vad spelar det för roll? Äh, det handlar nog bara om att jag vill stänga det där kapitlet så himla gärna, att jag vill vända blad, byta sida. Men oavsett vad som händer så kommer jag att göra det ändå. Min uppsats är viktig oavsett vad någon handledare eller elev tycker, jag kommer att fortsätta göra uppsatsarbeten och publicera böcker då jag älskar formatet och tycker at det är viktigt, jag kommer at göra egna studier, utan någon skola bakom mig. Jag behöver inte någons godkännande, för jag är redan godkänd, jag är redan godkänd! Vad är det värsta som kan hända? De säger till mig att jag behöver rätta till några grejer för att kunna gå vidare och orkar jag inte det så är det MITT eget val och det är förståeligt med ett heltids arbete och ett företag. Jag har andra saker på gång som är mycket viktigare än det här… Det här är inte mer än några bokstäver på ett papper, en titel jag inte behöver, något jag har råd att vara utan. Det är ok, jag är ok. Det är en ny erfarenhet, en ny kunskap, jag kommer lära mig något av det här, och framför allt kommer det att vara njutningsfullt…efteråt.
I texten försökte jag undersöka vad som orsakade min ångest, men även peppa mig själv. När man skriver är det viktigt att få ut både känslor och tankar, att försöka koppla ihop händelser, för att på så sätt kunna förstå dem bättre. Efter att jag skrivit ner min text kom jag på att det som gav mig ångest förmodligen inte handlade om att få kritik utan att jag inte hade mer kraft och ork att lägga på uppsatsen. Jag ville ha den klar men visste inte själv och jag skulle orka vägen till mål om någon lagt mer arbete på mig. Jag var inte rädd för att få kritik eller att misslyckas. Jag ville liksom bara avsluta kapitlet och gå vidare.
Det häftiga med att skriva är att det kan ge en så mycket nya insikter. När man stannar upp och läser sin text tänker man aha, är det så där jag känner, vissa saker är självklara, andra förvånande. Jag kommer definitivt fortsätta försöka använda skrivandet i stunder där jag behöver utforska mina känslor och tankar.
Har du någon gång använt skrivandet som terapi eller är du nyfiken på att göra det, berätta!
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar
