Årsarkiv: 2017

Den där skuldkänslan 1 kommentar

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Jag känner mig otillräcklig. Spelar ingen roll åt vilket håll jag vänder mig så sitter känslan där och flinar mig i ansiktet. Otillräckligheten. Det hjälper inte att blunda för jag känner av dess närvaro. Oftast ignorerar jag honom, tänker att jag gör så gott jag kan. Men sen ställer han sig mitt framför mig, kan liksom inte få honom ur mitt synfält.

Han säger att jag kan vara en bättre mamma. Att jag minsann skulle kunna gå ner i arbetstid, eller åtminstone lägga ner företaget för att ge mer tid åt barnen. Dom är bara små en gång skriker han i mitt öra. Jag försöker att inte lyssna, för jag tycker att jag duger, att jag är bättre än många andra men ändå menar han att jag inte räcker till. Det spelar ingen roll hur hårt jag kramar dem, hur mycket jag lyssnar eller försöker att finnas där. Man kan alltid göra det bättre, eller ja, i alla fall är det så han säger.

Han säger också att jag är en dålig vän, att jag borde bry mig mer, ringa, skicka fler sms, hälsa på vänner och oftare gå utanför mitt hus. Jag suckar och bara tanken på att ge någon mer av mig själv får mig att gå sönder. Det spelar ingen roll säger han för det är så man gör. Offrar sig….så att man går sönder….

Du borde också ägna mer tid åt din familj. Du pratar ju knappt med dina syskon, eller hey du pratar ju inte med någon utöver dina arbetskamrater och klienter skrockar han hånfullt i mitt öra. Din mamma och pappa, ja dom finns inte där för alltid. Kanske borde du lägga ner tid och kärlek på dem nu, du kommer ångra dig när allt är borta. Att du gjorde fel, valde fel. Jag vill bara gråta, känner hur han suger ur all min energi. Han lägger allt ansvar, all skuld, bara på mig.

Och för att inte tala om din man. Hur länge tror du det kommer att hålla om du inte tar bättre hand om honom? Du behöver vara mer närvarande, lyssna mer, anstränga dig. Gör mer saker för hans skull och inte bara vara den som håller tillbaka. Hur rolig är du egentligen? Det finns inte ett uns av spänning i dig. Du sitter där, skriver och skriver, presterar och presterar, men inte för någon annan än dig själv. Tänker du någonsin på hur han har det?

Jag känner för att slå honom…..med en stol…..i ansiktet. Nej inte min man alltså utan otillräckligheten, han som serverar mig skuldkänsla efter skuldkänsla rakt i mitt fejs.

Inte nog med det som ligger dig närmast har du sett omvärlden? Nej förresten det har du ju inte skrattar han. Du undviker ju nyheter och media för att skydda dig själv. Men om du skulle titta bara några centimeter utanför din egen kropp ja då skulle du se världen. Hur illa det är. Giftig mat, krig, svält och orättvisor. Du borde göra något, skänka pengar din snåla jävel. Gå med i någon förening eller på något sätt bara hjälpa till. Nej men inte ens det gör du. För att du är för upptagen, av dig själv.

Jag hatar honom, på riktigt alltså. En sån elak jävel som det aldrig kommer ett snällt ord ur. Inget jag gör är bra. Vi stirrar på varandra. Han vinner även om jag inte förändrar något i mitt liv, även om jag inte gör det han ber mig om. För han stannar kvar, retas, tar plats. Jag ser honom och det är precis det han vill. Ha uppmärksamhet.

Han lever på min energi, dör ut om jag ignorerar honom.

Därför försöker han hitta vassare knivar, elakare kommentarer, för att hela tiden få finnas kvar.

Idag finns han här så tydligt, och jag är så ledsen för allt jag inte gör. Kanske är det att jag vill så mycket, älskar så stort att jag väljer att inte göra något alls. Relationer får mig sårad, orättvisor får mig ledsen. Jag drar mig undan, gömmer mig. Kanske för att jag bara äger känslan, men inte superkraften att kunna hantera den…

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Poesi tips! 2 kommentarer

Detta inlägg publicerades i: Författarskap & skrivterapi av
Bild från reaktionista

Bild från reaktionista

Jag vill tipsa om min fina bloggkompis Wilda som härom veckan gjorde en diktbok och även delade med sig av sina bästa tips för att skriva poesi, kika in hennes inlägg här.

Blackout poetry

Blackout poetry/Bild från Johanna Montell

Jag vill även tipsa om något som var helt nytt för mig men som jag helt klart blev nyfiken på. Jag hittade det hos Johanna Montell. 

Det kallas för blackout poetry och grundar sig i att man tar en bok man inte tänkt att läsa igen och svärtar över de ord man inte vill använda. Kvarvarande ord blir då en fin dikt. Lite mer info läser ni hos Johanna.

Mjölk och hunung

Mjölk och hunung, bild från Sandra Beijer

Jag äger konstigt nog inte heller en enda poesibok. Trots att jag älskar att både skriva och läsa dikter. Från Sandra Beijers blogg blev jag tipsad om denna som nu står på min inköpslista.

Japp det var mina poesi tips för dagen. Kram på er!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar

Bokrelease!

Detta inlägg publicerades i: Författarskap & skrivterapi Psykisk ohälsa av

Trodde nästan aldrig den här dagen skulle komma. Har känns som ett evigt väntande, overkligt. Jag har bara väntat på att få lägga det bakom mig, vilket jag älskar att göra. Stryka streck över saker och gå vidare. Men i fredags kom den, boken. Tre lådor á 500 böcker står nu och väntar i min hall. Härliga känsla!

Nu är datum för release bokad. Jag har föreläsning om boken för lekmannaövervakare på frivården bara någon timme innan. Så det blir lite med andan i halsen. Men jag tror ändå att det kommer att bli bra <3

Bokrelease

Bokrelease

Så kommande veckor består av planering för bokrelease. Känns spännande och samtidigt jätte läskigt. Jag vet att det kanske är en svår tid nu i December, att folk kommer vara upptagna med annat. Men jag har inte tålamod att vänta. Jag vill bara ha det gjort!

Releasen kommer hållas i brottsofferjourens lokaler och det känns jätte kul. Både brottsofferjouren och attention kommer finnas med under hela releasen. Två så viktiga föreningar!

Ja, jag hoppas i vilket fall på en fullsmockad lokal och ett tomt bokbord innan kvällens slut. Det hade ju varit drömmen! Så kom och fira med oss, jag vill jätte gärna träffa DIG där! Ta med dig vänner, grannar eller en främling du hittar på stan. The more the merrier!

Vi bjuder på glögg med tilltugg (så långt lagret räcker).

Välkommen!

Var: Brottsofferjourens lokaler, kyrkogatan 29 a, Vänersborg

När: 11 dec kl 20-22

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Du och jag mot världen

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av
Du och jag mot världen

Du och jag mot världen

Det är bara du och jag vakna, vi slåss mot världen nakna.

Himlen brinner och vi tittar på, jag vill fly men kan inte gå.

Det är du och jag mot världen, men den är för stor för oss att fånga in.

Jag kan inte ens fånga dagen fast att den är min.

 

Vi bär vapen utan att försvara oss. Går in i krig utan att slåss.

Vi kan aldrig vinna. Står stolta utan svärd. Vi kämpar för livet, för hela vår värld.

Det är du och jag mot världen, himlen brinner och ingen ser på.

Människor är blinda men inte vi två.

 

Vi balanserar på kanten utan att falla. Kämpar för att rädda dem alla.

Vi hoppar utan att förlora, vi förlorar utan hopp. Rör oss mot målet utan ett stopp

Det är du och jag mot världen,  kämpar på ostadig mark.

Håller hårt i varandras händer, ensam är aldrig stark.

 

Vi äter av jorden, tror att naturen är vår. Ger bort våra hjärtan, får tillbaka sår.

Vår fiende har inget ansikte, och vi vet inte vad som är på vänt. Försöker att öppna dörren som nyss stod på glänt.

Det är du och jag mot världen och himlen den brann.

Vi kommer alltid att ta striden, så länge vi har varann.

Att lägga på minnet när modet tryter

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Man måste ta risker, följa vissa vägar och överge andra. Ingen människa kan välja utan att känna rädsla.
Paulo Coelho

Mod är det som behövs för att ställa sig upp och tala; mod är också det som behövs för att sitta ned och lyssna.
Winston Churchill

Det är ingen konst att vara modig när man inte är rädd.
Tove Jansson

Enbart de som vågar misslyckas stort kan lyckas stort.
Robert Kennedy

Mod är att vara rädd för att dö men att ändå sätta sig upp på hästen.
John Wayne

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar

Råd han aldrig bad om

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Vi sitter i bilen när åttaåringen berättar om en händelse på skolan. Jag märker att han har pratat återkommande om en flicka de senaste veckorna. Jag nämner för honom att jag hört hennes namn väldigt ofta och att man skulle kunna tro att han är lite förtjust i henne. NEEEEJ, skriker han i bilen bara sekunden efter jag avslutat min mening. Det blir tyst.

–Eller jo, ja, jag kan inte sluta tänka på henne, så kanske, säger han och dunkar sig själv med handflatan i huvudet.

Helt plötsligt öppnas ett hav av råd upp och sköljer över honom ”Man ska inte vara rädd för att fråga chans” ”Det värsta man kan få är ett nej” ”När jag var liten….” etc. etc.

Jag har ingen aning om hur länge jag babblar men plötsligt avbryter han mig.

–Men mamma, jag är bara ett barn. Jag kan vänta, än finns det tid kvar.

Såklart, han har rätt. Man kan skynda långsamt (även om jag inte förespråkar det) [wp-svg-icons icon=”wink” wrap=”i”] Bara för att man är kär i någon behöver det inte betyda att man faktiskt vill bli tillsammans, och även om man vill det så kan man ju faktiskt gå runt och njuta av att bara vara kär. Tänk vad dom är kloka dom där små.

Kanske borde vi vuxna lära oss mer av det. Att saker faktiskt kan vänta, att än finns det tid kvar [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar

Talande tystnad

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av
Talande tystnad

Talande tystnad


Jag älskar tystnad och promenader med mina hundar är mitt enda frirum. Den enda stunden man kan vara helt och hållet för sig själv.

Det är så skönt att slippa hålla fokus och koncentration, att slippa lyssna, vara där för någon annan.

Så när dottern frågar om hon får hänga med på min promenad vill jag skrika NEJ, samtidigt som en del av mig såklart vill säga ja.

Du får gå med mig idag svarade jag när hon frågade, men jag orkar faktiskt inte prata. Jag vill bara gå tyst. Kanske kan vi gå tillsammans och lyssna på varsin podd, föreslog jag.

Hon nickade och drog med en gång på sig ytterkläderna.

Hand i hand gick vi under den svarta stjärnhimmelen utan att säga något till varandra. Skuldkänslorna gnagde i mig fast att jag försökte kasta dem undan. Hon såg nöjd och fridfull ut där hon gick lyckligt ovetande om kampen inom mig.

Vi stannar till och jag frågar vad hon lyssnar på. Hon berättar att det handlade om förebilder, att det var viktigt att ha bra sådana. Hon är tyst en stund och sedan säger hon ….och mamma du är min förebild.

Vi kramas i mörkret och fortsätter sedan att gå.

Jag tänker att det kommer fina saker ur tystnaden ändå.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar

Kvällspromenad

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Nyss hemkommen från en kvällspromenad. Jag, hundarna och framgångspodden i lurarna. Kan aldrig bli fel. Det tråkiga med promenader på kvällen är att man inte längre känner sig trygg. Överfall och rån är i dag vardag även i min lilla stad. Det är inte så lätt att hitta en promenadkompis med kort varsel, och sen föredrar jag ändå oftast att gå själv. Man får välja sina vägar och försöka gå i flock med andra människor. Inte jätte lätt i en folktom stad.Hemma har den första snön trillat ner. Helt oförberett liksom. Fick åka och köpa vinterjackor till barnen sen byggdes det snögubbar på löpande band.Men inne i stan var det på ställen helt tomt på snö. Konstigt det där. Hur det kan variera med bara några meters mellanrum. Nu väntar kvällsmat med barnen sen börjar veckan om igen.

Kram på er!

Drömmar och mål 2 kommentarer

Detta inlägg publicerades i: Företagande & föreläsningar av

Jag känner mig otroligt rastlös just nu. Det känns som att jag står och stampar och inte kommer någon vart. Det bor en stor otålighet i min kropp som river sönder mig inifrån. Jag har tagit flera jobbiga beslut den här hösten (ändra företagsform, revisor osv) sådant jag länge velat göra men skjutit upp för att det både kostad pengar, energi och tid.

Vid årskiftet kommer jag dra en lättnadens suck och vara glad att börja om från början igen, med rätt människor runt mig, och större kontroll över allt som sker. Men jag har också tagit ett beslut som kommer vara med mig ett helt år. Det gör lite ont i magen fast att jag vet att det är rätt. Vet inte om det är för att jag är rädd att kastat 18000:- i sjön eller för att det är nu jag kommer behöva arbeta, prestera på riktigt.

Men jag har anställt min egen chef, en säljcoach som kommer stötta och vägleda mig i mitt arbete, men också en person som kommer kräva att jag gör vad jag säger och som jag kommer behöva visa upp resultat inför. Det är precis vad jag behöver, jag vet det. Har tänkt på det länge men ändå stått på kanten och tvekat. Det är trots allt bekvämt att stanna kvar inom sin comfortzon,

Om jag någon gång ska nå mitt mål så vet jag att jag behöver börja min resa nu, och kanske är det det som skrämmer mig.

Jag har kommit fram till att jag är mer rädd för att flyga än för att krascha. Jag vet hur man reser sig upp och går vidare. Det är inga problem. Skrämmer mig faktiskt inte alls. Men jag kan inte flyga, om vingarna bär vet jag inte åt vilket håll jag ska styra eller hur man gör för att landa. Och hur hanterar man träningsvärken och krampen som måste komma när du har vingarna för mycket i hetluften?

Kanske därför många företagare inte på riktigt löper linan ut? 

Jag har i fler år drömt om att läsa till legitimerad psykoterapeut. En dröm som har känts väldigt långt bort. Dels för att utbildningen är lång, men också för att den kostar ca 500 000:-

Men jag måste försöka, på riktigt. Inte bara säga det utan också göra det. Man kan inte bära en dröm om man inte försöker att nå den. Så nästa år börjar min resa mot ett bestämt mål. Med stöd av min coach hoppas jag kunna jobba ihop de första slantarna till steg 1. Om allt går enligt plan ska jag ha nått mitt mål och ca 10 år. En lång resa men jag är säker på att den är värd både tiden och pengarna.

Om det är något jag är säker på så är det att jag älskar att möta människor i samtal. Jag har burit drömmen så länge så att den inte kan vara fel. Som jag har berättat tidigare så startade jag mitt företag impulsivt. Företaget har förändrats med mig och har funnits vid min sida utan att ställa krav, och det är jag tacksam för. Men samtidigt funderar jag på hur länge jag ska jobba extra utan att få något extra.

Visst företaget är min ventil, mitt tidsfördriv, utan det jag förmodligen blivit galen för länge sedan. Men jag känner att jag även där måste komma framåt, utvecklas. Växa, inte bara leka. Jag är en person som behöver kickar. Som behöver kämpa mot ett mål och bit för bit ta mig närmare det.

För mig (och många andra med ADHD) handlar njutningen sällan om att nå sitt mål, utan det är vägen dit som är det roliga.

Jag mår alltid väldigt dåligt när jag är färdig med ett större projekt eller om jag står utan mål, och det är väl där jag står nu. Därför känns detta målet perfekt för mig, inget jag kommer bli klar med under ett år eller två. Jag har också flera delmål på vägen.

Jag är inte säker på att jag någonsin kommer att nå fram, jag är bara säker på att jag behöver en riktning, någonstans att gå.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar

Terapeutiskt skrivande som friskvård

Detta inlägg publicerades i: Författarskap & skrivterapi av
Terapeutiskt skrivande som friskvård

Terapeutiskt skrivande som friskvård

Att ”skriva av sig” kan vara något för alla och inte bara för den som upplevt trauma eller mår dåligt. Speciellt föredömligt kan skrivandet vara för den som jobbar inom socialt arbete. För i de yrkena handlar det sällan bara om att möta en utsatt person, utan det handlar också om att möta sig själv.

Att möta sig själv i en storm av andras upplevelser och känslor. Det är inte alltid så enkelt som det låter då du är en människa och inte en maskin.

Vissa människor kommer att påminna dig om en anhörig eller kanske till och med bär på en historia du upplevt själv. Vissa människor och händelser hänger med dig hem, både glädje och sorg även om du släpper av dem på jobbet.

Att skriva om sina erfarenheter kan därför vara ett sätt att möta sig själv i den roll du befinner dig i åtta timmar om dagen. Det är inte alltid lätt att kliva ur den även om du går över tröskeln till ditt hem.

Jag har många gånger skrivit om mina erfarenheter (tex här, här och här)  och tycker alltid att det hjälper mig på ett helt annat sätt än vad samtal gör.

Vissa människor och händelser kan påverka oss utan att veta varför och du kanske inte hittar det svaret inom dig på en inbokad handledning eller i mötet med en psykolog.

Papper och penna finns alltid tillgängligt och du kan när som helst boka in ett möte med dig själv. Mitt skrivande gav mig mycket mer svar och tröst än de två samtal jag blev erbjuden av en psykolog efter en arbetsrelaterad händelse. Skrivandet har en läkande kraft, jag har aldrig tvivlat på det. Jag har i flera år stått i kö till psykolog, en hjälp som aldrig kommer. Men pennan finns alltid nära.

Jag vet också att ingen annan kan hjälpa mig än jag själv. Att i mitt fall handlar det mycket om att sätta ord på, och sortera tankar. Något jag gärna vill ha hjälp med, men om det inte går också kan kan klara på egen hand. Hade jag inte hittat pennan så vet jag inte hur det hade sett ut för mig idag, vart jag hade varit, eller vart jag varit på väg att gå.

Jag hoppas därför att fler finner denna hjälpen. Som ofta ligger framför dig, närmare än du tror. Inte bara för att bearbeta sorger eller trauman, utan också för personlig utveckling och friskvård. Terapeutiskt skrivande är en preventiv självhjälp som hjälper dig att hålla koll på din inre kompass, vara i samklang med dina känslor. Det är ett sätt att vara medvetet närvarande att hjälpa sig själv i sin dagliga storm av känslor och tankar.

Att använda pennan som psykolog är inte bara billigt och effektivt, det är också tillgängligt för alla när som helst på dygnet. Du behöver inte vänta på din tur, vara rädd för att blotta dig eller bli utesluten på grund av din ekonomiska situation. Det är som en av mina kursdeltagare uttryckte det ”ett mjukt och lätthanterligt sätt att få tillbaka sin röst, att våga synas, att orka finnas i nuet utan att krackelera och gå sönder”. Hur skulle skrivandet kunna hjälpa dig?

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar