Är du en lyssnare?
Usch det här inlägget känns jobbigt att skriva. Helt ärligt har det legat i min dator i månader utan att jag vågat publicera det. Jag vet inte riktigt varför. Kanske är jag rädd att någon ska missförstå mig, att jag ska göra någon ledsen, eller att folk helt ska sluta vända sig till mig i tron att jag inte vill ha någon kontakt (det är det sista jag vill). Men ändå är det något jag vill säga, något som verkligen skaver inom mig. Så här kommer det:
Jag är en lyssnare. Jag har inga problem med att vara tyst, det är något jag gärna är, och jag lyssnar alltid hellre än att prata själv. I mitt yrke är det givetvis en ganska bra egenskap, för en stor del av mitt jobb innebär att lyssna på andra. Men problemet som inkännande människa är att man alltid intar den lyssnande rollen, vart man än kommer.
Jag har inga problem med att prata och säga vad jag tycker men att lägga min tillit i någon annans händer känns nästan för mig omöjligt. Ingen av mina vänner kan nog komma och säga att jag någonsin under mina röriga ungdomsår gråtit ut i deras armar. Inte en chans. Istället stängde jag in allt inom mig och gick vidare.
Det är svårt att sätta sig på en plats som känns obekväm
Det är verkligen en utmaning för mig att ta plats i någon annans liv, det känns helt onaturligt och jag vill bara sjunka genom jorden,
När jag exempelvis kommer till en psykolog så vill jag fråga hur hon mår, vad som har hänt sedan sist och vad hon vill prata om idag. Jag vill vända och vrida på varje mening, tömma ut hennes ord och fylla dem med nytt innehåll, men det är inte min sak att göra. Inte min uppgift.
Problemet är att när man intagit den där lyssnarrollen en gång i livet så är den svårt att bryta. Det är inte så att man får ändra sig eller ta den tillbaka. Nej människor runt dig kommer för alltid och alltid förvänta dig att du är den som lyssnar, att du är den man ringer till eller kontaktar när man har problem. Man blir vänskapspsykolog med ständig jour.
Jag är trött på rollen som psykolog, eller missförstå mig rätt, jag älskar den. Men att ha dygnet-runt-jour är ett jobb jag inte längre vill ha.
Men det är så man gör, man pratar med vänner, sade en vän till mig när jag sade att jag inte orkade lyssna längre. Jag kände mig som världens sämsta vän innan men nu blev jag än sämre. Man ställer upp, sade hon. Det är ju inte det att man inte vill lyssna, jag vill självklart att en vän ska vända sig till mig med sina problem, det är nog bara det att ibland blir man full, man behöver stänga av. Man bär inte förmågan att kunna ge hur mycket som helst och ibland tar orken helt enkelt bara slut.Eller så kanske det ligger i att jag vill ta plats själv, och blir rent av ganska ledsen när en vän inte ger mig det utrymmet, eller rättare sagt när jag inte tar det.
Det är inte du, det är jag
De är inte ovanligt när jag träffar en vän att det inte handlar om mig, att personen inte en enda gång på flera timmar frågar hur jag mår eller vad som är på gång i mitt liv. Allt som oftast handlar vårt möte om dem och visst, det är bekvämt för mig (att bara lyssna), men samtidigt gör det mig så otroligt ledsen. Jag känner att ställa upp (för vissa personer) är det enda jag gör, men att det inte är någon som finns där tillbaka, och problemet ligger nog inte i att mina vänner inte lyssnar, utan mer i att jag inte pratar. Och för att det efter alla år nästan tas för givet att jag inte har något att säga. Om du är min vän, ta inte illa upp! Det är inte dig det är fel på, det är jag, jag vet det. . Det är sååå svårt att efter 30 år byta roll, förändras. Att helt plötsligt ta plats, fråga om råd eller berätta om vad som är på gång i mitt liv. Det känns omöjligt.
Mina vänner frågar ibland hur det är, hur jag mår. Men jag ger alltid samma svar. Och inte för att jag håller något inne, nej men mitt liv är i stort sett alltid detsamma, Jag har inte mycket nytt att berätta. I alla fall inget som någon annan skulle finna intressant…. eller det är i alla fall så det känns.
När jag vid tillfällen i mitt liv fått positiva besked och fått lust att berätta för någon har jag ofta tagit upp telefonen, stirrat på den och stoppat ner den i fickan igen med tanken ”vem orkar lyssna?”, ”Vem skulle vara intresserad?”
Jag vet att tanken kanske inte är sann, att det kanske finns många som vill dela min glädje med mig, men det känns inte så, inuti. Jag får liksom inte plats eller så bär jag på en oförmåga att själv ta den. Kanske har det med min ångest att göra eller kanske är det bara så vi lyssnare är? Det är verkligen ett beteende jag vill ändra på, jag vet bara inte hur.
Vad är din erfarenhet? Är du en lyssnare? Känner du igen dig? Har du lyckats ändra ditt beteende? Berätta!
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar
