Månadsarkiv: juli 2018


Artikel i TTELA

TTELA

TTELA

Härom veckan var jag med i en artikel i TTELA (utan att jag själv var medveten om det). Så tack ni som sa till och ni som skickade mig följande bild. Har tyvärr inte tidningen själv och intervjun skedde för veckor, eller var det månader sedan? Har även intervjuats för hemmets journal där det kommer en artikel till hösten. Minns faktiskt inte ämnet då det var flera intervjuer samma vecka. Har svaga minnen om att det kan ha varit en tidning till, så hittar ni någon mer spännande artikel, hojta till/ från en som har noll koll [wp-svg-icons icon=”cool” wrap=”i”]


Veckoplan | 31

Veckoplan 31

Veckoplan 31

Avklarat förra veckan:

Jag har äntligen skickat in min skrivkortlek på tryck. Nu väntar jag bara in ett godkännande att filen är tryckfärdig. *Håller tummarna* Aldrig har jag väl längtat efter en produkt så som jag gör på denna! Jag har rensat min mail (kanske inte lika noggrant som jag önskade) men mailkorgen är iallafall mindre än tidigare. Vi får se om jag hittar motivationen till att rensa den totalt. Det är ingen viktigt uppgift, det är väl därför jag skjuter på den, men det skulle vara skönt att känna att man hade fullständig kontroll (om man nu kan få det över en inbox). Jag har även arbetat med min hemsida, ändrat både bild och text i webshop. Lagt till och tagit bort några sidor på hemsidan. Små grejat med sådant man inte har tid eller lust med annars helt enkelt.

Veckans mål:

Jag ska fortsätta samla in idealkundsintervjuer, arbetar du med människor i samtal och är nyfiken på terapeutiskt skrivande får du gärna svara på en längre intervju här. Tack <3 Jag hoppas också att jag får svar på om min kortlek kan tryckas eller ej, om inte så kommer jag försöka göra den tryckklar. Annars har jag en halvklar kurs “skriv dina memoarer” som ligger och skräpar. Den ska jag göra klart och lägga ut i butik.

Veckans fokus:

  • Få kortleken godkänd.
  • Samla intervjuer.
  • Göra färdigt “Skriv dina memoarer”.

Veckans fundering:

Jösses vad ideér som kommer till mig nu. Har flera böcker och produkter i huvudet vilket gör att jag inte kan påbörja någonting. Tankarna byter hela tiden form och skepnad. Jag får vänta tills de lugnat ner sig lite för att se vad det är jag ska ta tag i. Pausknappen är intryckt.

Veckans svårighet:

Att landa i att bara vara och inte göra saker hela tiden. Det är en jobbig kamp mot sig själv. Har fortfarande inte landat i någon semesterlunk utan hjärnan går tvärtom på högvarv och vill få massor gjort. Men jag kämpar emot. Här ska det “vilas”.

Om tid finns:

Ska jag göra ingenting.


Semester | dag 6

Igår var jag och fantastiska Therese på en Varbergstripp. Det är en stad jag velat besöka länge och när någon frågade varför hade jag inte ens ett svar på frågan 😂 Jag följer en bloggare från staden och jag gissar att det var hennes fantastiska bilder som lockade mig.och vilket fantastiskt ställe. Skulle kunnat gå runt med kameran en hel dag och bara beundrat platsen. Men eftersom vi åkte segway vågade jag inte ta kort i farten. Hade nog med att bara stå på maskinen 😂 Jag var livrädd när jag ställde mig på apparaten och tänkte att “det här kommer aldrig gå” men det gjorde det! Men så fort rädslan kommer in börjar maskinen spöka, helt plötsligt vet man inte hur man tar sig framåt, man tycker att man svänger men maskinen hänger inte med. Men klarade jag det så klarar alla det vill ja lova. Det är ett jätte härligt sätt att ta sig fram på och för att undersöka delar av en stad. Rekommenderas! Men alltså hur vackert är det inte?!så här såg Therese ut mestadels av tiden. Fin som få även med en kamera i ansiktet 😀❤️vi besökte fglstore (vilket jag missade att ta kort på), en loppis och sist men inte minst strömma farmlodge. Vilket ställe! Jag höll bra i plånboken fast att jag ville köpa allt jag såg. Fyra tröjor blev det, hejja mig! Kunde definitivt ha blivit mer!Efter fikat blev det hemgång och vid åtta tiden satt jag hemma i soffan och fick anstränga mig för att hålla upp ögonen. Vid nio låg jag i sängen och resten av dygnets timmar var jag totalt bortkopplad. Japp så blir det efter en full dag. Men idag är det en ny en. Härliga semester ❤️❤️


Har jag sagt att jag älskar dig?

Har jag sagt att jag älskar dig?

Har jag sagt att jag älskar dig?

Har jag sagt att jag älskar dig eller behöver jag säga det igen?

Tar du med dig orden, sparar du dem till sen?

Min kärlek är så stark jag tror aldrig att du förstår.

Hur mycket du betyder, det är mer idag än vad det var igår.

Kärleken den växer, den blir större för varje år.

Har jag sagt att jag älskar dig, oavsett hur du mår?

Vet du hur mycket jag älskar dig, känner du det i din kropp?

Vet du hur mycket du betyder och att kärleken inte har något stopp?

Har jag någonsin sagt hur vacker du är och att du glädjer mig varje minut?

Har jag visat min kärlek tillräckligt, är du medveten om att den aldrig tar slut?

Det spelar ingen roll om det är dagar, veckor, eller månader och år.

Känner du hur mycket jag älskar dig, bär du med dig det i tanken dit du går?

Känner du vad du betyder för mig, kan du höra hur mitt hjärta slår?

Har jag någonsin sagt hur mycket jag älskar dig, har jag sagt det så att du förstår?


Min inre dialog i en vardag med katastroftankar

Aj min rygg -CANCER, förmodligen cancer. Jag kommer att dö.

Telefonen ringer -KATASTROF, vad har nu hänt!!!

Kliar det inte ovanligt mycket över hela kroppen -GARANTERAT CANCER! Jag kommer att stendö!

Luktar det inte konstig i huset? -MÖGEL. Huset går inte att rädda. Vi kommer inte att ha tak över huvudet!

Men vad i helvete är det här för leverfläck! -Nu har jag inte långt tid kvar!!!

Mamma kan du köpa mjölk? -Suck, köp och köp, snart har vi både tomt konto och skafferi.

Vad trött jag är! -Förmodligen kronisk depression. Kommer aldrig se ljuset igen!

Vad är det här för skalbagge på fönsterbrädan? -Hela huset är invaderat, förmodligen skalbaggar i hela väggarna. Huset trillar ihop och tar med oss i fallet!

Vart är barnen? Ute och leker? -Jaha, nu lär man väl aldrig se dem igen. Påkörda, kidnappade, mördade? Pick one.

Så barnen leker inte med någon??? -Jaha, dom har inga vänner, är säkert mobbade. Tänk om dom är själva hela livet.

Låter inte bilen lite konstigt? -Förvånar mig inte om bromsarna går sönder i nedförsbacken.

Vilket härligt väder vi har! -Ja eller hur, jorden är ju för fan på väg att gå under men njut du för fan!


Semester | Dag 2

Igår var det andra dagen på min semester och jag har inte riktigt fattat det än. Att jag ska vara ledig… Känns som en helg. Har fortfarande inte gått ner i varv utan känner mig istället manisk med allt jag vill hinna göra. Så som att städa och rensa ut halva mitt hem. Igår drog jag i vilket fall ut hela familjen på cykeltur. Det var inte lika mysigt som jag hade inbillat mig eftersom ingen annan än jag var sugen på att cykla ca 2-3 mil. Men där gäller det att slå dövörat till för att behålla glädjen. Dom kommer va tacksamma efteråt tänkt jag, men inte ens då var dom nöjda. Värmeslag + ont i röven. Det var ett jävla gnäll. Den här mamman kommer aldrig mer få bestämma dagsaktivitet 🤣Jag var ju tvungen att stanna och ta lite kort över allt med familjen suckandes bakom mig. “Åh titta vilken vacker blomma”, “åh kolla ett havrefält” som att jag aldrig sett något av det förut. 😂Sen stannade vi för en fika och tyvärr hann jag äta upp bullen innan jag skulle ta kort på den. Typically me! Kommer aldrig bli en riktigt bloggare av mig. Sväljer allt i ett nafs och drar vidare.

När vi kom hem hade halva dagen redan gått. Det blev till att laga middag och sen drog jag till Trollhättan för en promenad med en vän. Vad fantastiskt att det finns sånna ändå. Vänner❤️. Har inte skrattat så mycket på länge. Och som vanligt är det allt eller inget som gäller, antingen skrattar jag så att jag nästan kissar ner mig eller så rör jag inte en min. Ja, det var den semesterdagen det, nu ska jag se till att göra något klokt av fortsättningen också . Önskar er en fin dag😘


Jag vill skriva som du!

Jag vill skriva som du

Jag vill skriva som du

Jag har i flera år försökt att få mina barn att vilja läsa men det verkar omöjligt. Jag har lånat böcker inom alla kategorier, försökt med tidningar och korsord. Vi har suttit och lekt genom att skriva egna böcker men icke. Jag vill få dem att älska och uppskatta orden lika mycket som jag, men nej.

För en person som både älskar att läsa och skriva känns det helt oförståeligt att man kan vara så ointresserad. Hur är det ens möjligt?

Biblioteket är min guldgruva där jag skulle kunna gå i timmar och leta medans resten av familjen sitter i foajen och stampar rastlöst med fötterna. Jag gjorde till och med det tappra försöket att skaffa en blogg till min dotter, allt för att få igång kreativiteten och ordförrådet. Och det var ju roligt i ca en dag sen föll det i glömska.

Men häromdagen kom hon och sade att hon skulle skriva ett blogginlägg. Vad ska du skriva om, frågade jag. Jag vet inte svarar hon, men jag vill skriva som du!  Det lät som musik i mina öron, aldrig har jag väl hört något så vackert. Jag tog det som en komplimang även om det från henne sida inte var menat så.

Att skriva är så viktigt och så hjälpsamt men jag vet att man måste hitta sin egen röst, sitt eget sätt och det är inget man kan skynda eller tvinga fram även om jag önskar att det vore så.

Ni får gärna hälsa på hennes blogg och ge henne uppmuntran och fortsätta skriva (så gör ni både henne utan också mig glad) 🙂 Jag tror att det också är viktigt för dagens ungdomar att inte sitta tysta studera andras liv i media, utan att ibland också vara en del av den själv.


Rädslan som aldrig blev sann

Rädslan som aldrig blev sann Rädslan som aldrig blev sann

Innan jag drabbades av min utmattning var jag inte bara rädd för sjukdomen utan också för hur den skulle påverka andra. Jag struntar liksom i om världens alla problem ligger på mina axlar, det är min vardag, men att jag skulle behöva lägga över det på andra kändes värre än att sjukdomen i sig. Att min familj skulle drabbas kanske var en av anledningarna till att jag kämpade emot så mycket. I mina tankar skulle det bli olidligt för familjen, min man skulle lämna mig, säkerligen inom en vecka. Och ja, jag trodde på riktigt att det var sant.

Så inte nog med att jag skulle bli deprimerad, jag skulle på köpet behöva skilja mig och förstöra den framtid jag önskat bygga upp för mina barn.

Men verkligheten, den blev precis tvärtom.

Det var aldrig min man som sa till mig att gå till jobbet, det var min egen inre röst. Tvärtom var det han som långt innan jag blev sjukskriven sa att jag skulle gå hem. Men min röst överröstade hans. Jag slog dövörat till. Det är ju bara att kämpa på! Och var det någon som oroade sig för ekonomin eller anklagade mig för lathet så var det jag själv och inte han!

Jag kände mig stressad över att inte hjälpa till hemma. Kanske för att jag själv har sagt upp livsregeln “det finns inga ursäkter”. För enligt min erfarenhet kunde man aldrig någonsin bli så sjuk att man slutade prestera (och med prestera menar jag sköta hushållet hemma). Det spelade ingen roll om jag var febrig eller magsjuk, jag har ändå alltid lyckats gå ut med hunden, tömma diskmaskinen och sätta på en tvätt. Att vara så dålig att man inte orkar var bara ett påhitt i min värld.

Den som är hemma sjuk har ett ansvar för att städa upp är något jag under tretton år predikat för min man. Här ska det inte vara semester! Jag tvingade till och med stackaren att lägga ett golv när han hade körtelfeber så jo jag menar allvar. DET FINNS INGA URSÄKTER, GÖR DET BARA. Man är ALDRIG så sjuk att man inte kan jobba!

Men nu satt jag där i fåtöljen och kunde inte resa mig upp. Jag skämdes för egentligen var jag ju inte ens “sjuk” utan bara utmattad, ändå kunde jag inte förmå mig att tömma diskmaskinen eller ta fram dammsugaren. Jag bad hela tiden om ursäkt för min “lathet” och förväntade mig väl att få mina egna regler upplästa i ansiktet. Men det hände aldrig, inte en enda gång!

Tvärtom var det han som sa åt mig att vila medan jag fortsatte att kämpa emot. Idag känns det så fånigt att en av mina då största rädslor inte var i närheten av sanningen, och så är det visserligen med de flesta av dem. De slår aldrig in. Hur kunde jag tro så lite om honom, och vad säger de tankarna om mig själv?

Jag duger bara när jag presterar. På hemma. På jobbet. Som mamma, fru och vän.

I alla relationer behöver jag göra, inte vara. För det är i görandet man blir älskad och växer (har jag alltid intalat mig själv). Efter den insikten skulle man kunna tro att man lärt sig en läxa men jag kommer på mig själv med att fortsätta likadant. Fast det handlar förmodligen inte om att andra människor älskar mig mindre när jag slutar prestera utan att istället om att det endast är då (vid prestationen) som jag älskar mig själv.


Veckoplan | 30

Veckoplan 30Avklarat förra veckan:

Äntligen semester och en sida av mig tänker “jävlar vad jag ska få mycket gjort” och den andra tänker att jag ska ta det lugnt, ja ni fattar, att försöka balansera där emellan. Att ändå göra saker, inte stanna upp är viktigt för mig, annars kommer en depression som på beställning så på ett sätt gör inbromsningen mig rädd. Nog om det! I veckan (känns det inte som jag gjort något) men jag fick klart Elisabets bok “När ett barn dör” som e-bok så den finns att köpa och låna i det formatet för den som önskar. Jag skrev också månadens nyhetsbrev, gjorde ytterligare en idealkundsintervju, hade mentormöte och påbörjade arbetet med min skrivkortlek. (Och Marcus Osins bok “Hur långt kan man gå?” finns nu att köpa som pappersbok!). Fantastiskt!

Veckans mål:

Jag ska göra klart skrivkortleken och skicka in den på beställning. *Spännande* Jag ska även rensa min mailbox och sedan försöka hitta mer idealkunder för att intervjua. (Har nio kvar, suck.) Men jag är inte den som vill fuska mig igenom det här. Min mentor lägger tid och energi på att hjälpa mig utan kostnad så om det är någonting jag kan ge tillbaka så är det att göra jobbet ordentligt och ta till mig det hon vill lära mig. Har fått en hel del insikter så här långt <3

Veckans fokus:

  • Skrivkortleken.
  • Mailboxen.
  • Hitta intervjuoffer 🙂

Veckans fundering:

Mycket tankar har legat på ångest denna veckan. Är i en period där jag tvivlar på allt men jag kör över den som vanligt och kör på ändå. Har lärt mig av erfarenheter att min ångest inte är att lyssna på <3

Veckans svårighet:

Hitta en balans mellan ledighet/vila/arbete.

Om tid finns:

Skriva på boken med dottern.


Familjeläger med föreningen Attention

Alltså hur fort går det? Anlände till Sundsviksgård fredag eftermiddag och i morgon är det redan hemresa. Är på föreningen Attentions familjeläger (som jag varmt kan rekommendera). Jag hade sett fram emot att kunna pusta ut men ack vad man kan ha fel.Denna unge alltså. Kan inte sitta still en sekund och har man ett nervvrak till morsa innebär det att inte heller hon får sitta still.Han har varit mer i vatten än ur det och som ni vet är vatten och barn en dödlig kombo. Det har inneburit ett rejält ångestpåslag sedan jag körde in bilen på parkeringen. Spelar ingen roll om jag hotar med badstopp. Han rymmer ner till vattnet ändå och vad gör man? Jo, spinger efter.Spelar ingen roll om andra föräldrar erbjuder sig att vakta. Dem kan man ju inte lita på! 😂 Kan lika gärna sitta och ha ångest på stranden som att ha det på rummet. Intryck, barnskrik och en överaktiv unge, tur man har semester 😅 Kan nog behöva några veckor från att vila upp mig från det här kalaset🤣 Men vad gör det när man får åka hem med minst en superlycklig unge? Du kan duscha mig i ångest och allt kommer ändå att vara värt det. Smutsiga barfotafötter, sand i sängen och skratt och lek till sent inpå kvällen. Hit kommer vi garanterat nästa år igen!