Månadsarkiv: juli 2018

Semesterdrömmar

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Idag är det sista dagen innan semestern. Vilken fantastisk fredag! Den bästa på länge tror jag bestämt. Jag hoppas givetvis ett det finns ett par soliga dagar kvar men för mig är det ledigheten som är viktigast. Att kunna styra över sin egen dag oavsett om det är regn eller solsken.

Jag drömmer om att tillbringa mer tid i min trädgård. Jag har inte alls gett den kärleken den är värd de senaste åren. Jag vill bättra mig och hoppas att det magiskt kommer att ske under mina semesterveckor. Jag drömmer om stunder i växthuset, om häng på verandan, sömn i hängmattan och tid tillsammans med bärbuskarna.
 Mitt växthus behöver kärlek och jag hoppas på att kunna ge den det. Här samsas vindruvor och ogräs sida vid sida och enda gånger jag tillbringar tid där inne är när jag plockar vindruvorna. Jag fantiserar om bättre möbler i växthuset så att man kan ligga där och lyssna på regnet, läsa en bok eller dricka te med en vän. Jag drömmer om fortsatt bärskörd, solmogna tomater och hemma odlad gurka. Jag drömmer också om åska, regniga dagar och många timmar utan måsten tillsammans med de människor jag älskar mest. Jag drömmer om nya möten, nya ideér och ny energi. Jag drömmer om framtiden, om hösten och om livet efter det. Men först, semester…om några timmar är den min!

Fånga dagen?

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av
Fångad tid.

Fångad tid.

Den där tiden. Den försvinner oavsett vad du gör med den. Ta tillvara på den säger de, som att man skulle kunna fånga den i en ask. Allt som oftast jagar man den och när man äntligen fångat den så faller den mellan fingrarna.

Fånga dagen, som om det vore enklare…

Jag måste ha hål i min håv, för den är alltid tom när jag tittar i den. Kanske har vi gjort fel hela tiden. Kanske ska vi inte fånga dagarna utan låta dagarna fånga oss? För hur ska vi kunna njuta av tiden om vi ständigt mot den slåss?

Kanske är tiden inte till för att fångas, utan för att gå. Det spelar ingen roll om klockorna stannar. För tiden, den tickar på ändå.

Att ta betalt som föreläsare

Detta inlägg publicerades i: Företagande & föreläsningar av
Så blir du en föreläsare

Så blir du en föreläsare

Alla föreläsare har förmodligen olika erfarenheter så hör dig för, var inte rädd att ta tips och råd från andra. Det finns många sätt, men börja på ett som passar dig, som stämmer överens med din magkänsla.

Om det nu är så att du inte fått några förfrågningar eller fått några erbjudanden utan ska börja från noll så skulle jag köra en testföreläsning. Hitta en publik (själv lade jag ut en förfrågan på fb). Jag lånade en lokal gratis, bjöd in en liten publik (6-8 personer) och gjorde klart för dem att detta vara en testföreläsning och att jag därför ville ha deras åsikter efteråt.

På så vis fick jag inte bara lite tips och råd på föreläsningens upplägg utan kunde också mäta ungefär hur långt tid föreläsningen tog.

Att föreläsa gratis?

Som föreläsare får man räkna med att föreläsa gratis ibland, det ingår i konceptet och även om det kan kännas lite surt just där och då i stunden att lägga mycket arbete utan att få något tillbaka så gör du reklam för dig själv. Min erfarenhet är att det alltid finns någon i publiken som rekommenderar din föreläsning vidare vilket innebär att du sedan får en förfrågan från oväntat håll. Så gratisföreläsningar är inte till ondo och jag gör fortfarande några stycken varje år.

Men det får inte gå för långt så att du förlorar på det heller. Jag som arbetar heltid kan tex inte ta semester och åka och föreläsa gratis. Då förlorar jag inte bara pengar utan också tid från min familj och den är värdefull. Det är vanligt att få förfrågningar där folk vill att man kommer utan kostnad, ”du ska ju bara stå och prata lite”. Men för det första så är det din förberedelse som kostar, din tid och din prestation. Så bli inte lurad att arbeta gratis för mycket.

För mig är det en jätte anspänning att stå och föreläsa i två timmar, lägg till resor och förberedelser, ibland behöver man till och med bygga en ny föreläsning för målgruppen man ska prata inför. Så underskatta inte dig själv. Din tid är dyrbar!

Att ta betalt

Att sätta sitt eget värde är svårt. Jag lyssnade in min publik. När folk kom fram till mig och grät och kramades tog jag det som en tecken på att det var värt att betala för och kunde därför höja mitt pris. Så jag lyssnade in och höjde lite efter varje föreläsning. Jag hade tur att bli anlitad av ett företag som gjorde utvärderingar efter varje gång och när jag blev anlitad två år i rad med goda utvärderingar höjdes mitt självförtroende och mitt egenvärde vilket resulterade i att jag vågade ta mer betalt.

De som anlitar dig vill givetvis ha föreläsningen till ett så lågt pris som möjligt och du vill självklart ha bra betalt. Börja därför med att fråga vad de har för budget för din föreläsning. Ger jag ett pris som företaget tycker är för högt så sänker jag priset ibland beroende på restid och förberedelser. Så var inte rädd för att diskutera ett pris för att komma fram till ett som passar er båda.

Del 5 av 6.

Relationsvåld -ett tecken på kärlek?

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av
Relationsvåld -ett tecken på kärlek?

Relationsvåld -ett tecken på kärlek?

Han höjde sin hand mot mig och jag såg det som ett tecken på kärlek…

Hans famn var min borg.  Jag kände mig trygg i hans närvaro. Jag var 17 år och hela min insida blödde. Jag behövde någon som lagade mig och jag trodde att han var lösningen. Men det var fel….

Att han kunde bli arg skrämde mig inte, tvärtom såg jag det som ett tecken på hur mycket han älskade mig. Att lilla jag väcker så mycket känslor i honom kunde inte vara annat än kärlek. Han var min beskyddare. Han skulle aldrig låta någon (annan än han själv) göra mig illa.

Jag var den enda för honom och han låtsades som att det alltid hade varit så, men så fort han fick alkohol i kroppen var det som att han slungades tillbaka i verkligheten, eller i alla fall i hans egen verklighet, där jag var en smutsig hora som aldrig kunde blir ren… Han stod inte ut med tanken på att jag hade haft någon annan innan honom. Så gulligt…

Jag trodde jag visste allt om kärlek. Det gör man som tonåring…

…man tvivlar inte på den känslan. För man vet inget annat. Efter varje helg kom presenter. Jag fick blommor och teckningar med hjärtan och en önskan om förlåtelse. Aldrig har jag blivit så uppvaktad! Min vänner tittade avundsjukt på. Som att ett silverhalsband är värt slag, skrik och tårar…

Men det var mitt eget fel…

Jag kunde känna av spänningen i luften redan innan smällen kom, jag kunde provocera honom, skratta honom i ansiktet och var själv en del av problemet intalade jag mig. Mina (och hans vänner) sa att jag var tuff och kunde försvara mig vilket jag åt upp som om det skulle göra situationen mer ok. Som att det skulle vara en anledning till att han skulle få fortsätta…

Jag (och alla andra) försvarade hans slag med att jag slog tillbaka, då var det ju inte så farligt. Då får man väl skylla sig själv?

Jag förminskar situationen än idag, minns den knappt, men bär på känslan ”det var väl inte så farligt”. Men så tänker jag på min vackra, fina och fantastiska dotter. Och bara tanken på att någon skulle slå henne, jaga henne eller sparka in dörrar där hon gömmer sig skrämmer mig mer än min egen upplevelse.

Helt plötsligt får situationen ett annat ljus.

Detta är inte något som bara hände mig utan kan också hända min egen dotter!

I Sverige 2012 anmäldes 12 903 misshandelstillfällen mot kvinnor över 18 år i en nära relation. Hur många finns det då inte under 18 undrar jag? Man räknar med att mörkertalet är fyra gånger så större än vad siffrorna visar och man tror att cirka 150 000 barn i Sverige lever tillsammans med en förälder som blivit misshandlad av den andra föräldern.

När vi tänker på våld i relation tänker vi ofta på vuxna människor men därför vill jag påminna det att det även förekommer bland den yngre målgruppen och att det kan vara ditt barn!

Relationsvåld är mycket vanligare än vad vi tror och sker även bland tonåringar!

Man blir slagen och hotad av någon man älskar och litar på. Jag vet av egen erfarenhet att det är svårt att bryta mönster och att det finns många anledningar till att inte gå. Att vara tonåring och inte vara säker på rätt och fel, inte ha tillräckligt med stöd runt sig eller se att omgivningen tycker att det är ok kan göra situationen tyst och svår.

Jag har lärt mig min läxa och går vidare med en kunskap om att

  • det är alltid den som lyfter handen som bär skulden för slaget oavsett vad mottagaren sagt eller gjort.
  •  det spelar ingen roll om din omgivning accepterar det, du ska inte acceptera det själv!
  • det finns ingen kärlek i våld (oavsett vad man intalar sig).

Kärlek handlar inte om att äga någon, kärlek handlar om att vilja en person väl, oavsett omständigheter.

Prata med dina barn om våld i nära relation. Även om hen inte blir utsatt själv så kan det vara någon av hens vänner. Jag hade ett över ett tjugotal personer som kände till min situation och inte en enda sade något eller gjorde något åt det, inte ens jag själv. Och jag beskyller ingen, jag vet att det beror på kunskapsbrist och att vi normaliserar beteenden. Men vi kan bättre, vi kan göra annorlunda! Så ge kunskapen till ditt barn. Kanske kan hen vara den personen som gör skillnad?

Veckoplan | 29

Detta inlägg publicerades i: Företagande & föreläsningar av

VeckoplanAvklarat förra veckan:

Jag har genomfört två idealkundsintervjuer, fixat lite på hemsidan, skickat ut fakturor och massa annat små jobb jag inte minns. Jag skrev inte mitt månadsbrev som jag hade i tankarna och fixade inte heller till Elisabets e-bok.  Jag tänker att jag inte bara ska belöna mig för det jag gör utan också det jag inte gör. Jag är en person som hellre gör veckans alla uppgifter på en dag istället för att skjuta dem framför mig så att lämna veckan med saker ogjorda är ovanligt. Klapp på axeln för det, bra jobbat Jessica! [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”]

Veckans mål:

Denna veckan hugger jag tag i det som jag inte gjorde förra veckan. Jag ska skriva mitt månadsbrev, omvandla ”när ett barn dör” till e-bok, och göra en inbokad idealkundsintervju. Resten av tiden blir det lite ströjobb. Gissar att jag får nya uppgifter av min mentor att hugga tag i också så jag lämnar kalender öppen.

Veckans fokus:

  • Månadsbrev
  • En idealkundsintervju
  • Elisabets e-bok

Veckans fundering:

Jag fick plötsligt en bok i huvudet. Ska låta den ligga där ett tag. Glömmer jag bort den låter jag den gå, ligger den kvar så sätter jag igång att jobba. Det går inte att lyssna på alla tankar och ideér för du skulle jag inte kunna göra annat. Det gäller att släppa taget om dem och se vilka som återkommer.

Veckans svårighet:

Börjar känna mig okoncentrerad. Förmodligen för att semestern hägrar i horisonten. Läser tre böcker samtidigt och börjar på en fjärde och kommer på mig själv med att inte ha fokus. Vara närvarande i det jag gör. Eller kanske är jag bara inte tillräckligt intresserad av böckerna? 🙂

Om tid finns:

Påbörja arbetet med min skrivkortlek.

Tankspriddhet, krönika och insikter!

Detta inlägg publicerades i: I media av

Fick en förfrågan om att skriva en krönika för kriminalvårdens personaltidning, jösses vad svårt. Den skulle handla om terapeutiskt skrivande och plötsligt hade jag ingenting att säga. Konstigt det där, vad lite press kan göra, fick inte ut mig ett ord (eller jo, uppenbarligen fick jag det 😂) men uppgiften kändes omöjlig. Men jag är ingen perfektionist. Har absolut inte svårt att släppa ifrån mig saker vilket jag är innerligt glad över. Gör vad du vill med den skrev jag till redaktören när jag släppte iväg den och sen föll den helt ur mina tankar.

Vilken bra krönika du skrev i personaltidningen, säger en kollega en dag. Va, jag, svarar jag förvånat utan minne att jag skrivit något över huvudtaget. 🤣Alltså ibland älskar jag min glömska och tankspriddhet, att händelser kan falla helt i glömska och att kunna gå vidare utan att gräma sig är riktigt skönt!

Jag är glad att jag inte är journalist insåg jag när jag fick uppgiften. Skriver helt klart lättare och bättre när jag får göra det på känsla och utan krav. Det får bli dagens insikt det. Ha en fortsatt fin söndag!

Att börja föreläsa

Detta inlägg publicerades i: Företagande & föreläsningar av
Så blir du en föreläsare

Att börja föreläsa

Ok, du har nu gjort klart ditt manus. Det vet vad du ska säga och varför nu är det bara att köra igång eller hur. Men hur gör man? Självklart finns det flera olika sätt!

Kontakta din publik

Om du vet vilka som skulle vara intresserad av din föreläsning kan du vända dig direkt till dem. Ring verksamheten, företaget eller föreningen och berätta om dig själv och din föreläsning. Erbjud dem förslag på datum och tider eller säg att du skulle kunna komma och föreläsa på personaldag eller APT.

Ska du ringa ett kallt samtal och sälja in dig själv är det viktigt att ha på fötterna. Vad ger din föreläsning dem, varför är den viktig? Vad kommer de uppleva för skillnad efteråt?

Låt din publik kontakta dig

Kanske har du en hemsida där du lägger upp information. Kanske sprider du information om dina föreläsningar via sociala medier eller facebook. Du känner dig helt enkelt bekvämast vid att folk kontaktar dig. I hear you. Men om du inte har en ofantlig tur (eller skicklighet) den vill jag ju inte ta ifrån dig 🙂 så fungerar detta sätt kanske bäst senare när du har föreläst ett tag och folk känner igen dig och ditt namn. Om du verkligen vill ut och föreläsa skulle jag rekommendera dig någon av de andra alternativen.

Bjud in din publik

Bestäm datum, boka lokal och bjud in din publik. Detta är det enklaste sättet om du vill ta saken i egna händer. Det finns ofta lokaler du kan få låna gratis eller till en mindre kostnad. Sedan marknadsför du dig genom att ta direkt kontakt, sociala medier, reklamblad eller köpa annonser.

Del 4 av 6.

Nästa vecka ska vi prata priser och publik.

En del av mig saknas

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av
En del av mig saknas

En del av mig saknas

Jag blir så avundsjuk på människor som är så där sociala. Ni vet dom där som kan pladdra med vem som helst, som skrattar så där högt och som alltid har haft en UNDERBAR semester eller en FANTASTISKT helg. Jag skulle kunna kapa min högra arm för att bli en sådan där människa (eller nej, vi tar vänstra). Eller i alla fall så glad och lycklig som en sån där människa.

Så jävla obekymrade multitaskar de genom livet. Dom kan vara sociala OCH glada samtidigt. Att lyssna på musik, kommunicera med fyra personer samtidigt och ha kul på köpet. Hur gör de???

Bara tanken gör mig trött (och avundsjuk).

Det ser så himla trevligt och mysigt ut…men i verkligheten är det aldrig det…för mig.

Det spelar ingen roll hur positivt jag försöker att tänka om situationen så gör den mig trött…..och det gör mig ledsen.

Jag ser inte när det hände, vad det var som gick fel. Förr i tiden, innan barnen, hade jag den där superförmågan (inbillar jag mig jag själv i alla fall) som idag bara andra besitter. Jag kunde frivilligt gå på fester och samtidigt ha kul. Jag kunde gå i ett köpcentra en hel dag utan att behöva vila efteråt.

Men någonstans mellan barn, depressioner och utmattning försvann den där förmågan…och den är fortfarande saknad.

Att skriva terapeutiskt

Detta inlägg publicerades i: Författarskap & skrivterapi av
Att skriva terapeutiskt

Att skriva terapeutiskt

Det där med att skriva terapeutiskt, vad är det och hur gör jag?

Det är inte så svårt eller komplicerat som det låter utan tvärtom ganska naturligt. Många av er kanske skriver terapeutiskt redan idag utan att veta om det. Andra slåss med tanken att de vill skriva terapeutiskt och sedan skriver de inte alls.

Ett läkande skrivande handlar om att samla ihop dina känslor och tankar med händelser. Ett terapeutiskt skrivande innebär att du ska få en djupare förståelse om dig själv eller känna dig lättad och avlastad efteråt. Det finns massa olika övningar att tillgå men lättast är nog att helt enkelt sätta sig och skriva om det som bekymrar dig, det du inte kan sluta tänka på.

Hemligheten med det läkande skrivandet handlar om att skriva med hjärtat istället för hjärnan. Du ska inte sitta och tänka på hur du stavar eller formulerar dig. Du ska skriva det första som dyker upp även om det efteråt är både oläsligt och oförståeligt.

Skrivandet behöver inte handla om att läka gamla trauman (även om det kan göra det) utan det kan vara att räta ut dina tankar här och nu, för stunden.

Mina veckoplaner är tillsynes inte terapeutiska, men blir det för mig. Att få sätta ord på vad jag ska göra i veckan och varför är väldigt hjälpsamt, om jag låter de stanna i tanken dröjer det inte länge innan tanken är borta.

Min blogg fungerar som mitt eget terapirum (där du är inbjuden) där skriver jag ofta om mina tankar och mitt mående vilket gör  dem synliga och får mig att förstå dem bättre. Ibland vet jag inte vad det är som tynger mig men vips kommer det ut genom mina händer…

Så det där med terapeutiskt skrivande behöver inte vara stort, svårt, skrämmande eller farligt. Skriv där du är, om det du tänker på. Skrivandet behöver aldrig vara svårare än så [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

 

Kärleken till böcker

Detta inlägg publicerades i: Författarskap & skrivterapi av
Kärleken till böcker

Kärleken till böcker

Böcker ändå. Vilken grej. Är inte bara vackra att se på utan kan få dig att både skratta och gråta. De kan förändra ditt liv, eller inte beröra dig alls.

Du kan ta del av människors liv, få kunskap om världens historia, allt på bara några sidor. Klok som en bok. Säger man kanske av en anledning och visst skulle man väl vilja sluka dem alla.

Böcker ändå, vilken grej. Bokstäver efter varandra, som kan betyda allt och ingenting. Bokstäver som bildar ord, blir till meningar och som skapar en känsla du kan bära med dig hela livet.

Böcker alltså, vilken grej [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]