Årsarkiv: 2018

Har du stunder där du helt och hållet kan vara dig själv? Där du kan säga eller göra vad som helst och är helt obrydd och orädd för vad andra människor ska säga/tycka/tänka?

Jag tror att vi alla (mer eller mindre) ofta håller oss själva tillbaka (eller i alla fall gör jag det). Ja, men ibland kanske även med dem vi känner oss trygga med och tycker om…kanske med rädsla att förlora dem, såra dem, eller själv bli sårad…?

Jag vet inte min insikten slog mig härom dagen, att jag ofta håller mig undan, är själv, för att jag inte orkar hålla mig själv tillbaka. Och då kan det vara enklare att vara ensam. Att vara ensam är ett sätt att försvara både sig själv och andra.

Det känns som att jag kan knocka andra med min energi, att jag gör dem utmattade genom att vara mig själv. Jag berättar aldrig om mina tankar, drömmar eller projekt, för det känns alltid för stora eller komplicerade för andra att förstå. Jag har vid så många tillfällen fått höra suckar, och märkt att folk blir trötta på mina drömmar och planer, därför är det lika bra att hålla dem för sig själv.

Jag har ofta inga problem med att ”hålla ihop mig” på jobbet eller i andra mindre sammanhang. Men hemma, eller i längre stunder, så går det bara inte. Häromdagen hade jag en fantastisk kväll tillsammans med några av mina fina arbetskamrater. Men hur mysigt och trevligt det än är sköljer känslan av att ”vara för mycket” över mig efteråt. Varför sade jag så, varför gjorde jag så, varför kunde jag inte sitta still, hålla mig själv tillbaka, är tankar som ekar i huvudet.

Det blir till en ”bakfylleångest” man gärna undviker. Och nej, det var inte att jag sade eller gjorde något speciellt, utan bara känslan av att ”vara för mycket”, ”sticka ut” som är obekväm.

Jag minns för några år sedan när jag hade en heldag tillsammans med en arbetskamrat då vill skulle åka och besöka en klient på ett behandlingshem, det blev många timmar i bil. Till en början var jag nog lugn och sansad, ”höll ihop mig”, men efter ett tag känner jag hur jag går upp i varv och hur det riktigt bubblar inom mig. Jag var totalt uppskruvad, som en duracellkanin utan stopp. Vi pratade och skrattade i timmar (kanske mest jag) men samma sekund som jag smäller igen bildörren och lämnar situationen bakom mig kom känslan av att ha varit lite för mycket.

Kan du inte bara skärpa dig? Vad ska han nu tro om dig? Han är väl helt utmattad efter 8 timmar med dig i en bil! Stackare! 

Efteråt blir jag tyst och hämmad, som i ett försök att bete mig ”normalt”.

På ett sätt gör det mig nyfiken. Om jag skulle släppa loss alla mina impulser, vem skulle jag bli, hur skulle min omgivning reagera, på vilket sätt hade mitt liv varit annorlunda? Å andra sidan gör det mig livrädd…

Det är som en dans där jag inte hittar någon som kan hålla min takt, och det leder till att jag undviker att gå upp på dansgolvet…

För att vara på den säkra sidan kryper jag tillbaka in i mitt hörn. Jag håller mig undan. Binder fast all min energi i skrivbordet för att undvika att slå omkull någon med den. När jag ska dansa fortsätter jag att göra det ensam. Jag inser att jag alltid kommer vara rädd för att trampa någon på foten…

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Utmattningssymtom -vad gör du åt det?

Alla har vi någon gång varit där, i närheten av utmattningen. Kanske har du balanserat på gränsen, snubblat över, kunnat dra dig tillbaka på rätt sida igen.

Många av oss är duktiga på att uppmärksamma kroppens varningssignaler. Vi förstår vad som är på väg att hända och säger till oss själv (och andra) ”det här är ju inte bra”. Och med detta inlägg vill jag påminna DIG om att utmattningssymtom inte per automatik försvinner för att du blir medveten om dem. För hur mycket du än önskar att det vore så så handlar det inte om det, utan sanningen är att du AKTIVT måste göra något åt dem.

Det är inte själva insikten som skyddar dig, utan handlingen som kommer med insikten.

Vad kommer DU göra annorlunda efter insikten?

Det vanligaste är att personer inte gör någonting. Vi säger till oss själva att det snart är helg/semester eller att stressen snart är förbi. ”Jag klarar mig”, säger du till dig själv och kämpar lite till, lite till, lite till. Du spelar rysk roulette med din hälsa. Du tror att du måste kravla dig förbi stressen för att slippa den. Du tror att bakom berget av ansvar och måste finns en nedförsbacke.

Tillåt att mig att göra dig besviken:

Du kommer i hela ditt liv möta kuperad terräng. Bakom ditt nuvarande berg finns en till backe.

”Nej, det är inte sant, det kommer att lugna sig” säger du i försvar. Helt ärligt? Tror du på det själv? Sanningen är att du inte vet vad som väntar bakom nästa hörn. Det kanske ser lungt och fridfullt ut från där du står nu. Men när du väl är där kan det blåsa stormvindar.

Det är inte din omgivning, det runt dig som behöver förändras. Det är du.

Bergen kommer aldrig att krympa eller bli färre. Du behöver därför bara lära dig att bestiga dem på rätt sätt. Du måste lära dig att lyssna på din kropp, vila längst vägen. Du måste lära dig att njuta längst färden. Anledningen till att du inte kan njuta nu är för att du inte stannar upp. Det eviga klättrandet blir slitsamt, både för kropp och själ.

Det är inte arbetet som är livet, det är pauserna.

Du klättrar envist uppåt utan fikapauser, utan att njuta av utsikten. Vi tror att nå/komma över toppen är målet när det egentligen är resan som är betydelsefull. Att du har kul på vägen dit. Vi behöver stunder och tystnad och reflektion även om det inte är dem vi strävar efter. Ibland behöver vi klättra ner i stället för upp. Hitta en plats att bara ladda batterierna på innan vi går vidare.

Titta inte bara på dina varningssignaler, gör något åt dem!

Din kropp skulle inte varna dig om den inte kände sig tvungen så ta den på allvar. När den sänder ut signaler har du redan gått för långt. Så om du känner att detta inlägg talar till dig så vill jag att du på allvar funderar på vad du ska göra åt det. Kan du sjukskriva dig? Säga nej till uppdrag/vänner/familj? Slippa att städa och laga mat under några veckor? Vad kan du göra för att ta dig själv på allvar? Jag vill att du skriver ner TRE saker du från och med NU gör annorlunda. Nej inte en, utan tre! Och jag vill inte att du börjar med dem i morgon eller någon annan dag utan nu. Se så, sätt igång och ta hand om dig själv <3

 (Och kom ihåg, det finns inget viktigare i ditt liv än du själv och din hälsa!)

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Om du funderar på att ta ditt liv

Om du funderar på att ta ditt liv, tänk en gång till. Jag vill att du påminner dig själv om att dina tankar bara är dina tankar och att de går att förändra. Det spelar ingen roll om de känns som en sanning idag, det är nödvändigtvis inte så du kommer att känna i morgon, om en vecka eller om ett år.

Om du funderar på att ta ditt liv skulle jag skulle vilja be dig ta en dag i taget, om du inte kan det, börja med en timme eller i värsta fall en minut. Känslor är tillfälliga, tankar likaså. Även om de upprepas.

Om du funderar på att ta ditt liv skulle jag vilja be dig att sträcka ut en hand, be om hjälp, även om det känns omöjligt och svårt. För oavsett vad du tror lovar jag att det kommer att finnas någon där att ta emot den.

Jag har varit där du är. Jag har funderat på slutet, längtat dit och vid vissa tillfällen varit allvarligt beredd på att nå det. Men jag lovar dig att jag både är glad och tacksam i dag för att jag aldrig tog mig dit. Jag trodde då, att jag aldrig skulle må så bra som jag gör idag. Jag trodde då att jag aldrig skulle kunna bli den person jag idag är.

Jag vet att du kanske inte tror mig, eller i alla fall inte tror att det kan hända dig, för du är inte jag, jag vet det. Men jag LOVAR dig att det är sant. Jag har inte bara mig själv som exempel utan hundratals, nej, tusentals andra människor med olika bakgrunder där ute som överlevt sina självmordstankar.

Om du funderar på att ta ditt liv vill jag att du ska säga det högt. Så att någon annan hör det. Du tror att ingen bryr sig, men jag lovar att vi gör det, vi bryr oss, om dig.

Om du funderar på att ta ditt liv vill jag påminna dig om att du har givits livet av en speciell anledning, du kanske inte har hittat den än, men den finns där. Du är starkare än du tror och hör hemma här med oss, med mig.

Om du funderar på att ta ditt liv  vill att du ska ställa dig med oss, på vår sida. Sök dig till oss som har burit på dina tankar och känslor, men ändå stadigt står kvar. Vi förstår dig och jag lovar dig att du aldrig mer behöver vara orolig för att trilla över kanten.

Självmordstankar är ett hot mot ditt liv och din hälsa. Du ska kämpa emot dem, inte med dem. Du har ingen aning om vad livet har att erbjuda dig, vad du har att missa. Det du förlorar kommer aldrig igen, livet står dig aldrig åter. Det finns positiva saker runt dig även om du just nu inte känner att det är sant. Det kommer att komma tillbaka till dig när du minst anar det.

Om jag bara får skicka med dig en enda mening ur denna text. Så vill jag säga att LIVET FÖRÄNDRAS. Allt förändras. Jag vill att du lutar dig mot den tanken när det känns tufft.

[Tweet ”Lycka varar inte för evigt men det gör inte olycka heller.”]

och det kan kännas som en tröst. Tiden läker sår, ärren kan ge dig styrka. Men självklart känns det inte så när du ligger där och blöder. Men allting förändras! Varje minut, varje sekund, ger dig en ny chans.

Om du funderar på att ta ditt liv vill jag berätta för dig att det är inte tankarna som är farliga, det är tystnaden. Sekunden du öppnar upp spricker skammen och ljuset kan bryta igenom ditt mörker. Att vara själv med sina tankar är tungt. Det dränker dig, inifrån. Ge dig själv en chans, ge oss en chans! Våga tro på att det kan bli bättre.

Berätta för en lärare, för en vän, för någon i familjen eller för en främling. Men var aldrig, aldrig tyst.

Kontakta självmordslinjen.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar