Att sluta med antidepressiva
Jag får en massa frågor om att sluta med antidepressiva, och jag ser att det är den mest googlade frågan som gör att man hamnar på min blogg. Jag försöker alltid att svara på alla mail eller kommentarer, men ibland kan jag känna stress över att ha missat någon eller att jag inte svarat tillräckligt snabbt. Jag tänkte därför besvara de vanligaste frågorna här. Om du har mer frågor så lämna dem gärna i en kommentar så besvarar jag dem i ett blogginlägg så att fler kan se och få svar.
Går det att klara sig utan medicin?
Alltså jag har självklart inget bra svar på den här frågan men jag kan säga att JAG klarar mig bra utan medicin (just nu). Sen kan det komma perioder då jag behöver medicin igen och då kommer jag med all säkerhet att ta den. Om du kan må bra utan medicin beror nog på vad du har för diagnoser och hur stödet runt dig ser ut. Mina depressioner jag haft som vuxen har inte varit avgrundsdjupa, de skulle förmodligen läkt ut av sig själv om jag gett det tid.
Jag träffade vid ett tillfälle en person som blev motiverad till att sluta med sin medicin då hon såg att jag mådde bra. Skillnaden mellan oss var att hon ätit den i 10 år. Varit inne på sjukhus i perioder av sitt liv pga depression och fått elchocker. Jämför då med mig som ätit i några månader och kan jobba heltid under mina depressioner. Det är inte samma eller hur? Det går inte att säga att det som funkar för en person funkar för den andra och jag vill alltid att du rådgör med din läkare först!
Klarade du av att sluta själv?
Jag förstår inte riktigt frågan men ja, jag slutade själv. Men inte tvärt. Jag gick ner i dos precis som läkaren sa att jag skulle göra. Man får utsättningssymtom ändå, men kanske inte lika starka. (läs mer om ämnet här). Jag hade ingen kontakt eller stöd av läkaren under tiden utan fick bara information om hur jag skulle halvera dosen osv.
Hur slutade du?
Jag gjorde som läkaren sade, minskade medicinen successivt. Jag var tvungen att sjukskriva mig några veckor under utsättningen, jag kunde omöjligtvis hålla ihop mig så det fanns inget annat alternativ. Fyra veckor tror jag att det tog för mig på ett ungefär men jag vet att det där kan variera grovt. För mig gällde det bara att acceptera läget. Jag har börjat och slutat med SSRI två gånger och det känns lika jävligt varje gång. Idag vet jag att det är så, så att förbereda sig på att man kommer vara sjuk, acceptera det, det var det snällaste jag kunde göra mot mig själv.
När mår man bra?
Helt omöjligt för mig att svara på. För mig tror jag att det tog ca en månade men för andra har jag hört att det kan ta längre än så. Det beror nog på vad du har för medicin, hur länge du ätit den osv. Jag förstår att man vill sluta med SSRI, speciellt om man upplever biverkningar, men jag tycker ändå att du ska ta dig en allvarlig funderar på om det är värt det. Drabbas du återkommande av allvarliga depressioner kanske det är bättre att äta medicinen? Rådgör alltid med sjukvårdspersonal och ta inga egna beslut i frågan. Tänk på att du faktiskt leker med ditt liv. Depression är en allvarligt sjukdom som ingen vill eller borde drabbas av. Mina depressioner i tonåren var helt klart större och tyngre än dem jag haft som vuxen och jag är så otroligt glad och tacksam att jag klarade mig igenom dem med livet i behåll.
Jag är rädd för att ta antidepressiva, måste jag?
Jag kan inte säga att du måste, men jag kan säga att antidepressiva hjälper. Det finns egentligen inte så mycket att vara rädd för, för du kan alltid sluta med dem eller hur? Ja visst du kommer kanske att må dåligt, men det gör du redan eller hur? För mig var det en månads biverkningar att gå in på medicinen och en månads utsättningssymtom, där emellan mådde jag faktiskt bra. Otroligt bra faktiskt. Jag vet att jag första gången tänkte ”är det så här man ska må”. Det var en helt ny känsla för mig att inte gå runt med ångest hela dagarna, en sådan otrolig jävla lättnad. Jag minns det fortfarande, hur skönt det kändes inuti. Antidepressiva har ett oförjänt dåligt rykte. Kanske på grund av dess biverkningar och för att många finner det svårt att sluta. Men det räddar liv!
Och kom ihåg, att det finns personer som inte känner av några biverkningar alls och sånna som kan sluta helt utan utsättningssymtom. Kanske är du en av dem?
Jag känner mig lite dum som pratar om problemen, det negativa med medicinen samtidigt som jag säger att den är jätte bra. Men jag vill och kan inte ljuga för er. Många mediciner ger biverkningar eller hur? Men det betyder ju inte att de inte hjälper.
Så sammanfattningsvis vill jag säga att det absolut går att sluta med antidepressiva, vissa gör det helt utan problem, andra med några veckor-månaders utsättningssymtom. Ett tips kan vara att berätta för din omgivning att du ska sluta. För dina vänner och personer på din arbetsplats. Kanske finns det personer som på olika vis kan stötta dig och hjälpa till. Och kom ihåg, var snäll mot dig själv, alltid.
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar
Dagar kommer och går och ingen är den andra lik fast att det man gör nästan är det samma. Det har mestadels varit strålande väder och om bara några veckor försvinner en del av mina arbetskamrater ut i frihet, semester. Själv har jag inte börjat räkna ner än, är alldeles för långt kvar. Känns nästan overkligt. Tror inte jag förstått att vi är här nu, mitt i sommaren. Känns fortfarande som en dröm som kan ta slut när som helst (det senare är visserligen sant).
Häromdagen hittade min vackra prinsessa en fyrklöver i en av mina krukor jag inte orkat rensa. (Har ingen lust eller ork för trädgården det här året heller). Men fyrklöver är väl nått att odla ändå. Kanske kan man samla på sig lite tur och lycka.😏
En av alla de dagar som gått tillbringade jag på Aqua blå tillsammans med ett fantastiskt väder. Jag fick ett infall och åkte skylift 17 meter upp i luften. Ska ni åka frågade dom, japp svarade jag utan att tveka. Ologiskt det där med ångest ändå. Kan knappt åka en barnkarusell utan att gråta men här stod jag och tog bilder i godan ro. 😎
Nästan varje dag tänker jag att jag ska plocka in buketter. Men det händer aldrig. Konstigt det där, hur enkelt som helst ändå händer det aldrig av sig själv 🙄
En dag fick jag en fantastisk bok av en vän ❤️. En sån där lättläst typ men som ändå går ner på djupet. 
och nästan varje dag så försöker jag påminna mig själv om att inte bara lyssna på andra, utan också på mig själv. ❤️
När barnen var små var företaget min livlina, det enda som gav mig energi och kändes riktigt riktigt roligt. Det var inte svårt att prioritera företaget. Så fort jag fick en ledig stund gick den dit. Men nu när barnen är större är det också så mycket mer givande att umgås med dem. Det kanske låter hemskt att säga så men idag ger de mer energi än de tar. Under småbarnåren kände jag tyvärr motsatsen. Så arbetstimmarna minskar och tiden med barnen ökar. Att prioritera och strukturera blir nu viktigare än någonsin. Det blir liksom en ombyggnation av hela mitt liv på något sätt, i alla fall på insidan, fasaden är samma som förut.
