Dagsarkiv: 11 juni, 2018


Dagar som gått…

Dagar kommer och går och ingen är den andra lik fast att det man gör nästan är det samma. Det har mestadels varit strålande väder och om bara några veckor försvinner en del av mina arbetskamrater ut i frihet, semester. Själv har jag inte börjat räkna ner än, är alldeles för långt kvar. Känns nästan overkligt. Tror inte jag förstått att vi är här nu, mitt i sommaren. Känns fortfarande som en dröm som kan ta slut när som helst (det senare är visserligen sant).Häromdagen hittade min vackra prinsessa en fyrklöver i en av mina krukor jag inte orkat rensa. (Har ingen lust eller ork för trädgården det här året heller). Men fyrklöver är väl nått att odla ändå. Kanske kan man samla på sig lite tur och lycka.😏En av alla de dagar som gått tillbringade jag på Aqua blå tillsammans med ett fantastiskt väder. Jag fick ett infall och åkte skylift 17 meter upp i luften. Ska ni åka frågade dom, japp svarade jag utan att tveka. Ologiskt det där med ångest ändå. Kan knappt åka en barnkarusell utan att gråta men här stod jag och tog bilder i godan ro. 😎Nästan varje dag tänker jag att jag ska plocka in buketter. Men det händer aldrig. Konstigt det där, hur enkelt som helst ändå händer det aldrig av sig själv 🙄En dag fick jag en fantastisk bok av en vän ❤️. En sån där lättläst typ men som ändå går ner på djupet. och nästan varje dag så försöker jag påminna mig själv om att inte bara lyssna på andra, utan också på mig själv. ❤️


Med vidöppna spjäll

Med vidöppna spjäll

Efter att min hund rymde så är mitt ångestlarm ständigt påslaget. Det är som att spjällen är vidöppna och inte kan stängas igen som de ska. Fast att faran är över för länge sedan tjuter larmet fortfarande i mina öron.  Jag kommer på mig själv med negativa tankar varje vaken sekund. Varje telefonsamtal, mail, brev eller meddelande är en potentiell livsfara som ger elektriska stötar i min kropp.

Det känns tungt i bröstet. Som ett ångesttåg. Något drog igång känslan och nu är det bara att åka med. ”Vad är det” nästan skriker jag i telefonen så fort den ringer. Jag vill liksom ta smällen direkt, inte dra ut på det. Det blir ett sug i magen, där ångesten bara åker runt, runt. Min man får starta varje samtal med ”det har inte hänt något”.

Det är tivoli i min kropp och jag vill inte åka med. Logiskt vet jag att faran är över, men kroppen och tanken säger något helt annat. Den skrämmer mig med saker jag egentligen inte är rädd för, ändå gör det ont. Jag rycker till varje gång.  Jag kan inte springa, inga gömma mig, inte försöka täcka över känslan med något annat. I stället står jag kvar, med fötterna på jorden och bara andas.