Med vidöppna spjäll
Efter att min hund rymde så är mitt ångestlarm ständigt påslaget. Det är som att spjällen är vidöppna och inte kan stängas igen som de ska. Fast att faran är över för länge sedan tjuter larmet fortfarande i mina öron. Jag kommer på mig själv med negativa tankar varje vaken sekund. Varje telefonsamtal, mail, brev eller meddelande är en potentiell livsfara som ger elektriska stötar i min kropp.
Det känns tungt i bröstet. Som ett ångesttåg. Något drog igång känslan och nu är det bara att åka med. ”Vad är det” nästan skriker jag i telefonen så fort den ringer. Jag vill liksom ta smällen direkt, inte dra ut på det. Det blir ett sug i magen, där ångesten bara åker runt, runt. Min man får starta varje samtal med ”det har inte hänt något”.
Det är tivoli i min kropp och jag vill inte åka med. Logiskt vet jag att faran är över, men kroppen och tanken säger något helt annat. Den skrämmer mig med saker jag egentligen inte är rädd för, ändå gör det ont. Jag rycker till varje gång. Jag kan inte springa, inga gömma mig, inte försöka täcka över känslan med något annat. I stället står jag kvar, med fötterna på jorden och bara andas.