She’s the one
Jag har så länge jag kan minnas känt mig ensamt fast att jag alltid haft mängder med personer i mitt liv. Idag vet jag att det inte handlar om att det inte har funnits människor runt mig, utan mer att jag har haft så otroligt svårt att känna tillit. Jag har sökt efter något jag inte kan sätta ord på, och kanske därför inte heller hittat det någonstans.
Det känns som att jag hela livet varit på jakt efter den där ”speciella personen”, den som skulle kunna fylla mitt tomrum, fylla hela mig med allt det där jag saknade (ingen enkel uppgift). Jag visste inte ens om sånna personer fanns på riktigt eller om de bara vara i mina drömmar, men efter 38 år hade jag i vilket fall förlikat mig med att vara ”ensam”. Jag hade byggt upp stora murar och stängt och låst både dörrar och fönster där jag fortsatte att kika ut, men inte släppte in någon.
Men en dag ser jag någon utanför mitt försvar och kände direkt ”she’s the one”. Jag försökte slå bort både tanken och känslan, men den stannade kvar. Kanske är det en solskenshistoria men samtidigt inte en enkel berättelse, för den varken slutar eller börjar där. Bara för att jag såg henne och ”trånade” efter henne på distans, innebar det ju inte att jag gick fram och sa ”hej, bli min vän”. Nej, det tog nog flera år innan vi ens hade ett riktigt samtal med varandra.
Magneter med motstånd. Med felsida mot varandra, skulle man kunna beskriva det så? Kanske var det i alla fall så jag kände. Ville sitta ihop men stretade emot. Hur som helst så vände sig allting rätt tillslut och någonstans där mitt i livet fann jag en vän. Vem trodde att det skulle kunna ske liksom? Att hon skulle kunna ta sig igenom alla murar och försvar.
Kärleken jag känner för denna person skrämmer mig. Älskar henne verkligen från djupet av mitt hjärta. Aldrig har jag känt både glädje och sorg så hejdlöst med en annan människa. Hon känns inte bara som en vän, utan mer som en del av mig, min familj, som systern jag alltid saknat. Så tydlig och självklar. Som att hon alltid har varit där.
Jag är så glad för denna nya vänskap. Samtidigt totalt livrädd. För älskar man någon/något, gör det också väldigt ont att förlora det. Därför försöker jag oftast att låta bli att hålla personer för nära mitt hjärta. Men med henne kan man ju inte låta bli <3 För hon är en person som varken förminskar eller skrattar åt alla mina ideér och upptåg. Som inte försöker varken bromsa mig eller fånga in min energi. Hon är en person som tillåter mig vara både högt och lågt och vågar stå kvar i det.
Så när telefonen ringde i fredags och sade att jag hade blombud så tänkte jag ”nej, det är inte möjligt, vem skulle göra något sådant för mig”. Sen slår det mig att det finns en. Det finns en person som förutom att hon tar lite större plats både i mina tankar och i mitt hjärta skulle överraska mig helt utan anledning. She’s the one.
Så tack världens bästa Therese för att du kom in i mitt liv och för att du valt att stanna kvar.
Du har berikat mitt liv så otroligt mycket (inte bara med blommor) och är bland det bästa jag har <3
