Månadsarkiv: november 2019

Att dölja sin diagnos -Göm dig ej

”Jag blev så glad när jag såg hur ni hanterar diagnosen med er son. Jag kommer aldrig att glömma hans självsäkerhet när han kommer fram till mig och presenterar sig och sin diagnos. Vissa föräldrar pratar ju inte om det med sina barn och vill att diagnosen ska hållas hemlig”.

Orden kommer från en lärare och får mig att tappa hakan. Den ramlar hela vägen ner i mitt knä. 2019 och föräldrar vill dölja sitt barns diagnoser?!?!

Min fråga är hur man lyckas med det utan att samtidigt förstöra barnets självkänsla? Det är som att säga till ett barn med asma att inte berätta det för någon. ”Du får inte prata med någon om din sjukdom.” Hur tror ni att det barnet hade känt? Hur tror ni att det barnet hade tänkt om sin sjukdom, om sig själv?

Förklara gärna för mig varför vi säger till vårt barn att inte vara öppen med sin diagnos?!? Eller varför vi (ännu värre) hemlighåller diagnosen för barnet själv, vilket jag också hört att vissa gör.

Jag vill inte klandra någon…vill inte säga att något är rätt eller fel men jag skulle gärna vilja ha en förklaring till varför, för jag förstår det faktiskt inte….

Min sons ADHD-diagnos har gjort honom tryggare i sig själv. Han vet hur han fungerar och varför. Punkt.

Han har som 10-åring börjat kunna hitta egna strategier, lösningar och verktyg för sina problem i skolan istället för att anpassa sig och gå sönder. Han vet att han är lika mycket värd, och att han är precis lika bra som alla andra.

En diagnos kommer med både för- och nackdelar och dem pratar vi om.

En människa utan diagnos är inte heller perfekt, de har bara inte lika stor koll på sina svårigheter, har dem inte ”på papper”. Men ofta har man andra ”bekymmer”.

Att dölja sin diagnos

Jag har svårt att se hur ljuga eller dölja en diagnos någonsin skulle vara till någon hjälp. Det gynnar varken barnet eller dens omgivning. Tvärtom. Då lär man sina barn tidigt att ha något att skämmas för, att dom inte är som alla andra och inget skulle kunna vara mindre sant.

Jag är glad att jag är stolt och stark i min diagnos. Att jag kan stå framför min son, som förebild, och säga att allt han vill, är möjligt. Det kommer aldrig någonsin spela någon roll hur han håller sin penna eller hur snabbt han kan räkna ut några mattetal. Att vara ”smart” handlar inte om vad vi lär oss i skolan. Det kommer alltid finnas olika lösningar att ta sig fram genom livet och att vara smart handlar om att hantera dem. Att hitta lösningen som passar för DIG.

Jag står jag där jag är idag trots att jag skolkade från skolan och min lärare skrek i mitt ansikte att jag var en ynkedom. Jag har ett fullt fungerade liv trots att jag under några år hade fler IG än MVG. Jag har fem års högskolestudier trots att jag har en sämre koncentrationsförmåga än genomsnittet, har stannat på mitt nuvarade jobb i snart 8 år fast att jag är impulsiv och har drivit mitt företag i över fem år och hanterar alla delar av det fast att jag har svårt att fokusera min uppmärksamhet.

Jag är en person som hellre vill visa upp svårigheter och misstag än att lägga dem längst ner i en väska. Ingen av oss är felfria. Var stolt att du överlevt dina ärr, att du gått vidare, att du hanterar livet trots motstånd. Vi hjälper både oss själva och våra medmänniskor om vi kan prata om det som döljs inom oss. I ljuset spricker trollen. Dom blir inte längre farliga. Be inte dina barn att gömma sina troll, visa istället upp dina egna.

Sådant som fortfarande värker

Jag är van att prata om min ADHD och min ångest. Jag kan beskriva den på flera olika sätt har mängder av olika förklaringar och blir knappt berörd av skiten längre, men ibland, när jag fick frågan om mina depressioner så vaknar något i mig, något som gör ont. Jag blir stum, tyst, har inga sanningar eller svar. Jag har inga starka tankar eller minnesbilder från den tiden. Vet bara om att den  har funnits.

Jag gick till jobbet, log mot mina kunder, plockade upp varor och pratade med arbetskamrater. Men varje dag när jag stängde min dörr hemma så grät jag. Sen fortsatta det på samma vis, dag efter dag. Gå till jobbet, hem och gråta. Gå till jobbet, hem och gråta.

Ingen ser din inre smärta

Varför gjorde ingen något, jag vet inte, kanske var det ingen som såg, kanske var den osynlig, även för mig själv . Det kändes som livet föregick med mig utanför. Att jag stod bredvid och såg på, men uppenbarligen gjorde jag inte det.

Min man sade till mig en dag att jag inte hade pratat med honom på flera dagar, men jag hade ingen aning. Jag trodde att jag var som vanligt. Jag började tänka tankar att jag inte orkade mer, att jag lika gärna kunde köra in i ett träd. Avsluta livet. Men idag vet jag själv inte riktigt varför.

Depression är som ett svart djupt hål, inget man skrattar åt eller skojar om, och jag är fortfarande rädd, för att den en vacker dag kommer att komma tillbaka. Det som gör ont är att man mådde så dåligt under långt tid, och att man blev lämnad ensam, med alla sina mörka tankar och känslor.

Det skrämmer mig att jag hade en depressionsdiagnos på papper, men ändå skickade man hem mig med ett nyfött barn. Med ångesten som närmsta hjälp. Jag blir ledsen när jag tänker på det, tiden var bara svart. Och jag kommer aldrig att få den tillbaka. Hela min dotters graviditet och första år i livet var ett mörker jag inte vill tänka på, prata om eller ens minnas. Ändå gör jag det. Men inte utan att det fortfarande gör ont <3

Min största oro för min son handlar om skolan. Jag är rädd för att han inte når upp till skolans mål, och att hans självkänsla där med kommer att knäckas. Själv bryr jag mig egentligen varken om skolan eller betygen. För jag vet att man klarar sig ändå, han kan få ett jobb, ett välfungerande liv, så länge han har hälsan kvar, och är en god människa. Därför kommer det alltid att vara prio 1 för mig. Men….jag vet att samhället idag kräver mycket mer, och hur knäckande det kan vara för självkänslan att inte kunna läsa lika bra som sina vänner, eller ens förstå vad den där läraren pratar om, att inte orka med läxorna, och tillslut kanske inte ens en skoldag.

Det som skrämmer mig mest är att jag känner mig maktlös och inte kan hjälpa till. Jag har inte koncentration nog att lära mig och sedan förklara hans läxor för honom. Jag har ett himla sjå att komma ihåg när han har läxor, gympa eller andra aktiviteter som händer på skolan. Skolan är inte gjord för barn med ADHD. Men veckobrev och information som skickas ut av skolan är inte heller skapat för föräldrar med ADHD. Jag är glad om jag orkar läsa igenom de där jäkla mailen, och ännu gladare om jag minns vad som står i den.

Men, jag skrev inte det här inlägget för att gnälla. Jag skrev det för att berätta att mina grymma föreläsningskollegor Jessica och Malin som numera arbetar tillsammans och skapar en bättre värld för barn med NPF. Inte bara med sina böcker utan nu också genom ett digitalt läromedel (hyperkonkret) för elever med inlärningsproblematik som inte når målen i skolan inom SO – ämnena, årskurs 7-9. Och precis som Jessica skriver på sin blogg ”Föräldrar till barn som misslyckas i skolan försöker idag att hitta på egna lösningar för att hjälpa sina barn. Hyperkonkret kommer att ersätta de egna lösningarna. Den lättnad man som förälder känner när man äntligen får rätt hjälp och stöd är ovärderlig.” 

Jag håller tummarna för att alla barn kommer att få ta del av detta och att vi föräldrar kan slippa magont. För det är vad jag har när jag tänker på skolan, framtiden och min son <3

Du kan följa hyperkonkret på facebook här för att hålla koll på deras arbete.