Månadsarkiv: november 2019


Att börja om

Att börja om

Att börja om

Tänkt vad skönt det är, att alltid kunna få börja om. För i de flesta fall får vi faktiskt det. Det är tillåtet. Varje sekund, varje dag. Att göra en “restart”. Många glömmer det, och vågar därför inte ta ett endaste steg framåt, i rädsla för att gå fel. Men oftast kan vi backa, eller vika undan åt ett annat håll. Ett beslut står inte alltid fast, varar inte för alltid. Det är ok att ändra sig, ibland hela tiden.

Jag gör omstarter, titt som tätt. Både vad gäller mig själv och mitt företagande. Jag försöker starta om och hålla en bättre kost, bättre motionsvanor och ibland startar jag om för att förändra mina tankar när jag känner att jag fastnat eller när det vänder sig åt fel håll. Och när det kommer till företaget, ja herregud vad jag har startat om. Bytt utseende, loggor, sålt företag, startat andra. Och nu är jag där igen. I en omstartsprocess. Och jag älskar det! Jag försöker bygga en ny del av mitt företag, och när det är klart kommer en helrenovering göras av denna del också. Vilket jag ser så otroligt mycket fram emot!

Att börja om ger dig ny energi. Till att orka köra på, blomma, vara den du vill bli. Precis som naturen går allt i cykler. Den vilar också, för att göra en omstart, och börja om. Vart är du i din cykel nu? Har du tappat alla dina löv, lider du brist på energi? Det är ok, men fastna inte där, låt solen komma fram igen, starta om.

Du kan byta jobb, vänner, pojkvän. Det mesta du inte är nöjd med går faktiskt att förändra. Bara du vrider nyckeln, och startar om.


Med ett hjärta av guld

Pojken med guldhjärtat Pojken med guldhjärtat

Min son. Den där lilla pojken med det där stora hjärtat som ibland kan vara så tungt att bära. Den där lilla individen som samtidigt är så stor, och ofta sätter andra före sig själv. Han som snabbt är den som hjälper till, öppnar dörrar, bär tunga kassar eller drar ut stolen så att du kan sätta dig. Han som alltid ser när någon är ledsen. Som direkt vill torka tårar, sträcka ut en hand. Han som hellre vill skänka till andra än att få själv. Han som alltid viker ner sig för någon annan, som övar på att få sin vilja fram men inte har kraften att bära någon annans besvikelse.

Denna fantastiska pojke som alltid är varm, glad och har nära till skatt. Han som glädjer andra med sin charm och blotta närvaro.

Om du bara visste hur värdefull och fantastiskt du är! Oavsett vad som händer i framtiden, hur du växer upp, hur du kommer att bli. Så kommer du alltid att vara han -pojken med guldhjärtat.

 

Jessica


Ett nytt företag har fötts + presenttips!

Välkommen till hobbykreatören

Välkommen till hobbykreatören

En av världens bästa människor har blivit med företag!! Och jag som inte trodde att hon kunde bli mer fantastisk, förstår inte hur vi ska få tiden att gå ihop nu då vi har tusen saker att prata om redan INNAN hon startade företag. Men eftersom företagande är min stora passion och intresse så vet jag inte hur jag ska hinna göra annat på dagarna än att snick-snacka med henne om företag OCH om livet i övrigt. Nu ska man inte bara uppdatera varandra om måendet, livet, drömmar (med inslag av vår svarta humor som får mig att skratta så jag kissar ner mig). Nu ska vi också hinna prata strategier, företagande, kreativitet och hjälpa och stötta varandra vad gäller att planera produkter och workshops.

Hjärnan svämmar över av alla tankar och idéer!

Jag lovar att detta bara är starten på något stort. Jag hoppas att hon liksom jag kommer känna att hennes företag är hennes bebis och är det som får henne att växa och utvecklas (samtidigt som man skrattar OCH sliter sitt hår). Japp, välkommen till galenskapet Therese. Hehe..

Så passa på och följ världens bästa männsika (lovar att du kommer att älska henne lika mycket som jag). Hon finns både på Facebook och Instagram men håll också gärna utkik på hennes hemsida där hon även bloggar och kommer uppdatera er vad som händer inom företaget.

Vill också passa på att ge er ett personligt julklappstips/eller present som jag tror att ALLA skulle uppskatta och bli glada över, eller i vilket fall blev jag det när jag fick en “feelgood-karta” av bästisen som present. Den gör inte bara väggen fin utan är också en perfekt påminnelse till vad du kan göra när du känner dig lite nere. Beställ en anpassad feelgood-karta med självvalda färger och text anpassad till just din vän av hobbykreatören eller kanske har du förslag till en annan bild hon kan måla upp till dig som du kan ge bort? Kontakta hennes för tankar/ideér eller frågor till kontakt@hobbykreatoren.se eller kontakta henne här.

Så välkommen till hobbykreatören! Och hobbykreatören, välkommen till världen!

 

Jessica


Helt sjukt

Alltså jag blir aldrig sjuk, aldrig. Men plötsligt händer det, det som inte får hända. På väg till en veckas utbildning kickar febern och hostan från helvetet igång. Över 30 mil hemifrån och man varken vill eller kan vända om.

Exakt så här kände jag mig..

..men efter lite alvedon förvandlades jag och kunde till och med klämma fram ett leende. Och trots att jag klarade dagen kändes det allt annat än ok. Det är helt emot mina värderingar att gå sjuk till jobbet, i alla fall så sjuk. Jag får i princip aldrig feber och när jag väl får det så betyder det sängläge. Både för min egen skull men också för andras. Känns pinsamt att bära smittan vidare. Så det kändes jobbigt att tvinga sig till utbildningen, av flera anledningar. Nu har jag inte ätit alvedon på ett par timmar och än har febern inte kommit tillbaka så jag håller verkligen tummarna för att vinden har vänt.

Jag avskyr att vara sjuk men blir samtidigt tacksam för påminnelsen om hur bra livet är. För i feberfrossan skiter jag faktiskt i allt annat jag dagligen oroar mig för. Min enda önskan där och då är att få bli frisk. Jag blir påmind om hur bra jag mår, hur fantastisk min kropp är, och hur inget annat egentligen är viktigt.

Så det var det enda jag vill påminna dig om denna kväll. Har du hälsan har du allt du behöver. Finns egentligen inget annat att önska sig. Punkt.


Skrivövning -din kropp

Varje tisdag bjuder jag dig på en skrivövning. Tanken är att du ska skriva utan att reflektera. Skriv med hjärtat i stället för hjärnan. Skriv det första som dyker upp. Det som finns i ditt hjärta, det som finns i dina tankar. När du skrivit klart tittar du på texten. Vad vill den säga dig?


  • Vad gillar du med dig själv, skriv tre saker.
  • När du tänker på din kropp, vad är du mest kritisk mot och varför?
  • På vilket sätt kan du visa din kropp att du tycker om den?
  • Av vilken anledning borde du vara tacksam mot din kropp?

Skrivkortleken finner du här.


Hänt i veckan

Det var lite tyst från mig förra veckan. Det blir så när jag antingen är på resande fot och kommer i från mina morgonrutiner eller när jag har ett tidigt klientmöte och inte får min skrivtid. Då försvinner blogginläggen. Dom är svåra att få ihop i vardagen, mitt i veckan. Barnen har kommit in i en sådan fas där dom alltid är vakna och är vid min sida eller så är det youtube på högsta volym från två olika håll och då kan denna hjärna inte få någon ro. Men det är inte mycket som har hänt i veckan. Det känns som att jag lever i någon slags limbo. På jobbet väntar jag in en utbildning som jag förhoppningsvis befinner mig på dagen då du läser det här. I mitt privatliv väntar jag på min lokal, och på att få min branding för den nya delen av företaget.

Så i slutet av denna veckan ska jag förhoppningsvis befinna mig på en helt ny plats. Utbildningen ska då vara avklarad och företagsnyckeln ska ligga i min hand. Jag ska också ha kommit en bit längre i att få färger och logga till den nya företagsbiten så att jag kan börja jobba mer aktivt med den nya hemsidan. Så mest har jag nog bara försökt att få tiden att gå.

Jag har jobbat med en föreläsning jag ska hålla nästa vecka, undersökt dofter genom min diffuser och försökt att sitta rakt (på order från min sjukgymnast). Denna vecka kommer nog på ett ungefär se likadan ut förutom att jag befinner mig i Norrköping hela veckan lång. Men på FREDAGkväll när jag kommer hem kommer jag äntligen ramla ur limbofasen och kunna ta små små steg vidare både i företaget och på mitt ordniare arbete. Can’t wait!

Jessica


Att dölja sin diagnos

Att dölja sin diagnos

Att dölja sin diagnos -Göm dig ej

“Jag blev så glad när jag såg hur ni hanterar diagnosen med er son. Jag kommer aldrig att glömma hans självsäkerhet när han kommer fram till mig och presenterar sig och sin diagnos. Vissa föräldrar pratar ju inte om det med sina barn och vill att diagnosen ska hållas hemlig”.

Orden kommer från en lärare och får mig att tappa hakan. Den ramlar hela vägen ner i mitt knä. 2019 och föräldrar vill dölja sitt barns diagnoser?!?!

Min fråga är hur man lyckas med det utan att samtidigt förstöra barnets självkänsla? Det är som att säga till ett barn med asma att inte berätta det för någon. “Du får inte prata med någon om din sjukdom.” Hur tror ni att det barnet hade känt? Hur tror ni att det barnet hade tänkt om sin sjukdom, om sig själv?

Förklara gärna för mig varför vi säger till vårt barn att inte vara öppen med sin diagnos?!? Eller varför vi (ännu värre) hemlighåller diagnosen för barnet själv, vilket jag också hört att vissa gör.

Jag vill inte klandra någon…vill inte säga att något är rätt eller fel men jag skulle gärna vilja ha en förklaring till varför, för jag förstår det faktiskt inte….

Min sons ADHD-diagnos har gjort honom tryggare i sig själv. Han vet hur han fungerar och varför. Punkt.

Han har som 10-åring börjat kunna hitta egna strategier, lösningar och verktyg för sina problem i skolan istället för att anpassa sig och gå sönder. Han vet att han är lika mycket värd, och att han är precis lika bra som alla andra.

En diagnos kommer med både för- och nackdelar och dem pratar vi om.

En människa utan diagnos är inte heller perfekt, de har bara inte lika stor koll på sina svårigheter, har dem inte “på papper”. Men ofta har man andra “bekymmer”.

Att dölja sin diagnos

Jag har svårt att se hur ljuga eller dölja en diagnos någonsin skulle vara till någon hjälp. Det gynnar varken barnet eller dens omgivning. Tvärtom. Då lär man sina barn tidigt att ha något att skämmas för, att dom inte är som alla andra och inget skulle kunna vara mindre sant.

Jag är glad att jag är stolt och stark i min diagnos. Att jag kan stå framför min son, som förebild, och säga att allt han vill, är möjligt. Det kommer aldrig någonsin spela någon roll hur han håller sin penna eller hur snabbt han kan räkna ut några mattetal. Att vara “smart” handlar inte om vad vi lär oss i skolan. Det kommer alltid finnas olika lösningar att ta sig fram genom livet och att vara smart handlar om att hantera dem. Att hitta lösningen som passar för DIG.

Jag står jag där jag är idag trots att jag skolkade från skolan och min lärare skrek i mitt ansikte att jag var en ynkedom. Jag har ett fullt fungerade liv trots att jag under några år hade fler IG än MVG. Jag har fem års högskolestudier trots att jag har en sämre koncentrationsförmåga än genomsnittet, har stannat på mitt nuvarade jobb i snart 8 år fast att jag är impulsiv och har drivit mitt företag i över fem år och hanterar alla delar av det fast att jag har svårt att fokusera min uppmärksamhet.

Jag är en person som hellre vill visa upp svårigheter och misstag än att lägga dem längst ner i en väska. Ingen av oss är felfria. Var stolt att du överlevt dina ärr, att du gått vidare, att du hanterar livet trots motstånd. Vi hjälper både oss själva och våra medmänniskor om vi kan prata om det som döljs inom oss. I ljuset spricker trollen. Dom blir inte längre farliga. Be inte dina barn att gömma sina troll, visa istället upp dina egna.


Jobb och ADHD-diagnos

Jobb och ADHD-diagnos

Jobb och ADHD-diagnos

Jag får många gånger frågan hur jag klarar av att ha det jobb jag har, och eftersom jag fått frågan flertalet gånger väljer jag att svara på den här. Först vill jag påpeka som alla redan vet att alla med diagnoser är olika och bara för att jag klarar av ett sådant jobb så innebär det ju inte att det passar alla. Men det jag tror är att många personer med ADHD tror för lite om sig själva! Våga testa, våga prova, och våga misslyckas! Jag har haft flera jobb som jag klarat av mindre bra men det innebär inte att jag är mindre bra, det innebär bara att det jobbet inte passade mig.

Jag tycker INTE att jag är mindre lämpad att stötta människor med problem bara för att jag har egna utan snarare tvärtom. Min problematik visar att jag är mänsklig. Att ha problem är en del av att vara människa. För mig är det stor skillnad i att jobba och vara privatperson, när jag jobbar går jag i en roll och den rollen fixar jag. Där har jag rutiner och struktur och klarar av det mesta. Som privatperson däremot är det tvärtom, där har JAG det svårare att hantera vardagen, men så vet jag att det inte är för alla.

Jag tror att jag kan ha en större förståelse för personer med psykisk ohälsa eftersom jag till större del än dem som inte burit det själv vet vad det går igenom. Men för klienterna jag möter är det ingen skillnad. De tror att jag är född med en guldsked i mun och har läst mig till mina kunskaper i en bok och även om det inte är sanningen så påstår jag inte annat.

Jag tror inte att alla personer ska jobba med människor, bara för att du har egen erfarenhet betyder det inte att du är bäst lämpad till att hjälpa andra. För att kunna hjälpa andra behöver du först ha väldigt stor kännedom om dig själv och din egen problematik.

Självklart finns det inget bra svar på “hur klarar du av det jobb du har med en ADHD-diagnos”. Men det jag kan säga är att jag tror på mig själv, och att jag varken tänker ångest eller nedsatt koncentrationsförmåga stoppa mig från saker jag vill och drömmer om. Jag tror att du (och jag) kan bli precis det vi vill. Det som stoppar dig är inte alltid din diagnos, utan kanske mer, din rädsla.


Sådant som fortfarande värker

Sådant som fortfarande värker

Sådant som fortfarande värker

Jag är van att prata om min ADHD och min ångest. Jag kan beskriva den på flera olika sätt har mängder av olika förklaringar och blir knappt berörd av skiten längre, men ibland, när jag fick frågan om mina depressioner så vaknar något i mig, något som gör ont. Jag blir stum, tyst, har inga sanningar eller svar. Jag har inga starka tankar eller minnesbilder från den tiden. Vet bara om att den  har funnits.

Jag gick till jobbet, log mot mina kunder, plockade upp varor och pratade med arbetskamrater. Men varje dag när jag stängde min dörr hemma så grät jag. Sen fortsatta det på samma vis, dag efter dag. Gå till jobbet, hem och gråta. Gå till jobbet, hem och gråta.

Ingen ser din inre smärta

Varför gjorde ingen något, jag vet inte, kanske var det ingen som såg, kanske var den osynlig, även för mig själv . Det kändes som livet föregick med mig utanför. Att jag stod bredvid och såg på, men uppenbarligen gjorde jag inte det.

Min man sade till mig en dag att jag inte hade pratat med honom på flera dagar, men jag hade ingen aning. Jag trodde att jag var som vanligt. Jag började tänka tankar att jag inte orkade mer, att jag lika gärna kunde köra in i ett träd. Avsluta livet. Men idag vet jag själv inte riktigt varför.

Depression är som ett svart djupt hål, inget man skrattar åt eller skojar om, och jag är fortfarande rädd, för att den en vacker dag kommer att komma tillbaka. Det som gör ont är att man mådde så dåligt under långt tid, och att man blev lämnad ensam, med alla sina mörka tankar och känslor.

Det skrämmer mig att jag hade en depressionsdiagnos på papper, men ändå skickade man hem mig med ett nyfött barn. Med ångesten som närmsta hjälp. Jag blir ledsen när jag tänker på det, tiden var bara svart. Och jag kommer aldrig att få den tillbaka. Hela min dotters graviditet och första år i livet var ett mörker jag inte vill tänka på, prata om eller ens minnas. Ändå gör jag det. Men inte utan att det fortfarande gör ont <3


Skolan, ont i magen och hyperkonkret

Min största oro för min son handlar om skolan. Jag är rädd för att han inte når upp till skolans mål, och att hans självkänsla där med kommer att knäckas. Själv bryr jag mig egentligen varken om skolan eller betygen. För jag vet att man klarar sig ändå, han kan få ett jobb, ett välfungerande liv, så länge han har hälsan kvar, och är en god människa. Därför kommer det alltid att vara prio 1 för mig. Men….jag vet att samhället idag kräver mycket mer, och hur knäckande det kan vara för självkänslan att inte kunna läsa lika bra som sina vänner, eller ens förstå vad den där läraren pratar om, att inte orka med läxorna, och tillslut kanske inte ens en skoldag.

Det som skrämmer mig mest är att jag känner mig maktlös och inte kan hjälpa till. Jag har inte koncentration nog att lära mig och sedan förklara hans läxor för honom. Jag har ett himla sjå att komma ihåg när han har läxor, gympa eller andra aktiviteter som händer på skolan. Skolan är inte gjord för barn med ADHD. Men veckobrev och information som skickas ut av skolan är inte heller skapat för föräldrar med ADHD. Jag är glad om jag orkar läsa igenom de där jäkla mailen, och ännu gladare om jag minns vad som står i den.

Men, jag skrev inte det här inlägget för att gnälla. Jag skrev det för att berätta att mina grymma föreläsningskollegor Jessica och Malin som numera arbetar tillsammans och skapar en bättre värld för barn med NPF. Inte bara med sina böcker utan nu också genom ett digitalt läromedel (hyperkonkret) för elever med inlärningsproblematik som inte når målen i skolan inom SO – ämnena, årskurs 7-9. Och precis som Jessica skriver på sin blogg “Föräldrar till barn som misslyckas i skolan försöker idag att hitta på egna lösningar för att hjälpa sina barn. Hyperkonkret kommer att ersätta de egna lösningarna. Den lättnad man som förälder känner när man äntligen får rätt hjälp och stöd är ovärderlig.” 

Jag håller tummarna för att alla barn kommer att få ta del av detta och att vi föräldrar kan slippa magont. För det är vad jag har när jag tänker på skolan, framtiden och min son <3

Du kan följa hyperkonkret på facebook här för att hålla koll på deras arbete.