Årsarkiv: 2019

Det slår mig gång på gång. Vilka flockdjur vi människor är. Något som har upprepats så många gånger bland personerna jag möter i samtal de senaste veckorna är att dom hellre är med personer dom inte tycker om, än att vara ensamma.

Så sorgligt egentligen. Samtidigt som jag tror att det är så otroligt många av oss som har det så.

Kanske är ensam ett ord som rispar upp gamla sår i mig, eller kanske har det bara upprepats gång på gång i mitt samtalsrum som gör att jag minns det så väl.

Personerna är i varierande åldrar, har varierad problematik. Men ensamheten har dem gemensamt.

Man umgås med personer som skadar en, får en på dåligt humör, eller som man längre inte har något gemensamt med. Hellre än att vara själv. Och kanske är det inte att ensamheten skrämmer en som gör ont. Utan mer att vi inte är gjorda för att vara själva…

Jag ser i deras ögon att det är ett ämne som berör, att om jag gräver djupare, så går de sönder. Jag stannar där, för jag kan inte laga, inte fixa, inte bygga dem en vän. Jag kan inte hitta någon som de kan känna igen sig i, lita på, umgås med.

Men jag önskar att jag kunde det, fixa någon för alla.

Det sägs att svenskar är världens ensammaste folk. Vi vill vara oberoende, värnar om både vår och andras integritet och knyter inte familjen så tätt intill oss som vissa andra länder gör. Vi är försiktiga, pratar inte med främlingar och vill inte trampa någon på tårna. Så hur lätt är det för oss egentligen att få en ny vän?

Ensamhet skadar vår hälsa och har en stark koppling till psykisk ohälsa. Och det handlar inte om hur många vänskapsband vi har utan kvaliteten på dem. Du kan ha tio vänner du umgås med utan att känna dig ”nära” någon av dem.

Hur skall jag kunna få dig och må bra, tänker jag under samtalet. När mycket kanske bara handlar om att du behöver en axel att luta dig mot. Jag vet att jag kan vara den för ett tag. Men när även jag lämnar dig kommer det att göra ont.

Det jag vill påminna dig om idag är att ta din ensamhetskänsla på allvar. Jag vill också att du funderar på hur du kan stärka band du vill behålla, eller eventuellt bygga nya. Stanna inte kvar i förhållanden du inte vill vara. Du slösar på din tid. Ditt liv.

Hon har tårar i ögonen när hon tittar på mig och upprepar meningen jag tycker gått på repeat hela veckan: Jag vet att det låter dumt, men jag är hellre med någon som inte är bra för mig, än att inte få vara med någon alls.

Jag vet inte vad som händer. Men känns det inte som att veckorna går otroligt fort? Känns som att dagarna flyger förbi och jag hinner inte ens göra hälften av det jag önskar. Denna veckan har jag och dottern i alla fall sprungit in våren.

Dottern klarade för första gången 5 km utan att stanna och efter vårrusets 5 km utbrister hon ”jag är så stolt över mig själv”. Det landar alltid som bomull runt ett mammahjärta. Jag är stolt över henne också <3 Jag vet att jag ofta (dom få gångerna jag får med mig henne på ett joggingpass) är en jobbig jävel som presser henne mer än vad hon önskar. Men känslan efteråt är alltid så underbar och det är den jag vill att hon ska få uppleva.

Får se om hon frivilligt hänger med på ett löparpass nu när hon upplevt känslan att vara stolt över sig själv eller om det blir om ett år igen vid nästa vårrus.

Vi har också firat en 13-årsdag. Känns märkligt och overkligt att han en tonåringen i huset. Helt plötsligt känns det som att jag själv också blev äldre. Tycker inte att det var länge sedan jag var där.

Hon var så nöjd och glad över sin födelsedag så även om jag tycker att helgen varit för händelserik känner även jag mig nöjd. Vad gör man inte får ett glatt barn?

På lördagen besökte vi comic-con i göteborg. Det var mest sonen och mannens dag får man väl lov att säga. Jag och dottern gick mest och tittade på människor. Var verkligen en helt ny värld för mig. När vi kom hem var jag överfull av intryck och tog en powernap i soffan innan jag kunde gå ut och hjälpa mannen med att skrapa växthuset.

Det har verkligen varit en fullspäckad vecka och nästa misstänker jag bli likadan, bara fylld med annat innehåll. Önskar er i vilket fall en fin sådan!

Vem säger att du är ogräs, vem säger att du är ful. Vem säger att du inte passar in, bara för att du är gul?

Vem säger att du bör utrotas. Vem säger att du måste bort. Vem har rätten att bestämma, bara för att du är av en annan sort?

För tänk om du är en gåva som så många trampar på. Tar dig för givet bara för att du inte går att klå.

För tänk om du inte skulle finnas, pryda vägrenen så grant. Vi är nog många som skulle sakna ditt solljus intill trottoarens kant.

För många betyder du kanske inget, du spelar ingen roll. Men alla känner vi till dig, kan se dig på långt håll.

För visst lyser du upp världen, kanske den starkaste solstråle vi haft. Kanske ska vi beundra din styrka, uppskatta din kraft.

Vem mer än du kan växa på ängar likväl som asfalt. Som trots att man försöker förgöra dig ändå finns överallt?

Om jag skulle gifta mig igen skulle jag låta dig pryda min blombukett. För du står för frihet och styrka, en överlevare som alltid tar ut sin rätt.

Kanske borda man dig beundra, behandla dig med respekt. För kanske är du beviset på att man kan vara oälskad, men ändå precis perfekt.

Du är speciell, ialla fall för mig. Det spelar ingen roll vad någon annan tycker. För jag ser dig <3

Det är inte lätt att vara barn

Ibland undrar jag hur det skulle kännas att bli behandlad som barn blir i skolan som vuxen på en arbetsplats.

Att få en knuff eller ”bitchblick” av mina kollegor, få höra att jag gjort arbetsuppgiften dålig, att jag är knäpp eller är en looser. Eller hur jag skulle reagera om min chef sa till mig att skärpa mig, jobba på eller att jag tvärtom ibland inte ska lägga mig i.

Det där är många barns vardag och jag kan ärligt säga att jag inte vet hur många dagar jag skulle klara på jobbet i den miljön. Jag vet med all säkerhet att jag inte skulle längta dit. Även om jag hade en god vän. Tvärtom skulle jag ha ont i magen, förmodligen gråta, få ångest och känna mig värdelös.

Det är inte lätt att vara barn, det har det aldrig varit. Man tvingas att stå ut med saker vi vuxna aldrig skulle acceptera. Så som att alla skrattar åt mig när jag säger fel på ett möte eller att någon kollega vill förlöjliga eller förminska mig. Än mindre att bli knuffad, slagen, vilket heller inte är ovanligt på en skolgård.

Jag beundrar mina barn, eller rättare sagt alla barn, som är tvungna att leva i den verkligheten. Och jag ställer mig frågan vart gränsen ska gå, vad vi ska acceptera och tycker på sätt och vis att det är konstigt att vi ofta normaliserar det som händer i skolan när vi aldrig skulle acceptera det på en arbetsplats.

”Lite skit får dom lära sig att ta”. Jag tror själv inte att jag skulle ta den minsta skit på min arbetsplats, skulle inte acceptera kränkande behandling utan att själv bryta ihop eller vägra gå tillbaka. Och kanske ska vi påminna oss om det när vi säger till våra barn att fortsätta gå tillbaka till skolan. För hur skulle det kännas om någon säger samma sak till dig?

Jag vet att barn inte förstår hur illa de gör varandra, men vi vuxna vet ju. Även om det inte är såpass allvarligt för att kalla det mobbning så gör det ändå våra barn ledsna. Och jag tycker inte att det är ok, aldrig, någonsin. Vi borde lära barn mer om känslor, empati och samspel redan från första klass. Vi borde inte bara arbeta mot mobbning utan all kränkande behandling och hårda ord. Så som att få sin väska kastad i en papperskorg eller sina skor gömda. Det är fan inte ok.

Men lärarna rycker på axlarna, det är deras vardag, och våra barns. Vilket också gör det till din och min.

Det är inte lätt att vara barn idag men inte heller förälder, till ett ledset barn.

Han suktar efter att komma nära men alla stretar vi emot. Nej nu kommer han, suckar hela familjen när han vill krypa tätt intill. I pälsen finner man både loppor och fästingar som efter fästingmedel inte längre biter honom men gärna går på oss andra.

Det lilla äcklet kallas han nu. Hans nya smeknamn. Han är någon man egentligen tycker väldigt mycket om men just nu inte vill vara nära. Så jobbigt att älska någon med ena handen och stöta bort dem med andra.

Jag smeker honom varsamt med ett finger. Plockar fästingar med det andra. Om några månader kan vi kramas igen, lilla äcklet och jag.

Jag vill laga dig, sy igen dina öppna sår.

Sträcka dig näsduken, torka din tår.

Jag vill läka dig. Försiktigt lägga förband.

Lyssna på dina plågor, sträcka ut en hand.

Jag vill fixa dig, laga ditt söndriga skratt

Skänka dig glädje, ge dig en god natt.

Jag vill bära dig, lyfta dina fötter från krossat glas.

Sätta dig på gräset, ge dig en oas.

Jag vill älska dig, fram tills ditt liv tar slut.

Jag vill följa varje hjärtslag, vara med dig, hela vägen ut.

Kan nästan inte förstå att april är över. Vart tog den vägen? Den där pausen jag önskade att april skulle bestå av infann sig aldrig, men lugnare blev det, tack och lov. Det har varit ett väldigt resande men jag känner att jag landat på fötterna igen.  Inte så stadigt som jag önskar, men jobbar på att hålla balansen. Det är väl maj:s jobb får jag gissa. Att jorda mig igen, så att jag slipper gå runt med känslan att vara rädd för att ramla omkull.

Företag:

Företaget har varit hela mitt liv, har betytt allt för mig, och plötsligt känns vi inte lika nära längre. Det känns konstigt, skrämmande… men också skönt. Men jag känner inte riktigt igen mig själv. Jag tänker inte ens på det varje dag, eller jo det kanske jag gör, men förut var det med mig varje sekund och där är vi inte längre. Under en tyst promenad kom jag fram till att företaget behöver förändras, och att det är anledningen till att jag inte aktivt jobbar med det (dagligen) längre. Jag är liksom under förändringen nu och har ingen tydlig bild framför mig hur allt kommer att pusslas ihop. Så det är väl klokt att ta ett steg tillbaka. Låta det va. Ibland är jag väl bara ofattbart klok och bra 😉

Jobb:

Jag är under certifiering i tre program vilket sätter en helt annan press på mig i mitt arbete. Jag kan inte bara längre gå in i ett möte och ”bara köra” utan allt ska planeras, filmas och utvärderas. Mitt skolarbete ger mig också en viss distans till mitt jobb, får mig att se svårigheterna i det och inte ta mitt jobb (eller mig själv) på för stort allvar. Studierna får mig att än mer längta till friheten att vara egen och ett mail som damp ner i min inbox fick mig att fundera några extra varv på mitt mål och vart jag är på väg. Jag försöker gå genom varje dag med öppna ögon både för att lära mig men inte kräva för mycket av mig själv. I en tid där många är stressade och mår dåligt riktar jag mycket uppmärksamhet inåt. Det är så otroligt viktigt för mig att inte dras med och inte bli sjuk. Jag vet att det finns mycket förändringar i sikte, men jag vet fortfarande inte riktigt hur dem ser ut.

Utbildning:

Det känns overklig att jag för ett halvår sedan låg sömnlös av stress och förtvivlan då jag inte visste hur utbildningen skulle bli, vart jag skulle bo, hur jag skulle få tag på kurslitteratur osv. Jag minns känslan då så tydligt även om jag är på en helt annan plats nu. Min rädsla var så barnslig och onödig. Det visste jag i för sig redan då, men nu känner jag det än mer. Jag har verkligen landat och känner mig hemma både i resandet, staden, utbildningen och klasskamrater. Allt känns tydligt och tryggt. Hittills är det inte mycket nyheter i utbildningen, utan en mer fördjupning på det jag redan visste innan. Mest givande är det att träffa kurskamrater, föra diskussioner och jämföra erfarenheter. I skrivande stund är det bara två träffar i malmö kvar innan sommarlov. Känns sjukt så overkligt fort tiden går.

Personligt:

En väldigt stor insikt landade i mig denna månad som handlade om anknytning. Den kom till mig när jag läste kurslitteraturen för utbildningen och var så klart ingen nyhet för mig, men jag kunde mer tydligt se hu en otrygg undvikande anknytning löpt som en röd tråd genom hela mitt liv. Kunskapen djupnade på något vis och jag förstod vad jag behövde göra annorlunda och hur mycket jag på grund av rädsla förstört för mig själv. Min plan är att arbeta med detta i min egenterapi som börjar om några veckor. Det ska bli så spännande och se om mina tankar och känslor kan förändras, för i dag ser jag mer hur anknytningen stört hela mitt liv. Allt från små till stora tillfällen där jag väljer att fly och dra mig undan på grund av rädslan att ändå bli lämnad. Jag är säkert på att mitt liv hade sett helt annorlunda ut om jag inte hade haft ett flyktbeteende, och jag är glad att det finns människor som orkar jaga, som vägrar låta mig rymma eller fly. Jag hoppas kunna förändra detta beteende, och därmed förändra mitt liv.

Inför maj:

Allt jag kan tänka på är min egenterapi som jag ser så otroligt fram emot. Det känns som starten på ett maraton utan att veta när och om jag kommer att orka nå till mål. Det känns skrämmande och spännande och jag ser så mycket fram emot att rota runt i mig själv, lära om och lära nytt. Jag har också endast en enda resa denna månaden vilket känns skönt. Jag kommer att vara mer hemma!! Majmånad, jag vet inte vad som väntar, men jag hoppas kunna njuta av det oavsett!!