Månadsarkiv: september 2020

Tacksamhetslistan på september gapar tom i min kalender. Inte för att det inte funnits stunder av tacksamhet, utan kanske för att jag inte kunnat vara riktigt närvarande i dem. Min vardagliga oro känns som en semestertripp jämfört med de stormiga känslorna september gett mig. Men nog är jag tacksam ändå!

• Jag är tacksam för känslan av lättnad efter en ångestattack
• Jag är tacksam över att kunna få ut alla mina tårar
• Jag är tacksam över att jag vågar vara närvarande i ångestens topp vilket gör att jag också upplevde dess dal och nu kan lita på att ångesten inte bara går upp, utan också ner
• Jag är tacksam över varje exponeringsövning minskat styrka även om jag inte tror att de skulle göra det
• Jag är tacksam över att jag tagit mig i kragen och gjort övningarna fast att de skrämt mig enormt
• Jag är tacksam över stunder där tårarna helt plötsligt tagit slut
• Jag är tacksam över att min man är med mig stöttande i resan
• Jag är tacksam över att inget är på riktigt, mer än i mitt huvud
• Jag är tacksam över att leva, även om det gör ont

En av meningarna som avslutar Kristian Gidlunds sommarprat är; våga vara lycklig. Meningen slår ner som en bomb i mitt inre och först då trillar tårarna över kanten. Det slår mig att det är ett av mina största problem. Att jag inte vågar vara lycklig, att jag aldrig vågar ta ut något i förskott och knappt glädjas när jag har allt det fina i min hand. För allt, precis allt, går att förlora.

Hela mitt liv har präglats av rädsla. En känsla jag känner till så väl att jag knappt vet någonting annat. Det är som att det ligger i mitt blod, eller är programmerat i min hjärna. Känns på ett sätt omöjlig att bli av med, kanske för att jag inte känner till livet utan den känslan.

Det låter så enkelt. Våga vara lycklig. Men hur gör man, på riktigt. Att le är enkelt. Till och med att skratta kan kännas lätt. Jag har lärt mig att älska, att inte rymma från det jag vill ha kvar. Men aldrig utan tanken att det på en sekund kan gå förlorat.

Absolut att jag kan känna lycka och kärlek, men inte utan att SAMTIDIGT hålla rädslan i min hand. Det har blivit som min trygghet, som mitt liv, som en del av mig. Och även om jag kan känna lycka så är den inte så stark som den skulle kunna vara eftersom rädslan hela tiden går bredvid. Jag önskar att jag hade kunnat ta livet med en klackspark, att jag var en av dem som alltid skrattade högst. Men nej, jag bär katastroftankarna under min arm.

Våga vara lycklig.

Vilket visdomsord. Känns som en käftsmäll när jag behövde den som bäst. Jag vaknar upp. Skakar av mig dagens alla sorger och tänker att i morgon, då börjar en annan dag. Då släpper jag sargen, skjuter mig ut på isen med darriga ben och vågar känna livet i mig. Eller vänta lite. Känns inte det minsta tryggt och roligt. Får med ens en olustig känsla i magen.

Kanske gör jag det nästa vecka istället.

Att vara starkskör.

Så svårt.

Jag känner mig ibland så himla stark, så himla medveten, men samtidigt så otroligt svag, så söndrig. Jag kan skratta, komma välklädd och välsminkad till jobbet. Jag kan arbeta en heldag. Göra mina uppgifter med en hand.

Jag kan ta hand om barnen, laga middag, umgås med min man. Jag kan hantera andras sorg, ångest och besvär. Jag kan lyssna på dig i en evighet.

Jag kan dra skämt. Skoja om mina egna problem. Prata om mig själv högt. Jag kan leva med min smärta ett helt liv utan att du ens märker att den finns där.

Men samtidigt bär jag superkraften att sörja för en påkörd katt en hel dag. Jag kan på en endaste sekund göra andras problem till mina egna. Jag kan känna andras smärta i min kropp, få deras sorg till min. Jag kan bli rädd för allt jag inte vet, och skapa orosmoln som inte finns. Jag kan göra ångest osynlig och bära den i min ficka utan att andra märker. Jag kan ta andras problem på min rygg och bära dem i dagar.

Jag kan vara så himla stark.

Samtidigt så skör. Utan att du märker det.

Det syns inte utanpå. Men det känns, inuti. Enda sättet att bli avslöjad är om du tittar mig för djupt in i ögonen.

För då gråter jag.

Jag startade 2020 med dödsångest. Jag låg i min säng och trodde att mitt liv var hotat, att jag var allvarligt sjuk. Helt utan en egentlig anledning.

Ja, jag har GAD (generaliserat ångestsyndrom), oro är min vardag. Men den är sällan så stark som den var den dagen.

Jag brukar oroa mig för mycket, för mina barn, för min ekonomi, för mitt förhållande, för mitt hus, för mina djur, för familjemedlemmar och ibland för människor jag inte ens känner. Men rätt sällan ändå, känner jag ett allvarligt hot mot min egen hälsa. Absolut att det har skett, men det brukar gå över efter ett läkarbesök eller efter ett samtal med någon som är mindre ångestbenägen än jag själv. Men alla dom där sätten jag kunde lugna mig på förut hjälper inte längre. Istället har både tankarna och känslorna ökat och låter mig inte vara ifred en enda vaken sekund.

Ibland tar kroppsnojan över och då kan jag andas ut. Att bara vara missnöjd med sig själv, sin kropp, är en lättnad mot att kunna dö varje dag, eller att vakna och inte se någon framtid.

2020 har varit ett tufft år och jag skäms över att säga så eftersom jag aldrig har haft några egentliga problem. Mitt ENDA problem är jag inte kan stå ut med ovisshet. Punkt. Jag skäms över min sjukdom, över mig själv. Inte för att jag bär på psykisk ohälsa, nej, utan för att det finns personer med ”riktiga problem” och här sitter jag och gråter varje dag för att jag inte vet vad livet ska servera mig varje morgon. Skäms på dig. Skäms.

Men sen så vet jag att det jag bär på också är en sjukdom, och att mitt liv som ständigt ligger på ”måttlig deprimerad skalan” på grund av alla oro och ångest inte heller är en dans på rosor, och även om den inte är potentiellt dödlig, så känns det faktiskt så, mest hela tiden.

M E N  N U  F Å R  D E T  V A R A  N O G !

Jag orkar faktiskt inte mer, jag är så jävla trött på att ha ett ständigt pipande alarmsystem i mitt öra som gör att jag inte kan höra livets goda musik. För det där alarmet överröstar allt. Det överröstar skratt, fågelsång och vindsus. De överröstar kärleksförklaringar, skönsång och havsbrus. Det överröstar ALLT!

Generaliserat ångestsyndrom är ett av de mest svårbehandlade psykiska tillstånden, som terapeut kan den diagnosen lätt få dig uppgiven. Patienten har liksom inte ETT stort problem utan TUSENTALS väldigt små. Att veta vilket område man ska greppa är inte bara svårt för patienten utan också terapeuten.

Själv har ju nu valt att genomgå en behandling online där vi arbetar med exponeringsövningar som kommer att öka min ångest och trigga mig utöver det vanliga. Jag är beredd att utmana mig själv till bristningsgränsen. Jag har ett par sköra månader framför mig.

Men om 2020 startade med en ångestattack ska det avslutas med motsatsen. Mitt mål är att ha den lägsta ångestnivån i mitt liv. Så om jag verkar deppig, skör eller allmänt söndrig just nu så är det nog exakt så det är. Men det går över. Snart är det bättre. För det här är sista gången jag mår så jävla dåligt ❤︎