Jag funderar på att påbörja ett nytt varv av egenterapi. Googlar runt efter olika terapiformer och terapeuter och känner medens hur svårt det är att finna förtroende för någon. Jag funderar på om jag ska testa terapiformer jag känner till eller påbörja någon helt nytt…

Jag funderar på att avsluta medlemskapet jag just köpt i en community. Jag inbillade mig att jag skulle få arbetskamrater och bli en del av en grupp. Nu när jag testat på en månad inser jag ju (vilket jag visste redan innan) att jag inte gör mig bäst i grupp. Nej jag backar gärna och tar inte den platsen jag borde göra om communityn ska vara värd sina pengar… Men jag funderar på om jag avslutar för snabbt. Vet ju att jag har en impuls att hoppa in i saker, men uppenbarligen också ur..

Jag funderar på om ensamheten jag känner handlar om brist på arbetskamrater eller brist på fritidsintressen/vänner (eller kanske både två). Jag funderar på vilket jag anstränga mig för att uppdatera och om det verkligen är värt det…

Jag funderar på hur jag kan få in träningen i mitt liv igen. Oavsett vart jag sätter den i kalendern så verkar den falla ur. Inte ens i en tom dag får den plats.

Jag funderar på om jag ska ta mig i kragen och jobba på snabbare med de där utbildningarna som ligger på vänt. Om jag ska sätta in arbetet i kalender och ge det 30 minuter om dagen eller att lägga det under mina lediga dagar för att få det gjort.

Jag funderar på hur sommarn kommer att bli, och vintern. Jag funderar på om jag kommer att få någon ledighet de närmsta åren eller om det handlar om att ”kötta på” som företagare ofta gör.

Ja, det är vad jag funderar på.

Vad funderar du på?

Ibland önskar jag

Ibland önskar jag att jag fick plats med hela världen i mina armar.

Att jag kunde ge varenda människa tak över huvudet och mat på sitt bord.

Jag hade velat skänka alla en partner och en vän.

Jag skulle dela ut en lycklig barndom och en trygg framtid.

Ibland drömmer jag om att rädda världen, att rädda liv.

Att bota både sjukdomar och hjärtesorg.

Att torka världens alla tårar och sudda ut varenda känsla av ensamhet.

Ibland önskar jag att jag kunde lyfta varenda människa så högt så att de kunde nå sina drömmar.

Att jag kunde sopa bort varje uns av tvivel och varje känsla av motgång i deras liv.

Att jag kunde få följa dem mot sina mål.

Ibland önskar jag att jag fick plats med hela världen i mina armar.

Men jag har för stort hjärta och för liten famn.

Jag lyckas inte nå runt den, jag räcker inte till.

Men istället för att omfamna världen låter jag den omfamna mig…

på så vis har jag alltid plats för dig ❤︎

Jag skulle ljuga om jag inte sade att det är lättare nu. Även om jag bär på en hel del sorg så har axlarna sjunkit med flera centimeter. Inte bara att jag slipper att gå på helspänn dygnet runt, jag slipper numera också dela mig själv på två.

Det är inte bara jag som är märkbart lugnare av situationen. Nej också Dex, det känns som att vi båda har hamnat i en bättre synk när vi inte har något som försöker att skilja oss åt. Någon som vill äta upp tid och uppmärksamhet.

Det är en mils skillnad mellan att arbeta hemma nu och för några veckor sedan då man hörde en hunds ylande och gnällande hela tiden. Så ofta jag kunde smög jag upp på övervåningen när Dex sov och satte mig och arbetade på golvet så att turbo kunde somna i mitt knä. Då blev det äntligen tyst. De där små små stunderna av njutning då båda hundarna på något magiskt vis var nöjda var den enda stunden på dagen då jag också kunde känna mig nöjd.

Det känns också som om det är först nu som jag kan börja arbeta och träna Dex på riktigt, att ge honom 100% av min tid och uppmärksamhet.

Även om vardagen känns lättare nu bär jag med mig en stor sorg. Det känns verkligen som ett misslyckande. Jag skulle önska att jag kunde dra tillbaka tiden, göra den ogjord. Men det går ju inte. Jag försöker att trösta mig med att en omplacering bygger på kärlek och inte motsatsen. Jag väljer att omplacera honom för hans skull, för att han ska bli lycklig, även om det gör mig olycklig. Jag har måhända fått ett stort, djupt hål i mitt hjärta, men jag har skänkt en annan familj 10 kg ren kärlek och med den tanken försöker jag att trösta mig själv. Han är lyckligare, Dex är lyckligare och jag är

..åtminstone lättare nu ❤︎

Jag lärde mig ganska tidigt i livet att kärlek gjorde ont. Jag hittade en strategi i att det var enklare att inte tycka om alls, än att komma någon nära. Det har liksom alltid varit enklare för mig att säga ”jag bryr mig inte” och sedan vända på klacken och gå. Än att stanna kvar och börja tycka om.

Med åren insåg jag att kärleken var värd sin smärta. Att livet var vackrare när det fanns kärlek i det, även om kärleken ibland gjorde ont.

För om jag måste välja så väljer jag hellre att få uppleva sorg av en förlorad kärlek, än att inte få uppleva kärleken alls.

Även om jag går sönder, så har ett brustet hjärta levt innerligare än ett hjärta utan ärr, och om jag hade fått leva om mitt liv så hade jag valt att älska mer..istället för att fly och älska mindre. Det påminner jag mig om, om och om igen, varje gång det gör ont ❤️

På bilden, en av mina största kärlekar, förevigad av @johannaskoog_photograpy

Önskar er alla en fin #allahjärtansdag❣️

Jag försöker rannsaka mig själv. Vad känner jag just nu. Hur mår jag. Vad vill jag. Vart ska jag.

Men jag hittar inga svar.

Jag kan inte längre räkna på en hand hur många som säger till mig att jag ser ledsen ut. De där orden var något jag fick höra redan innan jag avslutade min anställning så jag vet inte riktigt om det har med nuet eller det förflutna att göra. Är jag fortfarande trött på grund av min gamla anställning eller känner jag mig rädd och stressad på grund av min nya situation?

Är jag ledsen på grund av kaoset med mina hundar, för att jag känner mig uttråkad och förvirrad eller för att jag återigen slås av känslor av ensamhet?

Det är ett virrvarr av tankar och känslor och kanske borde jag helt enkelt rensa upp och sortera min insida. Vad är gammalt, vad är nytt, vilka känslor är det som tar plats och varför. Kanske borde jag fira mer, njuta och lära mig att använda tiden mer fritt istället för att luta mig tillbaka mot ett gammalt mönster.

Kanske är det att leva livet utan ramar, staket, som ställer till det för mig. Friheten blir för stor, har liksom inga gränser vilket gör att jag själv går vilse. I fantasin är det så himla enkelt att leva sin dröm, där faller alla pusselbitarna på plats av sig själv. Men i verkligheten vet man inte riktigt vilka som ska sitta ihop, man ser liksom inte hela bilden framför sig.

Ja men så känns det, som att lägga pussel utan att kunna se mönstret, att hela tiden få leta sig fram, pröva bitar som kan kan kännas rätt, men samtidigt ser man att de inte är det.

Och kanske blir pusslet aldrig klart när man arbetar för sig själv,

mönstret förändras.

Bitar byter plats.

Hela tiden ❤︎