Att inte inse vad man har förrän det är borta.

Ibland får man inte påminnelsen om att uppskatta något för än det är försent. Först när något är borta kommer insikten om hur mycket man älskade/saknar det, eller hur bra det egentligen var. Det kan vara när man förlorat en anhörig, en vän eller kanske ett jobb. Eller som för mig, när jag nästan höll på att förlora en hund.

Det är ju ingen hemlighet att jag och denna kille kämpat i ett och ett halvt år för att få vår vardag (och våra personligheter) att gå ihop. Aldrig någonsin har jag lagt så mycket tid och energi på en hund som på honom. Jag har svurit, slitit mitt hår och väldigt många gånger helt ärligt faktiskt ångrat att jag skaffade honom.

Han bestämmer över min tid, mitt liv och känns som en bladning av en obstinat 2-åring som man alltid måste hålla koll på och en jävligt oregerlig chef som styr över min dag och bestämmer när jag får jobba och inte.

Förra veckan (när han rymde från tomten) fick jag mitt uppvaknande, den där påminnelsen om att jag skulle sakna det jag har om det vore borta. Idag kan jag känna mig tacksam för det (men där och då var den ren och skär panik). Den där rädslan över att nästan ha förlorat honom gör att jag idag ser honom med helt andra ögon. Nu är jag 100% säker på att jag inte önskar mig något annat än att få fortsätta ha honom vid min sida i 15 år till (trots alla jävulskap han hittar på).

Jag är så otroligt tacksam för att jag hittade honom och jag ska verkligen bada i tacksamheten så länge jag kan. Så idag vill jag bara skicka med dig tanken att försöka uppskatta det du har. Titta dig omkring. Vad finns det runt dig som du skulle behöva uppskatta medans det faktiskt finns framför dig, istället för när det är borta?

Tanke eller handling?

Ofta använder vi ”det är tanken som räknas” som ursäkt för det vi vill men inte hinner med, eller det vi tänker på men inte gör eller det vi glömt av (eller om vi ska vara helt ärliga; det vi inte prioriterar).  Men när vi hör den där ursäkten behöver vi stanna upp och tänka till en stund. Uttrycket kanske kan vara en sanning i ett fåtal situationer, men i de flesta andra är det faktiskt bara en ursäkt (som inte alltid är acceptabel).

För vet du vad, det är INTE tanken som räknas. Det är handlingen. Hur mycket du än säger att du vill, saknar, älskar någon eller något så har det ingen betydelse om inte handlingen visar samma sak.

Vår tanke räddar varken barnen i Afrika eller bygger relationer.  Ord är luft. Lätta att uttala och svårare att ta till handling. Tankar skänker inte kärlek eller får drömmar att bli till verklighet. Det är din handling som gör det.

”Jag har tänkt att höra av mig…” ”Jag tänker på dig…” osv, osv. Hur känns dessa meningar när du får dem i ditt ansikte? Känn efter på riktigt. Blir du glad, tacksam, får det dig att känna sig älskad, uppskattad? Nej inte särskilt mycket.

I vilka situationer ursäktar du dig själv med att det är tanken som räknas? Fundera då på varför (handlar det om rädslor, dolda känslor eller helt enkelt dina prioriteringar?).

Vem brukar dra den ursäkten framför ditt ansikte, hur känns den, vill du/bör du ta emot den?

Sluta tänka och börja göra. Ingen känner din kärlek om du inte visar den. Ingen tror på dina mål om du inte försöker att ta dig närmare dem.

Är du personen som får ursäkten i ditt ansikte? Sluta acceptera den. Deras tankar, hur vackra och välmenande de än är kommer aldrig att hjälpa dig. Så dagens påminnelse är både till dig och mig. Äg dina prioriteringar, sluta kom med ursäkter som inte hjälper någon, och kom ihåg att använda handling istället för ord när det kommer till de saker som ligger dig närmast hjärtat.

Jag tror att vi människor har olika sårbarheter, för vissa är den psykisk, för andra är den fysisk. Jag och min man är ett bra exempel på det. Under våra 18 år tillsammans har jag märkt att han har en sårbarhet för fysiska sjukdomar. Om vi har haft det stressigt runt oss drabbas han lätt av förkylningar, lunginflammationer, luftrörskatarr och feber.

Själv har jag ett bättre försvar mot utomstående baciller och  bakterier.  Jag drabbas istället av ångest och  nedstämdhet. Jag blir trött och får sömnsvårigheter. Min kropp blir tung, tanken likaså. När min man blir ”förkyld” sjukskriver han sig, han vilar, äter medicin. När jag blir ”förkyld”  fortsätter jag att jobba, ta hand om barn, gå ut med hundar och laga mat.

Jag använder mig av tanken att vara ”fysiskt”- eller ”psykiskt förkyld”.

När man är psykisk förkyld upplever man ofta att man inte samma rättigheter att vila upp sig. Nej ofta handlar det om att skärpa sig, bita ihop. För man har ingen febertermometer som visar den överbelastade insidan, man kan inte snyta ut några bakterier ur näsan. Det är ofta svårare att återhämta sig från en psykisk förkylning. Man ger inte sig själv samma tillåtelse för återhämtning. Man kan inte be någon köpa nässpray eller alvedon. För det är inte rätt medicin. Medicinen heter vanligtvis tystnad, lugn och ro, och trots att den är gratis finns den inte att köpa någonstans.

Det är så lätt (och vanlig) att anklaga sig sig när man känner sig trött, nedstämd eller ångestfull. Kanske känner man sig svag, värdelös, eller mindre värdefull och kapabel som människa. Jag brukar påminna mina klienter om att inte värdera sitt mående. Du är ”bara” psykisk förkyld, och det är inte på något sätt sämre än att vara det fysiskt. I mitt terapirum inser många att de är för hårda mot sig själva och att det inte är konstigt att det dåliga mående ökar med självanklagelser och arbetstvång. Hade du varit fysiskt sjuk och haft samma press på dig där så hade den sjukdomen också eskalerat.

Det handlar om att ta hand om sig själv. Oavsett sina symtom. Alltid ❤︎

Där rullade juni förbi. Eftersom jag inte har någon semester i år försöker jag att livsnjuta i allmänhet. Men det är svårt i vardagen och få till det där livsnjuteriet. Jag försöker vilket fall njuta så mycket jag kan av väder och natur. Mycket tid tillbringas på verandan.

Sen har vi varit och hälsat på grannarnas nya katt. En sådan skönhet. Det är något speciellt med kattungar. Omöjliga att inte älska.

Månaden har också bestått av två skolavslutningar. En som slutar 6:an och en som slutar 9:an. Båda kommer att börja nya skolor till hösten där både skolan och människorna i dem är okända för dem. Ingen av dem har vänner på de nya skolorna. Ja beundrar deras mod men kom kommer samtidigt på mig själv att jag gjorde precis likadant i deras ålder. Jag bytte också skola i båda dessa årskurser och lämnade alla vänner jag kände och flyttade flera mil bort.

Vet inte vem som kommer att vara mest nervös. Jag eller dom. 

Sen var det ett bröllop mitt i allt. Lika vackert och fint som det ska vara <3

En selfie precis innan ett slumpartat och vackert möte som fyllde mig med både kärlek och hopp. Tänk så fräckt att jag sekunderna innan detta foto inte hade en aning om vad som väntade. Om det blir något av mötet i framtiden får vi se, det gjorde i vilket fall min dag och bara det räknas.

Och sen var vi hos grannarna igen. En av de bästa platserna på jorden. Så fint att se att både hundar och barn känner sig hemma med dem. Känns som en andra familj och jag kommer alltid vara evigt tacksam för att våra vägar har mötts ❤︎