customizr domain was triggered too early. This is usually an indicator for some code in the plugin or theme running too early. Translations should be loaded at the init action or later. Please see Debugging in WordPress for more information. (This message was added in version 6.7.0.) in /home/nestorfo/public_html/wp-includes/functions.php on line 6114
Våga göra det du är rädd för!
Idag ligger ett av mina favoritavsnitt ute, mitt samtal med Nicole Soraya där hon öppet och ärligt delar med sig om sig själv, både med- och motgångar. Vi prata om utmattning, rädslor, tillit och att faktiskt våga göra det man är rädd för. Ett så viktigt samtal. Lyssnar gör du här!
Ett år har gått som egen företagare på heltid. Så hur har det gått, och vad har jag lärt mig?
Det enkla svaret är att det gått bra, rent ekonomiskt alltså. Jag har klarat mig och kunnat ta ut samma lön jag hade som anställd. Det mycket svårare svaret är att jag känt ett form av skav. Det har hela tiden varit något som inte känts bra men som jag inte kunnat sätta fingret exakt på vad det handlade om och anledningen till det är för att det kanske handlade om flera olika saker.
Först och främst blir det aldrig som man tänkt sig, det var jag väl medveten om. I min fantasi skulle jag kunna ha med mig hunden över allt, jag skulle också prioriterat mig själv och ha tid för meditation, yoga och träning. Men allt det där sket sig, minst sagt. Hunden gick inte ha med i terapirummet och gick till en början inte ens att jobba med hemifrån då han var som en två-åring som ständigt krävde min uppmärksamhet, och att jag skulle prioritera mig själv. Vilken fantasi. Jag prioriterade jobbet, varje gång.
Det jag trodde att jag skulle vara orolig för var det som var minst jobbigt, och det jag trodde skulle vara minst jobbigt var det som blev mest svårt. Minst jobbigt har ekonomi varit och mest jobbig har ensamheten varit. Så nej, det blev inte alls som jag tänkt mig. Men vad tar jag då med mig från det här året?
Listan på vad jag lärt mig kan bli hur lång som helst men de viktigaste punkterna , ja det är dessa, så om det är något jag skulle vilja rekommendera dig sår är det att se över dessa fyra punkter för att få ett bättre arbetsliv! Vad har du för erfarenheter, har du någon punkt du skulle vilja lägga till? Dela gärna med dig.
15 år.
Det känns så overkligt att du är borta. Att du inte längre står utanför vår dörr. Sitter framför matskålen eller ligger på alla de där favoritplatserna man är van att se dig på.
Jag ser dig överallt och ingenstans.
Jag är så ledsen för din skull, för min skull, men kanske mest för mina barn.
Jag har så mycket att tacka dig för, för alla möss du tagit, både inne- och utomhus. För ditt tålamod med alla hundar som levt i vårt hem, och att du tagit väl hand om nya kattmedlemmar och lärt dem allt du kan. Men mest av allt vill jag tacka dig för att du älskat mina barn, och för att de har fått möjligheten att älska dig. För att du har njutit av dem i alla deras åldrar, från blöja till tonår och alltid anpassat dig efter familjens omständigheter.
De senaste veckorna har jag vetat att varje dag tagit oss närmare ett hejdå, ändå har jag inte känt mig redo för ett slutgiltigt farväl. Men jag vet, du måste gå…
Så du lämnade mig, fast att jag hela tiden höll kvar i din kropp. Jag hade så önskat att mina händer hade kunnat hålla dig kvar. Sparat dig, fått dig att stanna hos mig, för evigt.
Om det bara är en enda sak du får ta med dig på din resa så önskar jag att du bär med dig känslan av att vara älskad. Nu, och föralltid. Till vi ses igen <3
Tack för 15 år!
En liten bit utan för huset var jag i vart fall. En vacker augustikväll blev det kräftskiva hos en gammal vän som nu bor några minuter i från mig. En super mysig kväll!
Jag valde också att utforska en ny stig tillsammans med hunden och hade bestämt mig för att göra milen. Men vem tror jag att jag är? Självklart gick jag (som vanligt) vilse och vet inte allts hur många kilometer vi tog oss fram, jag var mest glad att vi hittade tillbaks till bilen igen. Note to self: utforska inte skogar och nya vägar själv!!
Äh det är redan glömt, gjorde samma misstag bara veckor efter när jag skulle lägga ett spår till hunden, var så fokuserad på att få ett bra spår att jag glömde av vart jag gått och hur jag skulle ta mig därifrån. Suck!
Från och till har jag en ny arbetskamrat på kontoret. Som de flesta andra katter tror han att han är universums mittpunkt och sätter sig alltid exakt där han inte ska. Det är dotterns katt som jag ibland tycker blir för ensam då hon nu har långa skoldagar. Så ibland byter han hus och kommer in till mig istället för att sitta själv i sitt eget.
och så pussas jag ju en hel del med den här killen. Dålig bild men det är så här vi ser ut när vi kramas på morgonkvinsten innan dagen drar igång.
Något positivt som har hänt är att han allt mer ofta klarar att ligga så här på dagarna. Jag ääääälskar att ha honom hos mig på kontoret så jag njuter varje sekund han vill vara (lugn) vid min sida <3
Efter kattens löp blev dom har två plötsligt bästisar. De ligger och gosar och stryker sig mot varandra för jämnan.
Sonen ringer mitt i arbetsdagen och undrar om jag kan åka till skolan och lämna badkläder, jag svarar nej och förklarar att jag jobbar. Han fortsätter att bombardera mig med sms. Kan du komma? Varför kan du inte? Snälla! Jag ska aldrig fråga dig igen! Varför kan du inte komma? Etc, etc.
Jag blir stressad, går upp i varv och förklarar igen att jag jobbar och att jag inte hinner. När han frågar en tredje gång ställer jag mig själv samma fråga han upprepat till mig mig. Varför kan du inte Jessica? Min hjärna säger återigen hastigt och irriterat: FÖR ATT DU JOBBAR. Plötsligt börjar en helt annan del inom mig också att snattra: Jo du jobbar, men du driver ju faktiskt eget för att jobba när du vill. Om tar 30 minuters rast nu kommer ingenting och hända. Det kanske till och med är bra för dig OCH sonen blir glad! Istället för att se det som förlorad arbetstid kan du se det som en värdefull rast. Det tog inte många sekunder innan jag hade övertalat mig själv att åka, och att till och med njuta av min resa. För att jag kan!
Det är så lätt att gå in i företagslivet med samma mindset man hade som anställd. ”Jag måste sitta med rumpan på min kontorsstol mellan 7-16”. ”Jag kan inte avbryta min arbetsdag för att göra familje- eller hushållssysslor.” ”Jag måste göra mina 8 h om dagen, minst!”.
Men helt ärligt, ska jag behandla mig själv som om jag vore anställd kan jag lika gärna ta ett vanligt jobb. Ger jag inte mig själv friheten jag längtat efter kommer min företagsresa vara samma fängelse som en anställning innebär fast utan förmåner.
Så håll fast i anledningen till att du startade eget. Var det frihet? Ge dig själv frihet. Var det för att få utlopp för din kreativitet? Se till att få släppa ut den. Var det för att jobba mindre? Se till att göra färre timmar!
Håll koll på dig själv, dina mål och dina drömmar. För som företagare är det ingen annan gör det åt dig!
Och så kommer man till den dagen där ett beslut måste tas. Jag har undvikit den…länge.
Jag lyfter telefonluren och säger orden jag inte vill ta i min mun. Jag vill boka tid för en avlivning. Hon bläddrar i sin kalender. När vill du ha tiden ungefär, är det bråttom? Jag vill inte ha den alls, säger jag snabbt utan att tänka mig för. Något i mig vill lägga på luren i hennes öra men den vuxna delen av mig får mig att stanna kvar. Jag förstår säger hon, men vill du boka en tid? Nej, säger jag snabbt igen. Hon skrattar hjärtligt samtidigt som förnuftet tar tag i mig och faktiskt bokar in en dag, trots min motvilja. Jag kan alltid avboka tänker jag samtidigt som jag lägger på luren. Han kanske kommer bli bättre, piggare, det kanske vänder….
Men jag vet att det inte är så. Jag ser att han blir tröttare och tröttare. Han som tidigare varit frisk, stark och pigg sover nu bort dagarna och orkar inte ens hålla ordning på sin egen hygien. Han haltar, snubblar till i bland och verkar inte alltid orka bära runt på sin kropp. Jag letar plus och minus. Han leker ju ibland med vår andra katt, då mår han ju bra, och han kommer ju fortfarande och lägger sig i knät och spinner. Men minuslistan blir långt mer än bara två punkter.
Jag hatar att vara den som tar beslutet, som får äga ett val jag inte vill ta. Men jag vet att det är min förbannade skyldighet att göra det. Jag tittar på hans runda mjuka ansikte och jag uppskattar hans tysta närvaro. Kanske mer nu, än vad jag någonsin tidigare gjort.
I över 15 år har hans tysta tassar följt mina och jag hade önskar mig långt över 15 år till. Hans dagar är räknade, och kanske har dom alltid varit det. Men nu står tiden nerklottrad i min kalender i bläck och jag kan inte sudda ut den trots att jag vill <3
Gud vad ofta jag önskat mig en stäng-av-knapp på den här killen. Jag har aldrig tidigare varit med om något liknande och min återkommande känsla gör mig både arg och ledsen. Det brukar ju vara så enkelt.
Nu är aldrig någonting enkelt längre. Och då menar jag verkligen ingenting. Promenaderna är inte enkla, inte arbetsdagarna tillsammans och inte heller något så simpelt som morgon- eller kvällsmys i soffan.
Han går runt som en stor att-göra-lista jag aldrig blir klar med. Ofta kan det kännas ok, men ibland blir det bara övermäktigt och jag känner att jag inte klarar en endaste sekund till.
Han är helt klart min livs största utmaning och jag skäms nästan över att säga det för jag borde varit med om värre. Men nej, inget slår det här. Inte mina två barn, mina sju tidigare hundar eller mina tio år på kriminalvården. Ingen/inget har kunnat göra mig så arg, ledsen, trött och irriterad som han.
Det känns som att jag går runt i en ständig klagosång och jag blir själv trött på låten som går på repeat i mitt huvud. Men jag har svårt att avbryta den oavsett hur mycket jag försöker. Ofta anstränger jag mig, tar ett djupt andetag och tänker att imorgon börjar vi om igen, då kommer det att gå bra. Och ibland går det bra, men ofta ramlar vi tillbaka till samla gamla visa.
Den enda sak jag har bestämt mig för är att inte ge upp. Så i morgon börjar vi om igen. Då sjunger vi en ny låt.
Här om dagen fick jag ett meddelande från en terapeut. Hon ställde frågor om hur jag hade lyckats med min verksamhet, hur jag gör för att marknadsföra mig och bad mig titta på hennes hemsida och komma med åsikter.
Jag svarade att jag inte kan komma med några tips, råd eller svar på frågor utan att hon får anlita mig om hon vill ha min hjälp💰
Lite otrevligt kan tyckas, och det tyckte förmodligen hon också🙈 Men något jag lärt mig under mina år som företagare är att vara rädd om min tid och att sätta gränser🖐För grejen är att hon inte är den första som frågar. Jag har haft timslånga videomöten med andra terapeuter där jag gett dem tips och råd. För så klart vill man vara snäll, och man känner sig självklart också glad över att bli tillfrågad 🥰 Men hur mycket tror du att dessa samtal givit mig? 🤔
Svar: ingenting.
Jag får flera mail och meddelande både på fb och instagram från både andra terapeuter och privatpersoner som vill ha gratis tips & råd. Små enkla frågor.
Från privatpersoner kan de låta typ så här: tycker du jag ska börja med medicin, vad gör man när x gör så, hur ska jag göra för att må bra osv osv.
Från andra företagare låter de så här: hur mycket tar du betalt, hur marknadsför man sig, hur har du fått klienter, hur säljer du dina föreläsningar, hur gör du när….osv osv.
I början var jag för snäll och svarade på allt, men sedan insåg jag att detta tog både min tid och energi utan att ge något tillbaka och frågan var i vilket fack jag skulle stoppa det i. Skulle jag besvara frågorna på min arbetstid och se det som obetald arbetstid eller skulle jag stoppa dem i facket fritid och riskera att bli utbränd och irriterad?😵💫
Nej, det var dags att sätta stopp🛑
Så med detta inlägg vill jag inte att du som företagare eller privatperson ska sluta be om hjälp eller ställa frågor, nej jag vill påminna dig om att sätta gränser. Spring inte till alla som ropar! 🖐 Nej se först till att de där ropen inte äter upp din tid eller energi, och kom ihåg att ställ dig frågan whats in it for me🫴
Du bär faktiskt ingen skyldighet att hjälpa andra, ditt liv handlar inte bara om att ge utan ibland också om att få ❤️
I veckan kom jag på mig själv med att skjuta upp mina drömmar till ”sen”.
Sen när jag har mer tid, sen när allt är lugnare, sen när jag fått mer energi, och visst det kan vara så att det kommer en lucka om några månader/år.
Eller så kommer den aldrig….
Jag har sedan barnsben drömt om höns, en minigris, en vacker trädgård. Men jag har väntat på det där huset på landet, och nu när jag har det där huset på landet så väntar jag på tid och energi. Och tid, ja det har jag ju egentligen och energi, ja den brukar ju inte (för mig) komma av att jag väntar, utan kanske mer av att jag uppfyller mina drömmar.
Jag har i ett och ett halvt år sagt att när hunden blir lugn, då ska jag göra allt det där jag inte orkar nu, dvs förverkliga mina drömmar.
Men vem vet egentligen om han någonsin blir lugn och om det inte händer, ska jag då skylla förlusten av mina drömmar på honom? Nej.
Insikten gav mig en käftsmäll och jag beställde hönsägg bums så om tre veckor väntas kycklingar i huset. Jag planerar också in ett besök till en minigrisuppfödare för att undersöka drömmen närmare och lägga en plan för att förverkliga den om det fortfarande känns som en dröm efter det där besöket.
Nej jag har varken massor av tid eller energi just nu, men jag har fortfarande väldigt stora drömmar ❤︎
Att driva eget är verkligen en utvecklingsresa. En sådan där resa man måste göra själv och inte en sådan där man kan luta sig på någon annan som har gjort den (för ingen resa är likadan). Som anställd var jag en person som hade tydliga gränser. Både mot chefer, kollegor och klienter. Jag hade inga problem att säga nej och berätta vad jag tyckte och tänkte, och nu i efterhand förstår jag att det inte var konstigt, jag hade ju övat på det under mina 10 år som anställd där. Självklart blev jag bättre och bättre på att hitta mina gränser i mitt jobb.
Konstigt nog trodde jag att denna gränssättning skulle följa med mig i livet som egenföretagare. Döm om min förvåning när jag insåg att den inte gjorde det. Att jag hade tappat dem alla (till och med de simplaste). Det var tex en självklarhet för mig att gå hem kl 16 när jag var anställd, jag har alltid varit väldigt tydlig med att jag inte trivs med att jobba kväll eller helg. Döm om min förvåning när jag inser att det är just kvällar och helger jag jobbar i mitt företag. Vart tog den där gränsen vägen?
Helt plötsligt kommer jag på mig själv med att låta både klienter och uppdragsgivare styra mitt schema, totalt i motsats till allt jag önskade. Jag kom också på mig själv med att tacka ja till saker där magen sade nej och att inte sålla och bolla tillbaka bland uppdragen som kom in. Istället för att ifrågasätta något (vilket jag tidigare hade gått till chefen och gjort) svalde jag allt som lades på min tallrik, oavsett om jag orkade/ville äta upp det eller ej.
Så gör om och gör rätt!
Så kanske behöver du likt jag öva på att sätta nya gränser och skapa regler för dig själv?
Låt det bli en av dagens uppgifter. Fundera och sätt dig sedan och skriv ner dina företagsgränser. Vad ska du säga nej till? Vad vill du inte göra? Vilka är de viktigaste gränserna, varför?
Dela gärna med dig av dina tankar!